Ihopsydd mun |
Jag grät i mig själv, jag färgade tröjan röd, jag ringde i panik. Men ändå övervägde jag att le och säga att allt var bra när de öppnade dörren till avdelningen. Som per automatik var jag nära att ljuga igen, så som jag har levt de senaste 10 åren.
Ett nät av lögner och dolda sanningar som inte får komma fram, för att samhället skulle spärra in mig då. Men fasaden falnade mer och mer under årens gång, men per automatik ljög jag om maten, vikten, tankar, sömn och på frågan om hur jag mår.
Att lura omgivningen för deras eget bästa har alltid varit min räddning, inte ljuga för att skada utan för att skydda. Skydda allmänheten från min dårskap och från det de tycker är så jobbigt hemskt och skrämmande. För smärta är tabubelagt, så förbjudet, nästan som den förbjudna frukten Eva åt i Paradiset.
Men frågor blev till krav, som gick till självhat, det blev en kamp mellan mig och dem, en kamp som
bara blev en ond spiral ner, ner, ner.
Lögnen blev till vardag, även den tabubelagda smärtan som tidsvis försvann mer och mer. Tillslut kände jag knappt smärta längre. Bara den psykiska, men det mesta var bara ett enda stort svart hål som slukade allt i dess väg.
Jag drogs ned i en spiral neråt och sögs in i en svart virvelvind som kastade mig hit och dit, utan någon barmhärtighet mot min kropp.
Munnen syddes ihop och jag kunde inte andas längre, luften tog liksom slut, jag fick den inte. Jag hade glömt att betala skatten för luften, den fanns liksom inte tillgänglig längre för mig.
Att tappa allt som håller en kärt, eller allt man håller kärt och att tappa lust och hopp inte känna ett dugg, utan vandra runt i livlös apati.
Ur min mun kom inte ett ord, ty den var ju ihopsydd, så varken lögner eller sanningar kunde komma fram.
Hjärnan gick på högvarv hela tiden, varje sak funderade jag på hur man kunde skada sig bäst på, det blev som en högre makt som styrde mig med järnhand utan att jag kunde slita mig loss från dess grepp. Tankar blev till krav som blev till måsten som jag inte kunde komma ifrån. Jag blev en robot som inte kunde göra något själv, utan som blev styrd av en annan ond kraft som bara vill ont.
Som jag inte kunde styra över själv.
Men att stå där i dörröppningen med gråten i halsen men överväga att säga att allt är bra, men ändå säga sanningen är ett framsteg.
|
|
|
|
