Tystnaden Del 9 Ner från stegen |
Ursäkta lite fel ... asså att jag formelerat det lite konstigt. men jag har inte riktigt gått iegnom den .. Sorry. Hoppas ni gillar den ^_^
---
Jag försökte flera gånger få honom att släppa mig, jag knuffades och drog. Men nej han släppte inte, han kramade bara mig hårdare, inte ont hårt utan närmare sig är nog bättre ordval … Strunt samma han släppte inte mig! Varför?! Snälla släpp nu! Tårarna strömmade, jag ville skrika, kunde inte, fick inte. Släpp nu! Lämna mig, låt mig falla ner till marken. Låt mig somna in. LÅT MIG GÅ I BITAR! Plötsligt slutade jag kämpa emot, jag lät honom sitta med armarna runt mig. Lät honom hålla mig hel. En enda tanken stoppade mig, en enda tanke. Ann. Jag kan inte lämna henne, aldrig att jag lämnar henne. Aldrig. Så jag satt där med Leos armar runt mig. Jag grät och darrade. Vi satt där länge. Jag vågade inte titta på honom, kunde inte se i hans ögon. Men jag började frysa, harklade mig och han släppte. Jag reste mig upp. Leo följde mitt exempel och ställde sig bredvid, han lade ena armen om mina axlar.
”Kom vi går in”, sade han och började gå. Jag sade inte emot. Vi kom in i hallen och gick rakt fram till köket, Leo lämnade mig vid bordet och gick fram till kylskåpet. ”Är du hungrig? Jag kan ta fram något att äta, fast du får vara min guide.” Han tittade fundersant på alla luckor och ett skratt sipprader ur mig. Han vände sig mot mig. Jag pekade på kylskåpet och ett skåp på övre skåp rad. Han gjorde honnör och började ta fram det han hittade. Det såg lite roligt ut. Jag handlade alltid tidigt för då var det minst folk ute. Han hittade yoghurt, havrekuddar, skål och sked. Jag reste mig upp och han rynkade panna, jag tog fram ytterligare en skål med sked och satte den framför honom. Sedan satte jag mig igen, lät havrekuddarna klirra ner i skålen, slog på lite yoghurt och räckte över grejorna till honom. Han satte sig ner han med och gjorde samma sak. Vi åt länge under tystnad. Han insisterade på att duka av så jag lät honom göra det. Så medan han städade så gick jag och hämtade block och pennor. Satte mig sedan vid bordet och lade fram grejorna. Han rynkade pannan och satte sig ner. Jag skrev ”Ska vi börja med grupparbetet” och vände blocket mot honom. Han läse och funderade länge. Han tittade upp.
”Är du säker?” Jag nickade. Han ryckte på axlarna och suckade. ”Okej … Eh … Vi ska skriva om en familjemedlem; Hur han/hon är, hobby och så? Sen ska vi hitta likheter mellan våra familjer samt olikheter. Om oss själva och våra likheter mellan varandra samt olikheter.” Han tittade upp mot mig och jag nickade. Han läste vidare. ”Vår plats i familjen. Ja och något annat kul som vi hittar.” Han tittade upp och jag nickade igen. Tog blocket och ena pennan, klottrade ner lite på pappret och lade ifrån mig grejorna.
”Klar”, sade jag. Han tittade ner på mitt papper. Olikheter: Min familj död, hans levande. Likheter: Inga. Familjemedlem: Lilla syster Ann, sörjer sin familj och är tystlåten. Slut. Han tittade länge på mig utan att säga ett ord.
”Håller med dig lite i din slutsats. Olikheten vet jag, men vi har säkert likheter inom familjerna också.”
”Finns inga”, sade jag surt. Var jag sur var det lättare att kontrollera tårarna.
”Jo, antal medlemar, syskon. Båda har vi två systrar och två bröder”, svarade han.
”Nej du har, jag hade.”
”Fel. Du har fortfarande och du kommer alltid att ha syskon, en familj. Ledsen hur jag säger det, men det är bara det att dem inte är här just nu. Men bara för att dem … gått bort betyder det inte att du inte har en familj. För det kommer du alltid att ha. Ingen kan någonsin ta familjen ifrån dig.” Jag stirrade chockat på honom. ”Jag tror att det”, han pekade på pappret. ”Är den enda olikheten vi har, den enda stora olikheten.” Jag reste mig hastigt. Jag höll på att spricka igen.
”Den enda olikheten va. Att min är död och din lever. Knappast! Dina föräldrar kommer alltid att komma hem efter jobbet! Dina syskon kommer alltid att retas med dig! Du kommer alltid att höra deras skratt hem! Liv! Här ser dig omkring! Här är allt dödstyst, bokstavligt talat! Jag kommer aldrig mer höra mina bröders bråk, min stora syster skratt! Jag kommer aldrig att få skrika på dem och hota att slå ner dem, även om jag aldrig skulle lyckas! Aldrig igen! Aldrig!” Han reste sig också. Jag grät och den här gången tittade jag inte bort.
”Ledsen för hur jag säger detta men, bara för att du inte hör dem betyder det inte att du inte har en familj.” Hur han sade det, så lugnt fick tyst på mig. Jag satte mig på golvet.
”Aldrig igen”, mumlade jag. Han gick runt borde för att ta sig ner till mig. ”Nej rör mig inte! Bara låt mig vara! Bara … gå.” Han stod helt stilla, jag tittade ner i golvet igen och fortsatte att mumla ordet aldrig. Jag är inte galen, det var det enda sättet att inte skrika. Det hade varit tyst ett tag. Jag tittade upp och han räckte ner en hand.
”Du har klättrat ner från stegen, dags att klättra upp igen.” Jag tittade på hans hand. Skulle jag?
|
| Kommentarer | | Carrre - 7 mar 12 - 17:45 | jag är förvirrad, borde jag gilla Leo eller borde jag inte? :S
han är konstig. förresten: yoghurten ska i först, sen havrekuddarna.
iaf enligt mej annars blir dom mjuka ju! haha, bra del iaf.:)
men jag gillar fortfarande inte Leo. kan inte alla sluta dö snart? :´o |
|
|
|
