Mitt förlåt ... |
Med Broder Daniel – No time for us på högsta och tårarna rinnande längs kinderna skriver jag ifrån mitt sargade hjärta ett förlåt.
Du tror att vartenda ord jag sagt och skrivit till dig varit lögner, du låter mig inte ens förklara...
3 December 2011. Du satt mitt i festen, omringad av människor och såg nästintill döende ut. Jag skickade ett sms, men du svarade inte, kände inte igen mitt nummer. Efter festen sov vi på varsin sida soffan, sa inte ett ord till varandra. Dagen efter smsade jag igen, du undrade vem det var och jag svarade. Vi snackade lite allmänt, du frågade om jag ville komma hem till dig och umgås, sure ! Jag har ingenting att göra… Jag åkte hem till dig och satt där hela eftermiddagen och bara snackade, otroligt underbart var det… Du spelade din musik för mig och introducerade mig för ny musik och nya låtar som jag aldrig hört innan. Jag älskade dem. När jag gick skämtade du lite och frågade om jag inte kunde stanna kvar, jag skakade på huvudet och sa att jag hade skola dagen efter. (Nu i efterhand kom jag på att jag skolkade den dagen, den veckan, ändå.) Du smsade och tjatade lite på mig att jag skulle vända och komma tillbaka. Ett tag övervägde jag faktiskt att göra det, men jag tog ändå tåget hem. Vi snackade resten av veckan. På fredag lovade du mig att spela ”the gardener” om jag dök upp hos Rev. (fest igen som vanligt.) Jag orkade egentligen inte efter allt jag fått reda på veckan innan, men Jennifer släpade dit mig ändå. Du ställde dig upp, mitt i folkmassan och började spela och sjunga för mig, visste inte var jag skulle ta vägen eller vad jag skulle göra, var helt röd i ansiktet så jag kollade antingen ner eller bara på dig. Vi hade världens mest underbara helg, verkligen. Jag o Jennifer sov över hos Rev och dig hela helgen och festade lite, som vanligt.. Under veckan snackade i överdrivet mycket, både via sms, msn och facebook, så glad jag var… Men jag hade honom, han som alltid är ”ivägen”… Jag var tvungen att säga som det var till dig, jag klarade inte av pressen helt enkelt. Det blev för mycket för att jag skulle kunna hantera det. Jag sa som det var och bad om ursäkt. Så arg du blev, tror aldrig jag blivit så chockad i hela mitt liv som då… Det var då vi visade varandra de inte så bra sidorna. Jag var inte glad, inte alls... Satt och grät i timmar över det beslut du tvingat mig att ta utan att veta om jag gjort rätt eller fel. Kändes mest som fel då eftersom du till och med övergav min vänskap i samma sekund som jag sa vad jag sa. Helgen kom. Du och Dennis skulle åka till mig o Jennifer. Först hade ni ingen skjuts. Så besviken jag blev, fick senare höra att du var ännu mer besviken (Dennis skvallrade…) och nästan grät när du insåg att ni inte kunde ta er till oss. Tillsist gick det i alla fall… Du satt i min fåtölj i någon timme och tittade knappt ens på mig. En väldigt olämplig låt började spela på min dator och du rusade ut. Jag rusade efter och lämnade Jennifer med Dennis. Vi hade världens snack, jag satt och grät som en jag vet inte vad framför dig, ringen var av och allt efter vad min kille gjort mot mig. Vi bestämde att jag o Jennifer skulle hänga med dig och Dennis hem, sagt och gjort… Hemma hos dig va världens mysigaste den helgen. Vi kollade på ”Control”, spelade musik, snackade och hade allmänt mysigt och riktigt roligt. Väntade på att Saken skulle komma hem osv. Jag åkte hem på söndagen med om möjligen ännu mer förvirrande tankar än vad jag haft innan. Jag funderade noga innan jag gav dig mitt svar igen, jag hade försökt ge dig en chans under den helgen, men det gick helt enkelt inte, och du anar inte hur uppriktigt ledsen jag är över det. För jag saknar dig så att det gör ont… Efter det träffades vi en gång till bara. Du och jag ensamma. Han var nere, men han va hos Robin, så jag åkte till dig. Vi satt o snackade lite och sedan kollade vi ”the crow” innan det var dags för mig att åka hem. Det gjorde ont att åka ifrån dig, men ibland gör livet ont har jag fått lära mig den hårda vägen… Efter det pratade vi mindre och mindre. Och när vi väl pratade så bråkade vi bara, någon som jag ville ta avstånd ifrån då jag har haft nog med bråk efter ett år med mitt psycho ex. Ju mer jag försökte få dig att förstå desto surare och argare blev du. Jag kan förstå att du i princip hatade/hatar mig. Men jag ville aldrig slänga bort den vänskap vi ändå hade. Nu snackar vi i princip inte ens, och du tror att jag på riktigt inte bryr mig, att jag bara leker med dig, ljuger för dig. Hade det varit så hade jag inte tagit mig denna tid till att skriva detta kan jag lova dig. Så många tårar som jag fällt över dig, så många texter som jag har som handlar om dig, om mig, om oss. Jag ville aldrig någonsin i hela mitt liv såra dig, det måste du förstå … Men att vara i den situationen som jag var i, det tar ärligt talat död på en. Jag valde bort dig för att inte såra dig ännu mer, för att skydda dig från mig. Du känner inte alla mina sidor, du vill inte känna alla mina sidor. Du behöver en tjej som kan älska dig helt och full ut, till 100% alltid, och jag kan inte det. För jag har mina känslolösa dagar. Dem då jag inte känner någonting för någon i hela världen. Jag vill inte utsätta dig för det. Jag är så ledsen över att det ens gick så långt som det gjorde. Men du måste också komma ihåg att du visste precis vad du gav dig in på, att jag hade kille sen över ett år tillbaka… Jag har aldrig någonsin varit arg på dig, bara väldigt besviken. Besviken över att du så många gånger skrivit att du älskar mig (på flera olika sätt) men ändå inte accepterat mitt val. Ett val du tvingade mig till… Jag hade mycket hellre varit kvar i din närhet som en nära vän än att bara kastas ut. Du säger att du inte behöver fler vänner, fine, jag tror dig.. Men vi var vänner redan innan allakänslor förstörde det vi hade. Jag vill ha tillbaka det, någon gång. Men först och främst vill jag att du förlåter mig Daniel. Jag älskar dig, det vet du mycket väl om innerst inne, du vägrar bara tro på det för att du är arg. Men jag är rädd att du aldrig var kär i mig på riktigt, det var en förälskelse, någonting som man kan glömma bort, komma över efter ett tag. Jag är oändligt glad om du lyckas göra dig av med dina känslor för mig (vilket du troligen redan har) men jag skulle bli ännu gladare om vi kunde lämna allt bakom oss och fortsätta framåt som i alla fall vänner… Att få kunna krama dig och hålla din hand när världen är elak, jag saknar det.. Saknar din värme, ditt glitter runt ögonen och din hatt som jag alltid snodde när vi träffades…
Festen då du spelade gitarr för mig, kommer ihåg allt… Jag och Jennifer låg inne i sovrummet tillsammans med Ljungan och chillade/snackade lite. Hur mysigt som helst. Du kom in och la dig bredvid mig, så nära att jag kunde känna dina andetag mot mig. Du sa att jag var fin. Jag mumlade ett nej tillbaka, men i mörkret så log jag av ren glädje. Du såg inte det, och tur var kanske det för ett sånt fånigt leende som jag hade just då hade jag nog inte velat visa för någon i hela världen…
Gången vi sa hejdå tillvarann, en snabb puss och sen blickar ner i golvet och leenden.. Du gick iväg, jag stod kvar i din hall i väntan på Jennifer som dröjde sig kvar som den sölkorv hon var. Du nästintill sprang ut i hallen igen pussade mig igen, innan du försvann för andra gången. Jag stirrade envist ner i golvet, visste inte hur jag skulle reagera eller vad jag skulle ta mig till. På vägen hem fnittrade jag och Jennifer som små skolflickor när jag berättade det. (I dagsläget saknar jag inte ens henne.. Tänk så tiden kan förändra en människa.)
Det här är mitt förlåt i alla fall. Förlåt mig för vartenda ord som någonsin sårat dig Daniel Hoff. Jag önskar att jag kunde göra allt ogjord och rädda dig (för en gångs skull) ifrån livet och dess hemskheter. Tyvärr har jag blivit en av dem i stället.. Du kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Du kommer alltid att äga en del av det, och den delen kommer att slå i all evighet bara för dig. I ett annat liv kommer jag att vara din helt och fullt ut, det låvar jag, med ett å. Jag önskar så hårt att jag fick fortsätta vara din såpbubbelblåsande lilla regnbågsflicka, eller ja, jag kommer alltid att vara det, kommer alltid att finnas här om du någon gång skulle vilja hitta tillbaka…
Glöm aldrig någonsin vad du betyder för mig. Rakt ifrån hjärtat, du är underbar, och du är värd varenda tår jag fällt för dig…
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | XxSweetKawaiixX - 13 mar 12 - 23:15 | | Jag älskar dig också Sol, massa mycket ! <3 Och detsamma om allt, verkligen ! Tack för att du finns <3 | lezz - 13 mar 12 - 22:32- Betyg:  | | Jackie .. <3 Jag vet inte vad jag ska säga mer än att jag finns här, ALLTID! Tveka aldrig att höra av dig till mig. Jag älskar dig som den vän du är för mig. <3 |
|
|
|
