Sarah (hp-ff) kap 16 Han gillar dig! |
Kap 16 Han gillar dig!
Ett par timmar senare var jag klar med läxorna. (Jag hade haft en del eftersom jag varit borta en helvecka från skolan.) Anna, Mary och Lily hade också försökt lära sig patronusbesvärjelsen, likt Cedric. Men nu satt vi allihop på varsin kudde på golvet, och bara pratade.
”Det var ganska läskigt när vi fick reda på vad som hade hänt dig Sarah” sa Mary plötsligt.
De andra nickade instämmande och Cedric fortsatte.
”Jag och tjejerna möttes i korridoren och de berättade att de hade hört att du var tillbaka. De undrade om jag hade sett dig. Jag svarade att, det hade jag inte och i samma stund kom Nick och Remus rusande genom korridoren. Nick ropade i förbifarten att du hade försökt ta livet av dig, och låg i sjukhusflygeln, Jag blev alldeles kall inombords, och en bråkdels sekund var jag så rädd att jag inte kunde röra mig. Sedan rusade jag efter Nick och Remus till sjukhusflygeln. När jag fick se dig ligga där… alldeles blek. Så trodde jag att du var död Sarah. Madame Pomfrey stod böjd över dig och när vi kom närmare såg vi din hand, åh Sarah. Den såg absolut hemsk ut. Hela handen var nerblodad. Madame Pomfrey satte på ett bandage och när hon hade gjort det klart så vände hon sig om mot oss.
”Hon kommer att överleva” sa hon. Jag blev så otroligt lättad. Nick och Remus gick fram till dig först, efter någon minut fick vi också komma fram. Sarah, Jag har aldrig gråtit förut. Men just då kunde jag inte hålla mig. Tårarna bara rann, och jag kunde inte hindra dem. Tankar i stil med ”Tänk om Madame Pomfrey har fel, tänk om Sarah dör i alla fall” snurrade i mitt huvud. Sedan var vi där hos dig, jag och tjejerna. På varenda håltimme, varje eftermiddag och varje ledig stund. Vi kunde bara inte lämna dig. Den där tisdagseftermiddagen när du plötsligt började skruva på dig och slog upp ögonen, blev jag så otroligt lättad. Du skulle klara dig, det visste jag där och då. ”
Jag bara satt där, jag svarade inte, Men i huvudet snurrade den ena funderingen efter den andra.
”Har du mycket ont i armen?” Frågade Mary.
”Neejvars” Svarade jag. ”Inte så länge jag håller den någorlunda stilla”
Det där var egentligen en lögn, jag hade en stark, stickande smärta i armen hela tiden. Den blev visserligen bättre och bättre för var dag, men det gjorde fortfarande väldigt ont. Men jag ville inte oroa de andra i onödan. De hade fått vara nog oroliga för mig den senaste veckan.
”Förresten” sa Mary och drog fram ett paket Bertie botts bönor och ett kuvert ur väskan. ”Scott Miller, kom förbi med den här medan du låg i sjukhusflygeln. Han fick inte komma in, men han bad mig ge dig den här.”
”Scott Miller är den där söta bruna pojken från fjärde årskursen.” sa Anna. ”Jag tror han gillar dig Sarah”
”Pyttsan” sa jag och fumlade med öppningen på kuvertet. ”Vi har varit vänner sedan vi var små. Hans föräldrar kände mina.” Tjejerna fnissade, medan jag äntligen fick upp kortet och tittade på det. Det var fyllt med små vita ugglor som flög kors och tvärs med en bakgrund av en stjärnhimmel. Det var så otroligt vackert att jag fick tårar i ögonen och jag öppnade det.
”Krya på dig.” stod det ” Möt mig i entréhallen klockan sex på kvällen den 25 september. Så får vi prata”
”Vad står det?” Frågade Mary nyfiket.
”Krya på dig.” sa jag. ”och han vill möta mig på onsdag”
”Vi sa ju att han gillar dig” sa Lily.
”Pyttsan” sa jag igen. ”och jag sa att vi bara är vänner”
Jag kollade upp på de andra igen och då började jag fnittra. De slutade med att vi, alla fem låg på kuddarna och skrattade. Och det var ett sådant där, härligt, befriande skratt.
|
|
|
|
