Love is all [17] |
Hej igen! Vet att det dröjer lite mellan delarna men har lite svårt att få ner mina tankar och ord på papper just nu. Hoppas att ni gillar den här delen i alla fall!
Era kommentarer är guld värda!
Kapitel 17 – En hårresande förändring
”Nu?” mumlade Vanessa sömndrucket och försökte öppna ögonen. Hennes ögonfransar hade kladdats ihop av alla tårar, och hon gnuggade sig envist i ögonen. När hon väl fick syn på Alicia kunde hon se det oroliga uttrycket i det dunkla ljuset från månen.
”Nu” konstaterade Alicia, och nickade som för att understryka det hon sagt.
”Okej” viskade Vanessa lite skrämt, och försökte sätta sig upp.
Hon flämtade till när det stack till i mellangärdet och hennes hand flög automatiskt dit för att känna efter.
”Ness?” mumlade Alicia oroligt, men Vanessa log bara och tvingade sig själv att stå upp.
Den molande värken var ihärdig, och Vanessa tog långa, djupa andetag för att försöka lugna ner sig. Det tog inte så lång tid för henne att bli klädd. Eftersom hon inte skulle ha nytta av några korsetter just nu så blev hon bara klädd i underkläder och en mörkblå klänning. Klänningen hade tjocka band, urringningen var lite kantig och tyget var ganska grovt. Hon drog på sig en svart, virkad kofta och stoppade ner fötterna i ett par låga tygskor.
”Redo?” frågade Alicia nervöst och lite oroligt, men Vanessa nickade försäkrande och tog tag i Alicias hand.
”Redo” viskade hon, och ett lite spänt leende spred sig över Alicias ansikte.
De smög tyst ut från Vanessas rum, stängde dörren efter sig och skyndade över mattan. Eftersom det låg en mörkröd matta längs trägolvet behövde de inte anstränga sig för att inte höras, men när de kom till trappan såg de lite osäkert på varandra. Vanessa krånglade av sig sina skor, och Alicia likaså, så att de barfota smög sig nedåt. Nervöst höll de utkik för att se om någon var uppe, men märkte inget. Så fort de kommit ner för sista trappsteget stannade båda upp, såg på varandra och Vanessa började springa. De hade kommit överens om att ifall de hörde någon skulle Vanessa gömma sig och Alicia helt enkelt möta personen. Ingen skulle förmodligen prata med henne eller ställa några frågor om varför hon var uppe mitt i natten. Det var inte helt omöjligt att en betjänt gick upp mitt i natten för att ta lite att dricka eller fixa något som de glömt bort eller inte hunnit göra under dagen. Vanessa sprang därför fort men så tyst hon kunde mot matsalen, smet förbi dörröppningen och tryckte sig mot väggen. Det var till deras fördel att mörkret hade lagt sig, men det var inte omöjligt att de skulle bli upptäckta bara för det. Hon andades så tyst hon kunde medan fotstegen blev lite långsammare, förmodligen framför Alicia. Försiktigt kikade hon runt dörrkarmen och kunde se att det inte var någon mindre än Valentino som gick runt Alicia utan att göra mer än sakta ner när han rundade henne, och hon flyttade snabbt på huvudet när hon märkte att han vred blicken åt hennes håll. Det tystnade och han verkade ha stannat. Plötsligt hördes snabbare steg, och Vanessa skyndade att leta efter ett annat ställe att gömma sig på. Panikslaget rusade hon in i köket, gömde sig i mörkret bakom två köksbänkar. Hon hörde Valentinos skor som ekade i det sovande huset, och han gick in till matsalen.
”Vanessa?” viskade han lågt, men Vanessa vägrade ge ifrån sig ett enda ljud.
Hon pressade ena handen över munnen för att tysta sina häftiga andetag, och till slut gick Valentino därifrån, medan han mumlade något som Vanessa inte kunde avgöra vad det betydde. Hon satt hopkrupen i köket så länge att Alicia var tvungen att börja leta efter henne. Smärtan i magen gjorde sig påmind igen, och hon hade inte kunnat resa sig själv.
”Ness?” viskade Alicia och fumlade lite i mörkret.
”Här” fick Vanessa ur sig, och Alicia skyndade sig mot henne.
”Vad hände?” frågade hon, och Vanessa visste att hon inte kunde berätta sanningen. Den var lång och fel, den skulle förvrida hela Alicias synsätt på henne. Hon vågade, det var för riskabelt.
”Jag blev så rädd” viskade hon medan Alicia hjälpte henne upp, och det var tur att de inte kunde urskilja varandras ansikten så bra. I så fall hade Alicia genast avslöjat Vanessas vita lögn.
”Det är okej” viskade Alicia och de började genast röra sig mot dörrarna som skulle leda ut i trädgården.
De valde att ta bakdörrarna, eftersom det var mindre misstänksamt än om någon smög ut på framsidan. Innan de gick ut satte Vanessa på sig skorna för att inte behöva gå barfota i det fuktiga gräset. De sprang längs den höga häcken runt huset, men istället för att ta grinden som flyktväg lyckades de hitta fram till ett litet hål i häcken. Det var ett hål som funnits där sedan Helen och Vanessa varit barn. Nu när Vanessa var längre än när hon var barn var hon tvungen att åla sig genom hålet, och Alicia likaså. De blev både blöta och lite smutsiga, men eftersom ingen ändå skulle kunna se det skyndade de vidare. Nu lät Vanessa Alicia leda vägen. Själv hade hon ingen aning om vart de skulle. Hon hade inte varit med och stuvat undan kläder, hon hade varit fast hemma och planerat för ett bröllop som inte ens skulle komma till bröllopsmarschen innan det skulle avbrytas.
”Så, sov nu” sade Alicia, och Vanessa såg överraskat på henne.
”Ska jag sova?” frågade hon oförstående.
”Ja, vi ska ta dig till skeppet imorgon, på förmiddagen, under tiden för bröllopet. Alla som känner dig, och många fler som vet vem du är, kommer vara i eller runt kyrkan. Kanske utanför ditt hus till och med. Det kommer vara väldigt få människor ute i hamnen då, du kommer knappt att märkas” sade hon, och Vanessa såg oförstående på henne medan hon klädde av sig och smög ner under täcket. Hon visste att de hade tagit in på ett värdshus i närheten av hamnen. När Alicia påpekade hur många som brydde sig om det här bröllopet, hur många som visste om det och skulle komma dit blev hon nervös. Det var så många hon skulle göra besvikna, så många som inte skulle förstå. Dessutom var det många, väldigt många, som skulle se Valentino bli lämnad. Han skulle bli vanärad, deras familj skulle bli det. Fick de dessutom reda på att hon var med Ian… att han var orsaken till att hon avbrutit bröllopet och att hennes familj skulle genomlida så mycket, vad skulle hända då? Var hon självisk?
”Men kommer inte folk ändå veta vem jag är?” frågade Vanessa som ville leda bort tankarna på att hon kanske gjorde fel. Hon kunde dessutom inte undvika att tycka att det här med att genomföra denna lilla kupp mitt på dagen var det värsta de kunde göra. Det var ju störst chans att de skulle bli påkomna då.
”Det är lugnt, ingen som ser dig kommer att känna igen dig. Men sov nu” sade hon, och Vanessa öppnade munnen för att fråga vad hon menade med det, men Alicia skakade bara på huvudet och satte sig i en stol nära det enda fönstret i det lilla rummet. Vanessa trodde att det inte fanns en chans att hon skulle kunna somna med alla dessa tankar i huvudet, men plötsligt infann hon sig i drömmarnas land.
Alicia suckade lågt, drog en hand genom håret som hon släppte ut innan hon samlade det i en ny knut, och så slog hon sig ner i den enda stolen i rummet. Det var inget speciellt rum de befann sig i, men det var inte heller för sjabbigt. När man kom in genom dörren såg man rakt mot ett smalt skrivbord med en lätt vinglig trästol, som Alicia nu dragit till fotändan av sängen. Sängen var inte speciellt bred men lagom stor för en vuxen person. Lakanen verkade nytvättade vilket förvånade Alicia, men hon var säker på att Vanessa uppskattade det. Eller åtminstone att hon skulle uppskattat det om hon inte varit så förvirrad. Ovanför det smala skrivbordet i trä fanns en ovalformad spegel, och ett fönster fanns någon meter från skrivbordets högra kant. En midjehög byrå stod vid motsatta väggen från sängen.
Alicia var i hemlighet lite glad över att hon inte skulle behöva vara här på morgonen, när Ian kom med instruktionerna. Det kanske inte skulle vara så jobbigt, men att se Vanessas ansiktsuttryck när han berättade det… Hon drog på munnen i en lite medlidande grimas, och försökte sedan koncentrera sig på hur hon bäst skulle hålla masken inför alla andra, och spela förvånad när alla andra upptäckte att Vanessa var spårlöst försvunnen.
Vanessa vaknade av att någon puttade lite lätt på henne. Hon öppnade ögonen och möttes av en suddig värld, men blinkade snabbt bort det.
”Alicia?” frågade hon trött medan hon satte sig upp i sängen.
Stolen framför henne var tom, men bredvid henne stod någon som hon längtat oerhört mycket efter. Utan att tänka på vad hon gjorde kastade hon armarna runt hans hals och borrade in näsan mot hans nyckelben.
”God morgon” skrattade Ian, förvånat men glatt, och kramade om henne.
”Jag har saknat dig” viskade hon och vägrade först att släppa taget, men då hon insåg att det förmodligen var oundvikligt gjorde hon det till slut. Hon satte sig tillrätta med en svag rodnad över kinder och hals, men försökte ignorera det och log spänt mot honom.
”Idag sker det” sade hon lågt, medan hon försökte att fokusera på alla positiva aspekter för att slippa tänka på allt negativt. Utan att säga det högt undrade hon hur allt skulle gå till, och när Ian satte sig mittemot på sängen var hon övertygad om att han skulle berätta det.
”Vi kommer gå snart, klockan är nästan tolv” började han, och Vanessa tillät sig att bli lite förvånad över att hon sovit så länge. Hon hade inte riktigt låtit sig tänka att hon var vaken, det var nästan som en dröm alltihop, men plötsligt blev hon obekvämt medveten om sin kropp. Mellangärdet värkte fortfarande, det var inte lika farligt som under natten, men det kändes ändå väldigt konstigt och fel. Delar av hennes kropp som hon helst inte tänkte på just nu ömmade när hon rörde sig, men hon försökte ignorera det.
”Du får komma ombord på skeppet idag, men vi släpper inte loss förrän imorgon. Jag måste till bröllopet, jag har ju fått en inbjudan” sade han och log snett. Hon besvarade leendet lite nervöst, men det virvlade omkring så många tankar i hennes huvud att leendet snart dog ut. Med en kraftansträngning sorterade hon lite i hjärnan och öppnade munnen med blicken på Ian. Det viktigaste först.
”Kommer det inte vara indiskret att… ja… ta mig dit mitt på dagen? I solljus? När alla är ute?” frågade hon lite nervöst, som om hon trodde att han skulle bli arg på henne för att hon frågade något så dumt. Hon trodde inte att Ian var korkad, men det verkade bara inte smart, inte igenomtänkt. Plötsligt såg Ian lite obekväm och motsträvig ut.
”Eller?” frågade Vanessa när hon insåg att han kanske inte ville svara, men Ian suckade och drog en hand genom håret för att samla sig.
”Ingen som ser dig kommer känna igen dig” svarade han. Vanessa kisade oförstående mot honom. Alicia hade sagt precis det under natten. Vad var det egentligen vad de visste som inte hon visste?
”Vad betyder det ens?” frågade hon, inte nervöst längre utan mer bestämt. Hon ville veta vad det var som de inte berättade för henne. Det handlade ju ändå om henne, hon borde få veta.
”Det är ingen fara. Vi måste bara göra några förändringar” sade Ian, men såg lite osäker ut. Vanessa chockades av det eftersom han alltid var så samlad, men helt plötsligt satt han framför henne och såg nervös och nästan lite beklagande ut.
”Vad för förändringar?” frågade hon, och nu lät hon nästan lite arg. Vad var det här för något? Att Ian visade nya känslor var omvälvande, och hon visste inte riktigt hur hon skulle hantera det här.
”Vi måste klä dig som en man” sade han, och Vanessa stirrade på honom. Till slut sjönk det in, och hon såg osäkert på honom.
”Det var väl inte så farligt?” frågade hon.
”Jag kan tänka mig mycket värre saker än det. Som att jag skulle behöva klä ut mig som en prostituerad, eller att vi skulle…” hon avbröt sig och stirrade förskräckt på Ian. Det kunde inte vara sant.
”Du kan inte mena allvar?” viskade hon hest. Ian såg obekväm ut igen, och skruvade nästan lite på sig. Till slut tog han sig samman och såg henne i ögonen, väntade på att hon skulle kunna säga det högt.
”Vi ska… du tänker… klippa av… nej snälla” viskade hon utan att reflektera över att hon var ytlig, kanske lite för ytlig. Men det var inte rätt, Ian kunde inte bara klampa in här och tvinga henne att klippa av allt. Hon tänkte verkligen inte göra det.
”Du kan inte bara komma in här och tvinga mig att göra saker som jag inte vill!” utbrast hon plötsligt och flög ur sängen. Hon skyndade sig mot fönstret och kisade ut mot solljuset innan hon vände sig om för att se att Ian satt kvar på sängen. Helt och hållet överraskad. Tagen på sängen, som man brukar säga.
”Vanessa…?” frågade han medan han reste sig upp, utan att göra något försök att samla sig den här gången. Han förstod inte vad det var som hände.
”Det är väl inte så farligt? Ditt hår kommer växa ut igen” försökte han medan han tog ett prövande steg mot henne, men hon gav ifrån sig ett upprört ljud och gjorde en upprörd gest med händerna mot sitt hår.
”Det växer ut igen? Det växer ut igen!? Vet du hur lång tid det kommer ta? Dessutom handlar det inte om att det växer ut igen, du kan inte bara klampa in här och tro att du kan styra över mitt liv och…” hon avbröt sig eftersom hon andades för häftigt för att kunna fortsätta i samma hetsiga takt.
”Vanessa lugna ner dig” sade Ian som hittat tillbaka till sitt sansade jag. Försiktigt lade han sina händer på hennes axlar, men hon skakade bort dem med tårar i ögonen. Först tvekade Ian, men sedan suckade han och backade ett steg.
”Det handlar inte bara om håret, va?” frågade han med en nästan hopplös ton.
”Du vill inte följa med, du har ångrat dig, eller hur?” suckade han och drog fingrarna genom sitt hår.
Vanessa stirrade på honom och undrade varför hon varit tvungen att överreagera. Egentligen var det för hennes egna skuldkänslor. Hon skämdes över vad hon hade gjort med Richard, för att hon inte hållit igen. Hon hade gjort fel, inte bara mot Valentino men mot Ian också. Hon spelade ett trippelspel. Att ljuga för Ian var det värsta, att inte berätta vad som hade hänt. I några ögonblick funderade hon över att berätta för honom, men så ångrade hon sig och öppnade munnen för att säga något annat istället.
”Ian nej. Jag vill följa med dig, jag vill verkligen” sade hon lågt och tog ett steg mot honom. Hon tog tag i hans händer och kramade om de starka fingrarna.
”Jag blev bara så… det är så mycket. Det här var droppen. Jag överreagerade, det var inte meningen” sade hon nästan lite stressat. Hon ville inte få honom att tro att hon inte ville vara med honom. Det var faktiskt det enda hon visste, så det vore synd om han missuppfattade just det.
”Om att klippa mitt hår är vad som krävs för att vi ska kunna åka iväg tillsammans, är det ingen tvekan om vad jag vill göra” mumlade hon och såg upp på honom. Han var tyst i några långa sekunder, men så släppte han hennes händer och lade armarna runt henne istället.
”Jag älskar dig” viskade han mot hennes panna.
Vanessas hjärta rusade helt plötsligt och hon blev alldeles varm från topp till tå.
”Jag älskar dig också” mumlade hon, och mötte hans läppar i en känsloladdad kyss.
”Bara gör det” viskade Vanessa med hopknipna ögon för att slippa se något.
”Okej” sade Ian med en ansträngd lugn röst, men han var minst lika nervös som Vanessa. Han drog efter andan, tog ett säkrare grepp om saxen och samlade upp allt Vanessas silkeslena hår i ena handen.
”Nu gäller det” mumlade han och placerade håret innanför saxens slöa blad.
Drop a comment (:<3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.8) | martobicat - 15 mar 12 - 19:14- Betyg:  | | Du är duktig! | | susanna_89 - 15 mar 12 - 18:56- Betyg: | | grymt bra1 fortsätt maila :) | | Eme_96 - 15 mar 12 - 17:41- Betyg: | | grymt bra! :D:D synd om hennes vackra hår! (a) mejlaa!! :D:D | mizzkitty - 15 mar 12 - 14:55- Betyg:  | Väldigt bra del, stackars Vanessa som måste klippa av sitt
hår. |
|
|
|
