Tystnaden del 14 Leos Mardröm |
Tack alla som läser och dem som kommenterar!
---
”Jag ska berätta en kort version av det som hände, men jag är inte så säker på om du kommer vilja lyssna. Vill du verkligen veta vad som finns nedan för stegen?” frågade han. Jag tittade på hans söndriga hud. Jag kände att jag inte hade något val, jag ville veta och jag kände att jag var tvungen att lyssna på honom. Han hade lyssnat på mig, kanske till och med plågat sig själv genom mina minnen. Jag nickade.
”Jag är redo.” Han suckade och blundade.
”Okej. Samma dag som olyckan inträffade började jag redan då klättra ner för stegen, för att inte klättra upp igen. Jag hade legat inne på sjukhuset i två månader innan dem kunde släppa mig. Socialen försökte prata med mig, många dagar efter olyckan. Flera gånger fick polisen sök efter mig eftersom jag sprang runt utan mål. Jag var nästan galen. Jag trodde att jag hade tappat allt.” Han öppnade ögonen och fortsatte. ”Jag insåg aldrig vad som verkligen hände mig, men jag hade tagit mig ner från stegen. Planerade aldrig att klättra upp igen. Marken var så mjuk, så inbjudande att jag lät mig själv sjunka djupare. Längre ner. Det var det lättaste. Jag gick aldrig hem, eftersom det inte fanns något hem inför mina ögon. Flera gånger utmanade jag mig själv för att se hur länge jag kunde hålla polisen bort, socialen. Där av blev jag kallad galen. Jag bara sprang runt. Men längre ner i marken, förstod jag. Galen hade jag inte riktigt blivit ännu. Långt där ifrån. Jag började höra röster. Jag hörde min syster som kallade på mig, djupare i skogen. Mina bröder och jag hade som vanligt våra slagsmål, på skoj. Men det blev värre. Jag hörde dem bara först, men sen så såg jag dem. Jag kunde röra vid dem och dem rörde mig. Värre saker kom. Dem bad mig göra saker, först ganska harmlösa. Vi hade ju bara kul. Sen ville dem att vi skulle jävlas lite med socialen. Dem följde efter mig var jag än befann mig. På botten av stegen, det djupaste man kan komma. Eller ja det djupaste man kan komma och överleva. Dem började skrämma mig, prata och skrika på mig. Anklaga mig. Jag blev ju arg på dem. En av dem få tillfällen skar jag mig, dem försvann så snabbt så fort jag skurit mig. Smärtan tog bort deras röster. Men det räckte inte. Värre blev mina hallucinationer och värre skar jag mig. Flera gånger om dagen.” Jag tittade tyst på honom. Han var djupt i minnet, även om han förklarade lite konstig i vissa tillfällen. Men jag bara lyssnade.
”Ingeting blev bättre, men det tyckte jag då. Socialen upptäckte mig en gång och stoppade mig. Dem drog iväg mig för ett möte, fosterfamilj. Jag vägrade och det hörde vartendaste en i den byggnaden. Men till sist gav socialen upp och släppte mig, men ut kom jag aldrig. Jag möte min döda bror. Han grät. Jag blev arg på honom, men varför grät han. Han var ju med resten av familjen. Han förlorade en, inte alla. Inte förens senare förstod jag varför han grät. Men någonting hände. Jag såg fosterfamiljen och gjorde mitt bästa för att passa in. Jag var en inhoppare, jag kände mig som en inhoppare. Den äldre brodern i familjen gjorde en grej som jag aldrig glömmer. En grej som fick mig att tänka om, eller ja börja tänk överhuvudtaget. Jag skulle just sätta rakbladet i armen, då han tog den och kramade mig. Inte bara han. Sen kom den andra brodern. Systrarna och sedan föräldrarna. Då var det första gången jag bröt ihop sen olyckan. De hjälpte mig upp för stegen igen. Jag är fortfarande tacksam för det dem gjorde och jag tänker inte låta någon hamna där igen, om jag får chansen att ändra på det. Inte långt där efter slutade du att komma till skolan, men när du väl var där. Innan alla visste. Såg jag det. Lättheten att bara gå ner från stegen och sluta bry sig.” Jag var både förskräckt av det han berättade och sorgsen. Han hade förlorat sin familj, men det som skrämde mig var allt annat nedan för stegen.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Carrre - 15 mar 12 - 21:13 | jag må va seg, men varför grät brorsan? :o
bra del, maila när nästa kommer ofcourse.
:) | susanna_89 - 15 mar 12 - 19:10- Betyg:  | | skit va bra du skriver :) maila nästa! |
|
|
|
