Apatins värld (oneshot) |
Nu sitter jag här igen med musiken dånande i hörlurarna, den smutsgula väggen mot ryggen. Överfallslarm som låter i korridoren, men jag stänger av och stänger inne allt som borde få komma ut.
Nu är jag här igen, med maten som är det mest händelserika som finns om dagarna, eller möjligtvis om det finns mjölk till kaffet.
Låsta tunga dörrar med nyckelknippor som man inte får ta i sin hand.
Skrik och tårar, utbrott med förstörda stolar och kastade lampor som krossas mot marken med ett kras. Jag andas den tunga luften som bara är på besök. Tårarna som rinner genom hela korridoren och gör att vi vadar i saltvatten när vi ska gå till matsalen för att äta vår mat.
Piller i små brukar som ska sväljas när sköterskan ser på, så ingen samlar tabletter till sin egen död. Jag andas inte luften, det är inte tillåtet, bara personalen får andas den syrerika luften, eftersom jag är dömd till evigt mörker så jag ska inte andas mer.
Avbrutna pennor och block med spiralkant som inte får föras in på denna avdelning på grund av självmordsrisken. inte ens en plastpåse, står det på dörren.
Vita kläder, för hygienens skull, men vilken hygien finns det att tänka på på en psykavdelning? Det har ingen svarat på.
Att gråta när alla ser på, man sitter på första parkett med tårarna rinnande nedför kinderna. Lämnar spår på golvet. Och personalen de springer, runt, runt, runt, nästan galnare än oss.
Kackel som på kafferep, men jag vill bara skrika:
"Hallå! Vi är på en psykaveldning"
Men får inte fram ett ord. Känner bara avsky mot deras kackel som skär i mina öron. Jag känner avsky mot dem som inte tar livet på allvar. Eller egentligen gör de väl det, eftersom att de är här, men det blir så tragisk att man är så van att man pratar som på ett kafferep.
Men jag var också där en gång, men nu är jag tillbaka igen. Och jag vill bara skrika, slå och ha sönder mig själv. Självföraktet över att vara här igen går inte att beskriva.
Men den smutsgula väggen inger någon slags falsk trygghet.
"Fortsätt med din vardag"
Jaja, lättare sagt än gjort vill jag skrika och gråta.
"Hur lång tid efter en förgiftning är det försent att dricka kol?"
Hör jag min rumskamrat säga, hennes röst tränger igenom min musik mur.
Jag vill bara gråta och be henne hålla käften, jag kämpar mot mig själv och mina tankar, jag kan inte kämpa mot hennes också.
Men jag vet jag var där en gång också, jag sade allt till alla utan att bry mig om deras reaktion. Men nu blir jag så triggad och galen av deras galenskap att jag knappt står ut.
Undangömda teskedar i lådan tillsammans med de undangömda kryddbrukarna. Att lära sig personalens schema så man vet precis när rätt tid är att slå sönder glasburken utan att de ska höra. Men det blir så fel, en kamp mot sig själv och personalen som bara vill en väl.
Men även välmening kan slå så fel utan att de förstår.
Jag är trött på allt som är unikt, för inget dåligt mående är unikt, det är något alla har, bara i olika svårighetsgrad.
Jag lutar mig mot den smutsgula väggen igen och sluter mina ögon för att återigen falla in i apatins värld, ty här finns ingen mening med nåt.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Sockerina - 15 mar 12 - 21:47 | tack så mycket :)
ska fortsätta skriva är det jag lever för just nu
tack återigen | Eimmim - 15 mar 12 - 21:43- Betyg:  | | Jag vill säga att den är hemsk, för det är precis vad den är. Men den är vacker, precis som en enda bloddroppe kan vara vacker. Man kan se smärtan i orden. Mycket bra, fortsätt skriva! | | Sockerina - 15 mar 12 - 20:44 | | tack så mycket :) | | diktarspiran - 15 mar 12 - 20:29- Betyg: | tänkta först: fängelse, sen torturkammer, sen ... pskyvård
"Självföraktet över att vara här igen går inte att beskriva."
"inget dåligt mående är unikt, det är något alla har, bara i olika svårighetsgrad."
"Att lära sig personalens schema så man vet precis när rätt tid är att slå sönder glasburken utan att de ska höra. "
Syns som dramadokumentar! |
|
|
|
