Förväntas leva i dårskap (kort) |
När jag blundar ser dina läppar röra sig, dina rödfärgade läppar. Röda som blod, men jag vet ju att det bara är läppstift. Och jag vet att jag aldrig kommer få följa konturerna med mina fingertoppar igen.
Ut ur mitt huvud, ut ur mitt liv, ut ur allt som någonsin var vi.
Jag måste glömma, radera, återskapa den falska illusion jag en gång levde, men jag kan inte nu.
Du ligger så stilla så tyst, så oberörd och jag vet att det är sista gången jag får stryka ditt gyllenbruna hår och kyssa dina rödfärgade läppar.
Ögon som är matta och förtvivlande i sin utstrålning i vanliga fall, men nu, nu är de så fina, så ljusa och fridfulla. Hela du ser fridfull ut och jag vill aldrig släppa din kalla hand.
När jag blundar hör jag ditt skratt som ekar i huvudet, ett eko som är så tacksamt och som jag aldrig vill bli av med. Ekot från förr, men ekot vill jag bevara i min burk med minnen jag förvarar i fickan.
Ut ur mitt huvud, ut ur mitt liv, ut ur allt som någonsin var vi.
Jag vill skrika, jag vill skratta jag vill falla in i den dårskap jag förväntas vara i nu. Men jag får inte fram inte fram ett enda ord eller rörelse. Det är som om någon har förstenat mig med sitt trollspö, men varför förstena mig när de kan återuppliva dig?
Att andas den luft vi en gång delade men nu är den bara min. Jag vill leva, jag vill fara hit och dit, men mitt förstenade tillstånd tillåter inte ens en tår.
När jag blundar ser jag dina matta ögon framför mig, som en gång glittrade av lycka men sen med tiden mattades av och blev mer och mer matta för att sedan glittret försvann helt och hållet.
Nu sitter jag där vid din grav med röda rosor i min hand. Du levde, du andades, men nu, nu är du död och jag förväntas leva i dårskap.
|
|
|
|
