I mina tankar |
Jag börjar känna takten nu och har kommit in i rytmen. Hjärtat slår i takt med andningen. Runt omkring mig har jag bara skog, en stor mörkgrön nästan läskig skog med höga stora granar och mossiga stenar och stubbar. Mina fötter sjunker ner mjukt på den lilla krokiga stigen, så mjukt att det inte hörs. Jag känner den friska morgonluften och doften av granbarr. Solen som just börjat gå upp bländar lite svagt igenom granarna, men kylan från den mörka natten har inte hunnit försvinna och isar nu mot mina kinder. Fast det gör inte så mycket. För snart känner jag inte kölden längre och inte heller solstrålarna mot mitt ansikte. Känslorna försvinner och benen springer av sig själva, jag behöver inte tänka på något kan bara försvinna in i ett tomrum, in i ett ingenmansland.
Så brukade det vara, tills du kom in i mitt liv. Nu kan jag inte sluta tänka på dig, du finns i mina tankar hela tiden. Dagarna bara flyger förbi medan nätterna känns så långa. Jag försöker att sova, men istället ligger jag vaken och tänker på dig. När jag väl har somnat, så drömmer jag om dig tills väckarklockan ringer med sitt ekande ljud. Bilden av dig försvinner för en kort stund men kommer tillbaka lika fort som den försvann. Det är då jag förstår att jag är kär. DETTA ÄR TORTYR, DET ÄR DETTA SOM KALLAS SMÄRTA! Det känns som jag blir alldeles galen. Jag hoppas att jag får se dig snart igen, för jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag försöker att koncentrera mig men det ända jag kan tänka på är dig. Jag ser dig framför mig, ditt bruna rufsiga hår, dina stora mörkbruna djupa ögon och dina små smilgropar. Jag ser dina breda axlar och din muskulösa kropp. Jag känner den underbara lukten av dig och…
-AJ, SKIT OCH JÄVLAR!! Hur lyckas jag? Nu kan jag inte ens vara ute och springa utan att tänka på dig. Nu får jag skärpa mig, snubbla när man springer. Vem gör det? Jag skrapade upp mitt förbannade knä också. Hjärtats slag känns dunkande i knäet, smärtan ilar ner mot foten och enda ner till tårna. Men det är inte lönt att stanna och tycka synd om mig själv. Jag är ändå snart framme, framme vid klippan. Det är mitt egna hemliga ställe, mitt tänkarställe. Där kan jag tänka klart, allt flyter samman och alla tankar hamnar på rätt plats och blir begripliga. Jag vet inte varför, men allt känns mycket lättare och klarare efter jag har varit där. Det skulle kunna vara utsikten som gör något magiskt med mig. För när man sitter på kanten av klippan och ser ut över den mörka skogen har den helt plötsligt förvandlats och ser sagolik ut. De höga grantopparna ligger nu som ett stort mjukt täcke nedanför mig. Man kan se fåglarna liksom sväva i luften och höra deras ljuvliga sång. Man ser sjön glimma i morgonsolen och vattnet ligger blankt som ett barns oskyldiga ögon.
Men idag verkade det inte hjälpa, fast jag verkligen försökte. Helt hopplöst, men vad förväntade jag mig egentligen? Typiskt - inget blev lättare! Tankarna blev bara fler och inget verkade rätt. Om inte ens min klippa, mitt egna hemliga ställe kan hjälpa mig, vem ska då lyckas?
Jag började springa hemåt istället. Benen kändes till en början stela men de kom snabbt in i rytmen och det kändes knappast att jag suttit stilla en stund. Fast hemvägen kändes jobbigare än vanligt, och fötterna gick inte längre ner mjukt och tyst på stigen utan med bestämda dunsar i marken tog jag mig fram. Andningen kändes nu jobbigare och kom inte in i takten. Det blev ju inte heller bättre av att det som väntade var en lång uppförsbacke. Hemvägen blev lång och det kändes som att jag inte kom någonstans, utan att jag stod och klampade på ett och samma ställe. Huvudet var nu böjt ner och den morgonpigga tjejen som hade lämnat huset för en och en halv timme sen var nu helt slut och kämpade för att överhuvudtaget ta sig hem. Väl framme kastade jag mig i det gröna gräset vid den stora björken framför huset, vilket jag snabbt ångrade när jag kände kylan av dagg komma krypande upp mot ryggen. Jag kastade mig upp lika fort som jag kastat mig ner. Fast samtidigt hörde jag telefonens ringning inifrån huset och jag skyndade mig uppför trappan, in genom dörren och fram till telefonen. Jag lyfte snabbt luren och med en andfådd röst svarade jag:
-A…hej!?
Det var tyst en stund och det enda jag hörde var mina egna flåsningar. Sedan när jag hörde rösten, rösten som jag längtat så efter då flöt allt samman och stenen från hjärtat lossnade, och det kändes som att jag flög på moln. I luren hördes de tre mest underbara orden:
– Jag älskar dig!
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | victorian - 7 apr 09 - 20:50- Betyg:  | | as bra | | Pebbles - 30 jun 06 - 00:27 | | Jättefin! | | _Isa_ - 27 jun 06 - 23:59- Betyg: | | va bra..:D | | spite_fire - 27 jun 06 - 03:42- Betyg: | | sååå gullig! :D |
|
|
|
