Bara för att få leva igen |
"Men du älskling vad gör vi nu då"
Ja orden som man vill höra, men det ekar, tyst, så tyst.
Det blir ett eko av tysthet ett öronbedövande dån. Som krossar allt i sin väg med sitt hat och sin avsky. Men jag kan inte fly längre, jag kan inte gråta, jag kan inte stå, jag borde bara ligga.
Fosterställning med apatin som vardag, tomma så tomma ögon stirrar på ingenting, men stirrar sönder dig med sådan kraft att du nästan faller bakåt.
Det blir tomma ord och ingen vardag i din lägenhet, full med rosa, ett flickrum för den utflyttade tonåren.
Så tomt, så ekande tomt, blir en skugga, som förföljer och dräper. Tar sönder.
Du hatar, man avskyr bara litegrann, i det rosa flickrummet på andra våningen. Där du stod på räcket till balkongen darrandes med apatiska ögon. Men ingen såg ingen hörde, hur du skrek och grät inombords. Slog sönder det rosa flickrummet med bara dina tomma nävar.
"Men du, kan du le någon gång?"
Orden som borde fått dig att vända, som borde fått dig att förstå, men orden ekade tomt tyst.
Det blir ingen kärlek för dig min vän, vill du bara skrika, men tänk om grannarna störs?
Tänk om?
Tomheten i ditt inre utan omsvep för vardagens hysteri och tomma gator som en tom själ utan lyster. det är så fel nu, så fel när man står på räcket till balkongen en sista gång bara för att få leva igen.
|
| Kommentarer | | Sockerina - 15 mar 12 - 21:49 | | tack :) |
|
|
|
