Tystnaden Del 8 Stranden |
Utan att fråga honom gick jag in i minnet igen, fast den här gången var det ett färskt minne. Det mest smärtsamma minnet.
Jag och Joel städade hela huset undertiden Ann var i skolan. Vi båda hade sörjt allt vi förlorat och gick omsorgsfullt genom alla deras grejor. Tömde deras garderober, lådor, nattbord. Ja precis allt. Vi bäddade deras sängar, dammsög, släckte alla lampor och stängde dörrarna. Vi städade hallen, släckte och sedan gick vi ner och planerade inte att gå upp på övervåningen igen. Så fort Ann kom hem var vi tysta, gjorde mat, hjälpte henne med läxor och sedan somnade hon i soffan. Vi satt varje kväll i ett hörn, tittade på deras telefoner, i fotoalbum och pratade. Vi grät även. Vi slutade helt att skratta, vi blev allvarliga och sorgsna. Fåglar med brutna vingar. Vi skulle aldrig förbli hela igen. Folk säger att tid läker alla sår, men inte den här gången. Inte dessa sår, de skulle förbli öppna och sköra. Vi var sköra. Vi hade skolan på distans, gick bara dit när vi verkligen blev tvungna. Men annars var vi de tysta syskonen. Förlädralösa. För alltid ensamma.
I tränade hemma att hålla masken, vi var hårda mot varandra lärde oss att ignorera fakta. När vi var bland folk, kunde ingen gissa sig till tragedierna om dem inte visste om det. Vi var fortfarande knappt i skolan, men vi blev bättre på att dölja vår sorg. Vi blev artiga men allvarliga, våra skratt var aldrig äkta, våra leenden var dit klistrade och falska. Men vi var artiga. Mörka nätter, mörka hörn, hemska drömmar, brännande tårar, tysta röster. Ensamma. Vi sörjde när ingen såg, vi blev ”känslolösa”, vi ”slutade” bry oss.
Kompisar bjöd med oss på fester, kalas, biokvällar, kompiskvällar, mat, ja dem försökte få ut oss ut vår dystra sfär. The Darkness you see, The Sunlight disappear.
Vi bestämde oss för att hänga med ut, bort till stranden. Nästan alla var där. Solen värmde sanden och vinden svalkade oss. Havet rullade över sanden innan den drog sig tillbaka och upprepade denna procedur om och om igen.
Jag var inte ombytt, lika så Joel. Vi var på stranden med kompisar, men ingen av oss var ombytta. Våra kompisar gav upp med att få oss att byta om innan de försvann ner i vattnet. Timmarna gick, dem skrattade och vi hade våra inövade leenden påklistrade. De andra skrattade och skojade medan jag och Joel stod och tittade på. Vi nickade då och då men annars var vi som skuggor, skuggor utan ägare. Till slut gav de upp började dra sig tillbaka hem, en efter en försvann. Efter en halvtimma så drog sig jag och Joel tillbaka. Vi gick i tystnade i sanden, sanden blev till trä. Bryggan följde vi då Joel halkade till och föll chockat ner i vattnet. Jag skrek högt. Vatten fylld med stenar. Jag hamnade på alla fyra när jag hörde hans dunst och kras. Jag kunde inte titta när vattnet färgades av hans blod. På sjukhuset sade de att han drunknade. Även om jag hade fått upp honom hade han inte klarat sig med dem skadorna som han fick.
Mina tårar föll och jag kunde inte längre hålla masken, jag rusade ner för trappan och ut i solen, lämnade Leo kvar chokerad i rummet. Skogen var nära så jag försvann snabbt bland träden, jag kom inte så långt innan jag föll ihop på alla fyra. Jag ville skrika men kunde inte, jag satte mig i fosterställning. Trodde att jag skulle spricka av sorg. Mina armar kunde inte längre hålla ihop mig. Men plötsligt befann sig två andra armar om mig. Jag såg förskräckt på Leo. Hur kunde han röra vid mig? Han fick inte se mig, han fick inte tro att jag var svag. Nej aldrig. Aldrig! Jag började ta mig loss, men det gjorde bara så att han kom närmare. Jag hade ingen styrka, jag var svag. Jag kunde inte få honom att släppa.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | susanna_89 - 7 mar 12 - 21:31- Betyg:  | | du skriver skit bra :) maila när nästa är ute! |
|
|
|
