Tystnaden del 13 Märken för livet |
”Herregud!” utbrast jag. ”Förlåt, asså jag vet att det är lamt att säga det men …” Han skrattade.
”Det är lugnt. Jag vet hur stegen kan se ut. Att den är jobbig. Men jag valde fosterfamilj, eftersom jag var helt själv. Det är typ bara du och familjen som vet om det.” Jag visste inte vad jag skulle säga. Han visste vad jag gick igenom. Han visste hur smärtsamt det är. Men hur kan han vara så … lugn.
”Jag är verkligen ledsen för det jag sade”, fortsatte jag den här gången hade jag lugnat mig. Jag menade det jag sade.
”Jag tog mig upp för stegen, men jag såg vad som fanns nedan för denna stege. Jag vill inte att någon ska hamna där jag befann mig. Verkligen ingen vacker syn”, sade han och rös till av ett minne. Så han plågades av hemska minnen, men varför pushade han på mig hela tiden? Tjatade och blev helt tyst så fort vi kom in i ett rum? Om han nu visste om hur jobbigt det var. Så den stora frågan är, vad finns nedan för den där stegen? ”Så jag struntar helt i skoluppgiften. Nu vet du varför”, fortsatte han åt min förvirrade min.
”Jag förstår ändå inte riktigt, jag kanske är trög men … varför hjälper du mig?” frågade jag. Han log.
”För jag såg vad som fanns nedan för stegen och jag lovar dig dit vill du inte.” Jag nickade, jag menar vad skulle jag annars göra, skratta? Gråta? Le?
”Har verkligen inget med mig att göra men, menar du att du hamnade nedan för stegen?” Jag vet inte varför men jag blev nervös. Nervös över svaret jag skulle få. Leo tittade in i vardagsrummet, innan han började gå.
”Häng med.” Jag följde efter honom smått förvirrad. Han letade med blicken på olika dörrar och hittade toaletten. Vad i …? Han öppnade, tände lampan och vinkade in mig. Jag gick mycket tveksamt in efter honom. Han stängde dörren. ”Det jag ska visa har inte många sett och jag ville inte att din syster skulle se det.” Jag höjde ögonbrynen.
”Se vad?” frågade jag. Han skrattade.
”Jag ska visa.” Jag backade förskräckt då han började ta av sig tröjan. Vad fan sysslar han med?! Seriöst! Nu lade jag märket till att han hade mörk långärmadtröja med vanliga jeans. Men jag undrar vad som tagit åt honom? Nu stirrade jag på honom i stället med fasa. Vad fan fanns nedan för stegen?! Vad fan hade hänt med honom?! Överallt satt ärr, stora som små. Armarna var helt sönder rivna av ärr. Gamla och ganska nya. Hela han var märkt, stora revor. Utan att tänka mig för gick jag fram och fingrade på dem. Tittade på ryggen. Vad det detta som fanns längst ner på stegen?! Var det detta som väntade mig om jag inte tog mig upp?!
”Vad … har hänt?” frågade jag och backade. Hans själ hade tagit stor stryk även om man inte såg det innan, men nu såg jag. Ögonen och fysiskt. Men det var det man såg, jag hade aldrig listat ut att detta hänt honom om jag inte hade fått se vad som fanns under hans tröja. Han hade öppnat sig för mig, visade vad han hade gått igenom.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Carrre - 14 mar 12 - 17:26- Betyg:  | | Oj, förlåt Leo att jag inte trodde på dej!! ._. |
|
|
|
