Kom bara, så är jag här. *del 3* |
här är del tre i min novell! kommentera gärna ;)
Galopperande mot oss kom två hästar. Det var Prim och Skugga! Min och pappas hästar! Prim var min och Skugga var pappas. Prim var vit och brun och Skugga var grå som en skugga.
Prim och skugga saktade in och gick nu fram mot oss. Prim gick fram mot mig och nosade på mig och sen buffade på mig som för att säga hej.
- Han känner igen dig sa, pappa medan han smekte Skuggas hals.
Jag blev så glad att jag kramade om Prim och sa:
- Har du saknat mig?
Och jag tyckte jag såg en liten nickning från Prim.
- Kom nu så tar vi in dem, sa pappa och log.
Stallet var rent och fint och det luktade ny halm från det. Jag tog en borste och började dra den över Prims rygg. Han var så lugn och fin. Jag kramade honom en gång till.
- Jag har saknat dig också, sa jag.
När vi fixat hästarna så ledde vi ut dem. Pappa gav mig en cowboyhatt som jag visste att mamma hade haft. Jag satte upp mitt långa ljusa hår i en hästsvans och sen satte jag på mig hatten.
- Du är så lik din mamma, sa pappa.
- Jag saknar henne, sa jag
- Jag vet gumman, jag vet, sa pappa.
Vi satt upp på hästarna och red iväg. Vi red över åkrar och ängar. Tillslut kunde jag inte hålla mig längre.
- Vart är mamma? Frågade jag.
- Pappa suckade. Det ska jag berätta nu. När vi skiljdes åt, kom du ihåg det?
- Det enda jag kommer ihåg är skog. Bara skog överallt.
- Ja, jag, din mamma och du var ute i skogen och gick. När vi satt oss ner för att vila och ta lite fika så är vi helt plötsligt omringade av Owier.
Plötsligt kom jag ihåg hur de rödhåriga människorna stirrade på oss med sina svarta ögon.
- Vi undrade vad de ville och de sa att de enda de ville ha var din mamma. De tog henne. Jag försökte rädda henne men de var för många.
En tår gled ner på hans kind.
- Jag sa åt dig att springa. Springa så fort du kunde. Du var bara 6 år, men du far iväg som en raket! Owierna slog ner mig. Jag vaknade upp i skogen och visste inte vart jag var. Jag hoppades att du hade sprungit hem och var där och väntade på mig då, men du var borta.
- Jag hade sprungit ännu längre, sa jag. Till en elbils väg där en familj färdades men de stannade när mamman såg mig. De tog hand om mig i flera år. Men jag visste att jag inte kunde stanna hos dem. När jag var 12 år rymde jag därifrån och sedan dess har jag rest runt i olika distrikt bara för att hitta er.
- Jag önskar att jag hade kunnat se dig växa upp, sa pappa. Du har blivit en sådan stor flicka nu!
- Jag är bara så lycklig att vi äntligen har hittat varandra nu! Sa jag. Men har du någonsin undrat om mamma är vid liv eller inte?
- Såklart jag har! Jag tänker på henne varje dag. Men du vet att det är förbjudet för en människa att gå ut i skogen nu. Lagarna har ändrats.
Vi red hemåt med glada miner även fast vi visste att något som saknades aldrig skulle kunna hittas. Eller?
|
|
|
|
