Casey ~ 2 |
Jag ber om ursäkt får långa meningar på sina ställen och eventuella slarvfel som kan förekomma. Lämna gärna en kommentar och någon form av kritik så att jag vet vad som kan förbättras. (:
Casey lutade sig emot det smala trappräcket. Benen hade hon lagt i kors framför sig och mellan sina fingrar hade hon en tänd cigarett. Klockan var strax efter tre och hennes tänkta idrottslektion hade redan börjat. Dock valde hon att inte infinna sig. Idrott hade trots allt aldrig legat i hennes intresse. Istället tvingade hon ned ännu mer rök i sina lungor från sin lilla cancerpinne. När glöden närmade sig filtret fimpade hon den under sin sko. Därefter tog hon upp sin mobil. Inga missade samtal och inga sms. Hon suckade tungt. Jake, hennes bror, hade lovat att höra av sig så snart han hade tid. Det var honom hon satt och väntade på. Hennes mage skrek efter mat och fick hon inget i sig snart skulle det sluta illa. Medan hon satt och läste igenom sin gamla historik lade hon aldrig märke till att någon slog sig ned bredvid henne.
”Skolkar du redan Parkins?” Casey ryckte till så att mobilen nästan gled ur hennes händer. Ilsket vände hon sig om och mötte en brett flinande Creed.
”Det gör väl du också… Creed”, väste hon mellan sina hårt sammanbitna tänder. Hennes ögon sköt nästan blixtar när hon betraktade den jämngamla killen. Hon kunde inte riktigt avgöra hans hårfärg efter hårstråna var så korta. Hans ögon gick dock i en tydligt brun färg.
”Det är inte första gången”, svarade han och placerade en cigarett mellan sina smala läppar. Därefter tände han den, drog ett bloss och andades ut röken rakt i Caseys ansikte.
”Edward”, presenterade han sig sedan som.
”Otur”, svarade hon hårt. Hon möttes av ett ihåligt skratt. Därefter var det ingen av dem som sade något på en stund. Tyst betraktade Casey den stora gården som tillhörde skolan. Den var till stor del asfalterad men på sina ställen fanns det öar bestående av gräs, buskar och några träd. Hela området var inringat med ett högt järnstaket. På några få ställen fanns det grindar som man kunde komma och gå genom. Själva internatet var i en byggnad medan lektionerna hölls i en annan. Ingen av dem var något att hurra över. Två gråa och fyrkantiga byggnader på högst fem våningar inklusive en källare. Wow. Dock fanns det en kupol på skolbyggnaden vilken utgjorde en aula.
”Är du alltid såhär bitter”, frågade Edward när tystnaden började bli tyngre. Casey svarade först med att bara rycka på axlarna.
”Bara när jag umgås med idioter”, sade hon tillsist. Hon hade nu rätat på sig så att hon satt direkt i trappan och inte längs med den. Ilskan hade allt eftersom runnit av henne och lämnat henne känslokall. Hungern däremot brann fortfarande.
”Då har du inget här att göra. Alla är idioter”, påpekade Edward.
”Jag har lagt märke till det.” För första gången spred sig ett lättare leende på hennes läppar. Inte så mycket att hennes tänder blottades, men det var ett leende. Efter det flöt allt mycket lättare. Hon fann till sin förvåning att Edward var undantaget som bekräftade regeln angående idioterna på skolan.
Klockan sju den kvällen fick Casey tillslut det meddelande hon väntade på. Jake bad henne komma och möta honom utanför den gamla stadsporten. Hon fick en timme på sig att ta sig dit. Nu höll solen på att försvinna bakom horisonten och inom en timme skulle den vara helt borta. Redan när hon hade skolkat från idrotten hade hon känt kylan komma krypandes. Därför drog hon sin slitna mössa över huvudet och letade fram sin läderjacka. Tyst sprang hon nedför trapporna. Den kyliga luften slog mot hennes ansikte när hon kom ut. Utan att slösa en sekund skyndade hon bort till den västra grinden. Det skulle ta henne en halvtimme att ta sig till stadsporten om hon gick genom staden. Tjugo minuter genom skogen. Hon hade ingen tid att förlora. Hon behövde ha mat. Snabbt klev hon över stenar och rötter när hon gick på den illa betagna skogsstigen. Mörkret föll allt snabbare och snart fick hon svårt att urskilja vart hon gick. Var och varannan minut tog hon upp mobilen och kollade klockan. 19:07. 19:11. 19:15. Hon var snart framme. Ytterligare fem minuter senare kom hon fram till den stora muren. Tio meter till höger fanns stadsporten. Hon var tidig. Jake väntade inte på henne som hon hade hoppats på.
”Skynda dig nu korkskalle”, huttrade hon och drog jackan tätare intill sig. Minuten därpå hördes det ett gällt jämrande från porten. Jämrandet ersattes snart av två vilt diskuterade mansröster.
”För sista gången Jake, hon får ta hand om sin egen mat. Du vet mycket väl att vi egentligen inte har tid med det här.” Det var hennes morbror Jason som talade. Casey hade aldrig gillat honom på grund av hans gnälliga attityd.
”Och du vet mycket väl att hon inte kan springa ut om kvällarna bara för att hon behöver äta. Hon behöver den där utbildningen och kan därför inte förstöra sina chanser genom jämnt och städigt jagande”, svarade Jake irriterat. Jason skulle precis till att säga något när de båda männen lade märke till att de inte var ensamma.
”Har ni glömt mig”, frågade Casey sarkastiskt.
”Självklart inte Case, vi förväntade oss bara inte att du skulle vara tidig”, svarade hennes bror samtidigt som han lade ned den stora säcken han höll i handen. Därpå kramade han sin syster hårt.
”Jag är hungrig”, gnällde Casey istället för att besvara kramen. Hennes mage vittnade genom att kurra högt. Jake släppte sin syster och återgick till säcken han hade lagt ned på marken. Denna var tung och nästan fylld till gränsen.
”Är den fräsch”, frågade hon nyfiket och såg över sin brors axel.
”Sorry, några timmar”, svarade Jake.
”Vad är det?”
”En flicka i äldre tonåren skulle jag tro. Inte smal men inte heller övergödd. Jag har redan styckat upp henne åt dig eftersom jag antar att du inte har möjlighet till detta på skolan.”
”Bra för jag har inte ätit sedan i morse”, sade Casey entusiastiskt. Nu gav hon sin bror en snabb kram innan hon fiskade åt sig säcken.
”Så är det en sak till”, tillade Jake och drog en hand genom sitt långa hår.
”Vad”, frågade hon utan att släppa maten med blicken.
”Du måste få det att räcka fram till på fredag. Det är tre dagar. Vi kan inte ta någon varje dag utan att väcka uppmärksamhet, och det är redan tillräckligt svårt som det är. Du får ransonera det väl. Om du äter två gånger om dagen så bör det räcka”, förklarade han ingående. Då slet Casey blicken från säcken och tittade på honom.
”Uppfattat.”
”Du får inte jaga någon gång medan du går på skolan.”
”Självklart inte.”
”Aldrig någonsin.”
”Nej.”
”Det är ytterst viktigt att du tar det här på allvar.”
”Självklart.”
”Dessutom så har jag en sak till dig förutom maten”, avslutade Jake och drog fram en minimal fil. Den var gjord tunn för att kunna fila ned tänder smidigt.
”Du får börja slipa dina tänder själv nu. Se till att du håller dem vassa för trubbiga tänder har du ingen nytta av.”
”Tack Jake”, sade Casey och gav sin bror en sista kram innan hon skyndade sig tillbaka till skolan.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Ferdos-Lina - 10 mar 12 - 20:56- Betyg:  | | Bra skrivet vännen, mejla gärna!!!! |
|
|
|
