Ensam själ - Del 1. |
Jag ser igenom människor och jag ser vad de känner. Vad de tänker. Med glittrande svart päls strök jag mig tyst runt hörnet av ett hus som verkade mycket större nu än det såg ut från en människas synvinkel. Jag såg två människor bråka och jag smög närmare. En flicka och en pojke, ljus av två starka själar som höll på att slitas sönder inifrån. Jag såg tårar på flickans kinder. Flickan såg bara en katt.
Makt. En elak människas själ var svag, och just hans låg och skavde när jag trampade på den. Hans medvetande var utsuddat, men han var vid liv. Jag var honom nu. ”Eddie var namnet”, upprepade jag för mig själv. Eddie var lång och hade ganska mörka ögon, hade kort taggigt hår och mycket muskler. Jag kollade igenom minnen av det så kallade liv han hade. En människa som njöt av att skada andra var, kanske inte mindre värd, men själen var svagare. Om personen ifråga ens hade någon. Eddies själ var liten och sårbar, men långt ifrån oskyldig. Denna själ hade inte gjort sitt syfte, och jag var den som straffade. Om själen dog skulle Eddie vara chanslös, och begreppet ”fel” skulle vara som raderat för honom. Jag vände mig om mot riktningen flickan hade försvunnit. Pojken låtsades jag ha glömt bort. Jag suckade och kände mig otillräcklig. Det var såna som jag som hjälpte andra, det var vad vi intalade oss. I en ständig tävling om vem som var starkast. Bara några själar var starkare än mig.
Jag är en av dem som blev över, när kropparna inte räckte till. Liv föds och liv dör. Och själar står som i en oändlig kö till att få sitt minne nollställt igen. Det var också vad flickan ville, hon jag var påväg till. Det var inte bra, tänkte jag. Och jag kände någon slags sympati för henne. Februariregnet höll med mig, kändes det som, likaså snöslasket jag trampade i påväg mot samma riktning dit hon nyss hade försvunnit. Först när jag såg hennes skepnad längs trottoarkanten så slog tanken mig hur jag egentligen skulle göra. Jag gick långsamt fram till henne utan att hon såg mig. En knuff var allt som behövdes. Jag tänkte igenom scenen och det lät bra. Jag skulle göra allt bra igen, så som jag gjort många gånger förr. Det var så jag blev starkare. Asfalten var hård det visste jag, och jag fick det ännu en gång konstaterat när flickans handflator skrapades upp mot den. Det blödde lite grann och jag tog tre snabba steg bakåt för att hon inte skulle se vem som knuffade henne. Några människor gick förbi, och hon blängde ilsket på dem. Jag låtsades få syn på henne. ”Oj hur gick det?” Fejkad oro, och jag fejkade ett fejkat leende som man lätt kunde genomskåda och se den fejkade oron därunder. Inget var på riktigt. Hon reste sig sakta upp med hjälp av mina händer, och med hennes hand på min axel och en hand runt hennes midja hjälpte jag henne upp en bit på vägen. ”Det här gick ju bra”, mimade jag i en ohörbar viskning. Jag kollade först på henne, och sneglade sedan på hennes blodiga händer och jag kände hur det gjorde ont i magen på mig när jag sakta blev svagare i Eddies kropp. Kanske syntes det på honom hur jag krympte i kroppen, som egentligen inte var min. Jag hade ingen egen. Jag dolde hur det spände och slet inuti mig, och vände bort huvudet från henne. ”Du gillar inte blod, huh?” Flickan var runt 14år och hade svart långt hår. Gråa ögon och långa ögonfransar, men hennes händer hade jag knappt kollat på, bara sneglat lite. ”Nej det gör jag verkligen inte” sa jag och svalde, bara för att understryka vad jag just hade sagt. Fejkat illamående. ”Jag heter Eddie”, sa jag som att jag just kommit på det. Jag hade nog också glömt det en stund. ”Tilde”, sa hon och log. Jag log inte. Jag var för upptagen men att tänka ut vad fan jag skulle ta mig till nu.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.3) | BaraLillaPella - 17 mar 12 - 08:33- Betyg:  | | Messa när nästa del kommer! Spännande!!!!!!!! :o | | MyBlackBird - 12 mar 12 - 23:18- Betyg: | | Nu måste du mejla när nästa del kommer ... Mycket bra! | _My_95_ - 10 mar 12 - 22:24- Betyg:  | | Verkar spännande! |
|
|
|
