Tystnaden del 12 dödsängeln |
Han tänkte efter innan han nickade.
”Visst, men först ska du upp för stegen eller som du sade ut ur mörkret.” Han log mot mig, innan han vinkade att jag skulle hänga med ut. Jag reste mig upp och hängde med ut. En märklig känsla. Jag fick energi, jag kände hopp. Men precis som ett ljus blåstes ut försvann den känslan, så fort Leo öppnade en av de stängda dörrarna. Carolins rum. Jag tvär stannade. Jag ville vända mig om och springa iväg, skrikandes och gråtandes, ut i skogen. Leo granskade det mörka rummet. ”Jag ser både på dig …” Han sneglade mot mig. ” … och på rummet att detta är din systers rum. Carolin eller hur?” Jag nickade knappt märkbart, hotade att tårarna skulle trilla ner om jag skakade för kraftigt. Han tog försiktigt mina händer och drog in mig i rummet. Tittade förskräckt på honom. Hur långt in i rummet kunde jag gå utan att bryta ihop? Ju längre in vi kom, desto fler tårar kom. Ser han inte?! Nej! Han släppte mig. Mina ben hotade att vika sig, mina ögon hotade att försvinna, jag hotade att svimma. Leo hade ryggen mot mig så han såg inte. Jag satte mig tungt i sängen, andades in … och ut. Samlade mig. Leo tände lampan och kom tillbaka till mig, satte sig bredvid. Jag lovade att försöka, att ge mitt bästa för att ta mig upp för stegen. Så jag tog mig upp ur sängen och bort till Carolins garderob tog ur en av kartongerna. Jag satte mig i sängen med karongen bredvid, Leo satte sig på andra sidan av kartongen. Jag öppnaden och tittade sorgsen ner. Jag hann ta upp två grejor innan jag brast i gråt, men jag fortsatte att ta upp grejorna. Jag gick runt i rummet och ställde sakerna på sin plats.
”Berätta ett positivt minne av Carolin”, sade han och följde mig med blicken då jag gick runt i min syster rum. Ett lite minne dök upp.
~~~~~
Jag tittade på MTV och var djupt inne i porgramet. Då Tv:n slocknade. Carolin skrattade elakt mot mig men lyckades inte att hålla masken.
”Ge mig kontrolle Caro! Nu!” skrek jag på henne. Hon skrattade bara mera och startade upp Tv:n på Big Brothers.
”Fan ta dig! Ge hit kontrollen!” Jag rusade upp mot henne och hon höll kontrollen på avstånd. ”Men ge dig! Jag slår ner dig!” Hon fortsatte att skratta. Jag smög runt henne och tacklade ner henne i soffan. Har man två bröder så lär man sig en del. Hon skrattade hysteriskt under mig, jag satte mig på hennes lår och höll fast ena armen. Lyckades dra kontrollen ur hennes klor. Hon vred sig så jag hamnade på golvet, hon rullade också ner men fortsatten en bit ifrån mig. Jag satte mig i soffan byte kanal. Hon kom upp hoppandes i soffan och knuffade mig ur balans, tog tag i kontrollen. Vi var en stor brottandes hög och vi tryckte på den där kontrolljäveln och lyckades byta kanal. Vi hamnade vid en film, Raise your voice. Vi stannade upp och tittade på varandra och skrattade. Vi satte oss skrattandes i soffan och höjde Tv:n och vi tittade på filmen i lugn och ro. Typiskt oss.
~~~~~
Jag satt i sängen och grät, Leo hade rest sig och rullat upp rullgardinen. Mörkret försvann och solen tittade fram. Rummet fick färg, en gnutta liv. Men jag orkade knappt. All energi hade lämnat mig, även om jag skrattade när jag berättade om min syster. Men det fick henne inte att komma tillbaka.
”Jag ger upp!” skrek jag. Leo ryckte chockat till och vände sig om. ”Jag orka fan inte mera! Jag vet att du menar väl, men jag klarar inte av det. Det går bara inte!” Han kom fram till mig men jag reste mig upp, jag höll honom på avstånd. ”Att minnas dem är för smärtsamt. Stegen är för lång, för smärtsamma. Jag är ledsen Leo …” Det knackade på dörren. Skit också! Jag rusade ut och Leo följde överraskat efter. Jag stängde till mina föräldrars rum, mitt rum och Carolins eftersom Leo nu hade gått ut får att kolla vad som hade tagit åt mig. Jag rusade ner från trappan, torkade mig under ögonen och öppnade dörren. Ann stod på andra sidan. Hon gick in på sitt vanliga sätt, ner slokade axlar, håret kring ansiktet och tystlåten. Hon släppte sin väska i hallen och var på väg till vardagsrummet då hon fick syn på något. Leo stod halvvägs i trappan.
”Hej”, mumlade hon och försvann, men hon fick en glimt i ögat och sneglade på mig. Leo kom ner och följde efter mig till köket. Jag började ta fram något ätbart då han ställde sig i vägen.
”Du vet om att hon härma dig”, sade han. Jag stannade till. ”Hon går som du och undviker folk, allt som kan påminna om …” Han avslutade inte meningen och det behövde han inte. Jag förstod ändå. ”Stegen kommer att vara lång och varje stegpinne kommer att vara smärtsam. Men det är viktigt för din lilla syster och för dig själv att du försöker ta dig upp.” Jag gick närmare honom i ren ilska. Han märkte förändringen.
”Jag har försökt och jag ger upp, det sade jag ju! Jag orkar inte!” Eftersom jag höjde rösten visste jag att Ann hörde.
”Smärtsamt kommer det bli, mycket. Stegen är inte lätta och kommer inte att bli det heller”, försökte han att resonera.
”Vad fan vet du om den jävla stegen! Att hoppa framför ett tåg är mindre smärtsamt. Jag plågar ju fan mig själv!” Jag visste att det var elakt men jag var arg och sårad. Ville han att jag skulle plåga mig själv?
”Jag ska berätta något om du lovar att inte berätta det för någon annan”, sade han fortfarande väldigt lugn. Men vad av var fel på killen? Har han inget hjärta eller? Jag svarade inte utan bara glodde på honom.
”Du vet min familj.” Jag väntade på fortsättningen. ”Är inte min, utan det är min fosterfamilj. Hela min biologiska familj dog i en krock för något år sedan.” Jag stirrade chockat på honom. Det var ju fan jag som var den hjärtlösa?
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Carrre - 13 mar 12 - 16:39- Betyg:  | ._.
maila när nästa kommer. |
|
|
|
