Tystnaden del 10 Misslyckad |
Jag stirrade på hans hand. Hade han rätt? Jag tvekade och tänkte på konsekvenserna om jag inte klättrade upp igen. Ann … Nej jag kunde inte lämna henne, inte nu, inte såhär. Jag svalde och tog Leos hand, lät honom dra upp mig på fötterna, lät honom hjälpa mig upp för stegen. Ett steg åt gången. Han drog mig intill sig och kramade om mig.
”Redo för de första stegen?” Jag nickade mot hans axel. Jag skulle försöka att klättra upp för stegen, det skulle jag verkligen. Ge mitt bästa. Han tittade ner på mig och log. Han backade och drog sakta med sig mig, han vände sig sedan om och gick upp för trappan. Menade han den trappan?! Jag stannade tvärt. Känslolösa …
”Nej vänta, lyssna. För att kunna ta dig uppför stegen, måste du tyvärr gå igenom lite svåra val. Vi börja med ett rum, ett minne som gör dig glad. Vi tänder och tar tillbaka själen. Deras själ”, sade han och hindrade mig försiktigt från att sticka ifrån honom. Jag slutade att försöka. Så han var seriös i alla fall angående stegen. ”Snälla lita på mig.” Han tittade vädjande på mig. Han ville verkligen hjälpa mig. Han brydde sig faktiskt. Eller? Jag nickade och vi gick sagt upp för trappan. Vi tog det första rummet, mina föräldrar. Han öppnade försiktigt rummet. Instängd lukt slog emot oss. Vi tittade oss omkring. Deras säng i mitten av rummet mot den bortersta väggen. Garderoben mot väggen till höger om os, följt av en byrå och en spegel ovan för den. Han drog sakta in mig och han satte sig på sängen. Jag tittade mig runt, rörde vid prydnader som jag och Joel lät vara kvar. Jag öppnade garderoben och drog ut en låda, satte mig på sängen, på andra sidan. Leo satt på mammas sida och jag satt på pappas, lådan stod mellan oss. Jag öppnade den såg på deras foton. Vi plockade upp deras foton, deras grejor. Vi lade dem utspritt på sängen.
~~~~~~
Pappa väckte mig och jag tittade ut. Bilfärden var strax över, vi var snart framme. Vi såg stranden, havet, hotellet, marknad och resturanger. Vi var framme, äntligen! Kroatien! Mamma hann knappt stanna bilen innan vi hoppade ur. Eftersom man inte kunde checka in förens vid tolv, om två timmar så byte jag och mina syskon om snabbt. Vi sprang ner till stranden för att ta vårt första dopp i havet. Vi hade riktigt kul och alla skrattade mera när Carolin upptäckte maneterna. Hon skrek förskräckt när en rörde vid henne och sprang snabbt upp på stranden. Pappa och mamma skrattade åt henne. Hon tog upp maneter med en plastspade hon hade ”lånat” och slängde maneter på dem. Hon skrattade när mamma skrek till, pappa bara skrattade fast han hade en på huvudet. Han tog ner den och slängden den mot Carolins håll. Hon skrek och sprang ifrån honom. Jag och mina bröder skrattade så pass mycket att vi låg på marken. Pappa tog upp mig och slängde ut mig i havet, men jag slutade inte skratta. Han brottades med Anton och Joel. Fast han gav upp ganska fort eftersom det var två mot en. Carolin kom tillbaka med glass och solade istället. Ann gnällde tills hon också fick en. Så vi andra stack och köpte en varsin. Vi solade och skrattade.
~~~~~~
Jag log genom tårarna, visst det var fortfarande smärtsamt. Jag ställde ut alla foton på byrån, på nattbordet. Hängde upp dem på de kvar glömda spikarna. Tittade nog på fotona, slog ihop kartongen. Leo reste sig och följd med mig ut, men istället för att stänga deras rumsdörr så tände jag lampan. Vi gick vidare i den mörka korridoren i tystnad. Jag hade inte bara gått tillbaka i minnet, nej utan jag delade med mig av den. Jag berättade den högt. Vi stannade framför nästa dörr. Anns. Vi gick in. Leo tände lampan. Hon hade inte varit där inne på länge. Vi drog upp rullgardinerna, ställde upp alla välta foton. Mina tårar rann fortfarande när vi gick ner igen.
Jag satt i soffan med en filt omkring mig. Fågeln som Leo snackade om, buren till fågeln. Jag försökte låsa upp låset, men kunde inte. Det var för mycket på en och samma dag. Jag kunde inte. Smärtan jag fick av att bara gå in i mina föräldrars tysta rum tog all min energi. Leo kom in till mig med jackan på sig.
”Ledsen Dariea men jag måste gå hem.” Han tittade oroligt på mig, men jag log till honom.
”Det är lugnt. Stick hem du, jag klarar mig.” Han nickade lite tveksamt innan han försvann ut genom ytterdörren. Ha! Vilken jävla lögn! ”Jag klarar mig.” Knappast! Jag mår skit! Huset var knäpp tyst. Ingen i köket, ingen på övervåningen. Ingen som ropar, skrattar eller skriker. Jo skriker finns den en som gör. Jag. När Leo gick försvann allt liv i huset. Jag vet inte hur, men jag hade tagit mig till köket och slängt iväg en tallrik så den krossades mot väggen. Jag såg skärvorna på golvet. Jag såg mig själv. Jag grät mig till sömns.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Carrre - 9 mar 12 - 16:56- Betyg:  | men vafan, allt gick ju så bra! :( dumma Leo att han stack, när hon nästan
fixade det ju! hoppas han kommer tillbaka!!! Leo?!!!!!
ah, du mailar när
nästa del kommer ofcourse:) |
|
|
|
