Du kommer antagligen inte läsa det här |
Det känns som om jag ska sprängas. Explodera. Jag är så arg att jag nästan kvävs. Jag vill skrika och slå sönder mitt rum, kasta ur mig så mycket svordomar och hat rakt i ansiktet på honom jag bara kan. Men det är jag som lämnar rummet och stänger dörren. Det är jag som får vara den vuxna personen i situationen och tygla mina känslor. Precis som vanligt. Om ett tag kommer han komma tillbaka för att ge luft åt sitt dåliga samvete genom att förklara varför han blir arg på mig, och hur det är mitt fel att han blir arg. Att jag får skylla mig själv. Han säger det inte. Att jag får skylla mig själv. Men han tänker det, undermedvetet är det den känslan som ger honom kraft till sina ord. Samma visa varje gång. Och jag är så trött på det. Trött på hans skitsnack om vad jag äter eller att jag inte tränar ordentligt. Att jag inte är tillräckligt social med de få vänner jag har. Att jag sitter vid datorn för mycket. Och de gör allt för mig, offrar sina liv för min skull, enligt deras mening. Men jag ser inte på det så. Det finns alltid en fram och en baksida. Två olika perspektiv. Två liv, två tankar, två känslor. Men nej. Jag är boven i dramat. Det är mig det är fel på. Det är jag som måste rätta mina fel och bli skälld på. Och jag tänker inte be om ursäkt för vad som kunde uppfattas som en spydig kommentar. Inte när jag får ett raseriutbrott till svar och får höra vilken satans unge jag är. Det kan han glömma. Och ärligt talat så får han skylla sig själv, om han får en spydig kommentar då och då. Det är en försvarsmekanism. Det är jag som biter ihop och tror att vartenda ett utav hans ord är riktat för att kritisera mig. Jag tror det för det är ofta det jag får höra här hemma. Kritik. Och ingen människa som redan mår dåligt behöver kritik. Han får skylla sig själv. Och det som är så fruktansvärt ironiskt är att allt det här jag precis har skrivit, handlar om att jag tog en brödbit i köket, när han säger att middagen är klar om en timme (som inte ens han har lagat, det är färskpasta och tomatsoppa i kartong) och jag svarar ’Och?’. Det är anledningen till att jag sitter och skriver det här just nu. Det är anledningen till att jag vill gråta, dra till skogs med en flaska vodka och stanna ute ända tills alla har gått och lagt sig och jag kan smyga in utan att bli upptäckt, och däcka i min säng. Det är ditt fel pappa. Ditt fel, och ingen annans.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Fribergska - 10 mar 12 - 22:22- Betyg:  | Det är väl oftast som så, att man kan bli så vitglödgat arg på små obetydliga saker hos sina barn,
just för att de påminner en om de allra sämsta dragen hos en själv.
Och det är ju så mycket svårare att ha förståelse för sådant man själv inte klarar av.
För att en litet spydigt "och?" från en tonåring kan gengälda en sådan utskällning,
beror antagligen på att föräldern i fråga själv ofta använder sig av precis samma spydiga underförstådda kritik.
Tycker du fångar tonårstiden, brytpunkterna och det starka i de små konflikterna ypperligt.
Så man ler och minns :-) |
|
|
|
