Så som glas krossas mot marken |
Ljudet av krossat glas når hennes öron, det skär i huvudet som om någon skriker i hennes ena öra. Hon vänder på huvudet för att se vartifrån det kommer, men hon kan inte se någon annan där. Då hörs ljudet av krossat glas igen och hon vänder huvudet åt andra hållet, hennes lockiga blonda hår vispar till henne i ansiktet och hon får in några hårtestar i munnen, men det bryr hon sig inte om.
"Hallå? Är någon där" Säger hon högt så att det ekar i det kala rummet. Men som hon nästan redan hade förstått så får hon inget svar. Hon hade känt det på sig redan innan hon öppnade munnen att hon inte skulle få något svar, eller ens någon vild chansning om vem det kunde vara som krossade glas i huset.
Hon satte sig ner på golvet igen, hon hade rest sig upp när hon hade hört det första krossade glaset.
Hon fortsatte att packa ur flyttlådan som stod bredvid henne.
Resten av rummet var fyllt med flyttlådor. Hon hade blivit lämnad ensam i huset för tre timmar sedan, det hade tagit nästan hela dagen för flyttgubbarna att bära in alla flyttlådor, men hon var glad att hon hade sluppit göra det själv. Hon hade inte velat be sina gamla föräldrar som knappt kunde stå på benen om hjälp heller. Även fast hon visste att hennes pappa gladeligen hade hjälpt henne trots hans sjuka hjärta och käpp.
Nu var det alldeles kolsvart ute, hon var så van vid storstadens ljus, där hon hade bott tidigare, men här på landet var det tomt och ödsligt. Det skulle nog ta tid att vänja sig vid mörkret kom hon fram till, men hon var inte mörkrädd i alla fall, vilket var ett stort plus.
Hon såg återigen ner i flyttlådan och tog upp en rosa babybody, men lade snabbt ner den igen innan tårarna skulle hinna rinna. Det var bäst att låta dem ligga där tänkte hon tyst och stängde igen lådan igen och flytade den till ett tomt hörn i rummet.
När hon hade flyttat lådan gick hon ut i köket och började leta i en annan flyttlåda och fick tillslut fram en vit vattenkoakare som hon ställde på diskbänken och slog på timern vid uttaget.
"Ja hela huset är ju handikapanpassat" Ekade mäklarens ord i hennes huvud.
Sedan fyllde hon vattenkokaren med vatten och satte på den.
Medan vattnet kokade upp började hon rota runt i lådan igen för att efter någon minut få fram en stor prickig kopp och en tepåse.
När hon hade druckit upp sitt te gick hon upp för trappan i det gamla huset. Trappan knarrade sådär härligt som man bara hade hört på film tidigare. Hon log lite för sig själv, men kinderna kändes stela som om hon inte hade let på flera år, så hennes leende slockande rätt snabbt igen.
Hon kom in i sovrummet, där låg en madrass, sängstommen skulle hon sätta ihop dagen efter hade hon bestämt sig för.
Hon stannade till vid spegeln, en gammal spegeln med en rosensnidad ram runt spegeln. Den hade funnits i huset från den förra ägaren hade hon fått veta av mäklaren. Hon hae gillat den så hon hade bestämt sig för att behålla den.
Hon bytte snabbt om till sitt rosa nattlinne och kröp ner på den nybäddade madrassen och somnade rätt snabbt.
När hon hade somnat så syntes konturerna av en liten pojke i spegeln. Han fnittrade och pekade och verkade ropa på någon. Strax efter kom en flicka in i spegeln också och log mot pojken. Hon tog hans hand och ledde honom ut ur spegeln. Båda två såg på den sovande kvinnan på madrassen innan de tyst smög ut ur rummet.
(säg till om ni vill ha fortsättning)
|
|
|
|
