Tystnaden del 11 Trappsteg |
Jag vaknade med ett ryck. Branden igen, branden som tog Mikaelas liv. Soffan var fuktig av mina tårar, men det brydde jag mig inte om. Så som många gånger tidigare satt jag mig i mitt egna rum. Mörker, det var det enda. Handdukar framför fönstret, lakan ovanför byrån. Instängd lukt, och jag sittandes i det mörka hörnet. Ensam. Inga ljud från köket, inget bråk från Joels rum, inget skratt ifrån Carolins rum. Inga springades steg i trappan. Inget liv. Jag vet inte vilken dag det är, bara att det är en skoldag. Idag skulle Ann komma hem. Jag tvingade mig att resa mig upp. Jag frös till. Någon var i trappan. Jag satte handen mot handtaget, lyssnade. Ett så främmande ljud. Någon gick i min trappa. Och denna någon verkade vet precis vart den skulle. Det var inte Ann, för tunga steg. En tanke kom smärtsamt fram. Tänk om allt varit en mardröm. Tänk om alla lever. Att Anton och Joel öppnar dörren, att Caro skulle skratta åt mig. Mamma och pappa stå och skaka på huvudet. Ann skulle springa runt oss och sjunga; du gick på det, du gick på det …
Tänk vad en smärtsam tanke kan göra. Det knackade på dörren. Jag hoppades något som var omöjligt. Något som aldrig kan inträffa. Men jag hoppades. Jag tryckte försiktigt ner handtaget, blundade två sekunder och öppnade. Jag kollade chockat på Leo, både med besvikelse och med glädje. Jag hade trott att han aldrig skulle komma tillbaka, någonsin. Jag menar vilken anlednings skulle han ha … Visst ja, skoluppgiften. Vänta lite.
”Är det inte skola?!” frågade jag. Märkte att han såg chockad han också. Måste varit hur jag såg ut. Till trassligt hår, livlöst som allt annat. Mörka ringar under ögonen, ögonen utan någon livslåga. Han tittade bakom sig och sedan på mig.
”Varför ligger det tallriks skärvor ner i köket?” frågade han och sneglade bakåt. Jag rynkade panna och ett minne om att jag i ren ilska hade kastat den i väggen dök upp. Jag använde min aggression för att dölja min sorg. Jag vände mig om. Han tänkte inte svara på min så jag svarade inte på hans. Rättvist. ”Skolan började för två timmar sedan och vi ska bara hålla på med grupparbetet, så jag tog mig vägarna förbi”, sade han. Han stod kvar i dörröppningen. ”Ytterdörren var inte låst och du svarade inte när jag ropade, så jag gick in.” Han var ärlig i alla fall. Jag vände mig mot honom.
”Jag blev arg så jag slängde tallriken i väggen”, svarade jag på hans tidigare fråga. Han nickade begrundande innan han rykte på axlarna. Tystnade lades sig igen. Han tittade länge på mig innan han tittade bakom mig och in i rummet.
”Mörkt … vänta sade du att du slängde tallriken i väggen?” frågade han med ett ryck. Jag ryckte också till.
”Asså jag blev sur …” svarade jag undvikanden. Jag sneglade på honom. Förstod han? Förstod jag … ?
”Vad blev du sur på? Jag menar vad fick dig att kasta iväg en tallrik och sedan stänga in dig i rummet?” Jag backade automatiskt längre in i rummet. Han följde efter. Jag vände mig om och satte mig på golvet, mot väggen. Han satte sig bredvid utan ett ord, utan att jag frågade eller han frågade. Han bara gjorde det.
”Ska vi fortsätta med skoluppgiften eller? Vänta ... skolan?” Jag tittade på hans profil.
”Ja vi har lektion och då stack jag hit”, svarade han. Men innan han hann fortsätta började jag att prata istället.
”Skoluppgiften. Jag vet inte riktigt hur …”
”Nejnej, jag kom inte hit på grund av den”, avbröt han. Nu vände jag mig helt mot honom och stirrade chockat på honom.
”Nähe, men varför skulle du annars vara här? Jag menar, vilken mer anledning än skoluppgiften har fått dig att gå hit? Det är inte så mycket som händer här.” Han skrattade åt mig, jag rynkade pannan.
”Jag sade ju det, det är inte på grund av skoluppgiften. Jag ska hjälpa dig uppför stegen. Det är några stegpinnar kvar att klättra över.” Nu stirrade jag ännu mera på honom. Han skämtar! Eller?
”Varför skulle du hjälpa mig?!” utbrast jag.
”Varför skulle jag inte?” frågade han. Jag reste mig upp och gick bort till sängen. Han följde efter mig. Jag vände mig om för att gå förbi honom, men han stoppade min flyktväg. ”Om du inte vill ha min hjälp så går jag, bara säg till så lämnar jag dig ifred.” Jag var inte beredd på det han sade. Jag stod helt stila och bara glodde.
”Em … eh … asså det går väl, men asså jag eh jag är nog inte så trevlig att ha att göra med. Jag menar att eh jag är inte så samarbetsvillig.” Han skrattade.
”Det löser sig, så länge du är villig att ta emot min hjälp så är det inga problem. Skoluppgiften tar vi sen.” Jag log, jag fick en idé.
”Jo det med skoluppgiften. Jag vet hur vi kan göra. Vi kan använda detta som hänt mig och din hjälp ur … mörkret”, sade jag. Log lite för mig själv.
|
| Kommentarer | | Carrre - 12 mar 12 - 16:22 | yes:) nu börjar jag ändra uppfattning om honom, hehe
men ändå, Leo är läskig hur han bara klampar in sådär.
och han har ju typ makt över henne, om du förstår
vad jag menar. ah, maila nästa:) |
|
|
|
