A Princes Confession - del 38 |
Kap 38
Ayaka:
Jag såg på Shou, han såg helt slut ut. Det var som att Amaras närvaro sög ut all kraft han hade i kroppen. Det var något speciellt med henne. Hon hade ett orientaliskt vackert utseende men hennes attityd fick en att hålla sig på vakt. Shou såg ner på sina kläder och suckade, hans blick var rastlös men hans kropp var trött. Det var nog inte så konstigt. Jag var själv rätt trött efter att ha vänt på dygnet och vi skulle inte vara framme för än på kvällen.
”Du kan sova nu så att du kan vara vaken då vi är framme.” sa han.
”Men bröllopet, kommer det inte vara på dagen?” frågade jag. Han skakade på huvudet.
”Vi kommer fram i kväll, äter och sedan kommer alla att gå och lägga sig. Sedan börjar bröllopet klockan fyra dagen efter och festen kommer att vara hela natten.” sa han. Jag nickade. Då var det väl bättre om jag höll mig vaken nu och sov då vi kom fram på kvällen som alla andra. Men det funkade inte. Innan jag hann förstå att jag hade somnat var vi framme.
”Ayaka!” hörde jag Shou viska. Han skakade mig försiktigt med handen på min axel. Jag öppnade sakta ögonen och såg mig omkring. Vi var fortfarande i droskan.
”Oj, är vi framme?” frågade jag. Det var mörkt ute nu. Shou klev ut och jag hoppade ner ifrån droskan efter honom. Vi hade kommit in på en stor slottsgård. Marken var stenlagd och en bred entré öppnades med kraftiga dubbel dörrar. Amara hoppade av sin häst och gick fram till Shou. Jag hörde inte vad de snackade om men jag hamnade på efterkälke och betraktade deras ryggar. Amara var ändå rätt så närgången på Shou. Jag undrade vad de hade för relation egentligen, eller vad de hade för förflutet. De andra betjänterna som var med kom upp längst sidorna på mig och konstigt nog gillade jag det inte. Jag gillade förståss betjänterna, de var snälla och omtänksamma men de var så formella och jag visste inte riktigt hur jag skulle bete mig. När jag var med Shou brukade jag kunna vara som jag var bara. Dock hade jag konstigt nog börjat bli lite tillbaka dragen på sista tiden.
Jag ville springa fram till honom och gå längst hans sida men varför hade jag fått för mig att jag kunde göra som jag ville. Han var ju prins! Jag var bara en fattig flicka ifrån byn som hade försökt att slå ihjäl honom första gången jag såg honom. Men varför tänkte jag så mycket på det nu? Det kändes som att Amara skapade en klyfta emellan oss. Shou såg mig plötslig inte. Jag rynkade pannan. Undra om han skulle märka att jag inte gick efter honom? Lite brytt lät jag de andra betjänterna gå förbi mig så att jag skulle gå sist i ledet. Varför var jag plötsligt så sur? Jag hade ju ett jätte bra jobb och mamma behövde inte oroa sig för pengar mer.
När vi kom in i matsalen på slottet kom jag på andra tankar. Den var inte bara jätte stor och vacker men mysig på samma gång. Guld detaljer satt längst väggarna och en stor spegel vägg fick salen att se ännu större ut. Men inte ens under kvällsfikat gav Shou mig någon uppmärksamhet. Jag kanske var lite bortskämd med att få så mycket uppmärksamhet utav honom som jag brukade få, det var nog därför jag märkte av att hans intresse var på annat håll nu och han var ju trotts allt prins, han hade sina plikter och han behövde väl prata med en massa människor som han kanske inte ville prata med. Det jobbiga var bara att de unga kvinnorna som också var betjänter inte riktigt vågade prata med mig. De gav mig blandade känslor. Det var som att de sa att eftersom att jag var prinsens personliga betjänt så var jag för bra för dem, men samtidigt fick jag svaga vibbar utav att de försökte finna fel hos mig. Jag kände mig rätt så obekväm. När alla hade börjat äta klart kom slottets egna betjänter för att visa oss till våra rum. Jag försökte få ögonkontakt med Shou innan jag skulle gå, jag ville bara säga god natt. Tillslut vände han ansiktet emot mig. Blicken var annorlunda. Den var likgiltig och det fick mig att tappa modet. I stället nickade jag bara åt honom och han nickade halvt tillbaka. Då jag vände för att följa med flickan som skulle leda mig till rummet så blev jag nästan arg på honom. Men jag hade ingen orsak att vara arg… men ändå.
Rummet var fint och luftigt. Det var ren bäddat med ljusrosa lakan. Jag neg åt flickan och hon lämnade rummet. Jag ställde min väska i hörnet och såg mig omkring. Vi hade inte behövt ta med mer än kläder. tänk om mamma skulle kunna få komma med, hon skulle trivas på ett sänt här ställe. Undra hur hon hade det. Undra om det var ensamt? Konstigt nog kände jag mig rätt ensam med just nu. Det var så mycket folk att jag kände mig lite borttappad. Klockan var runt elva på kvällen och jag bytte om och la mig i sängen. Varför var jag plötsligt så brydd, detta skulle ju bli kul. En stor bröllops fest, jag hade aldrig varit på någon så stor fest förut. Shou hade sagt att vi skulle till hans pappas väns rike och att den kungens dotter skulle gifta sig. Undra hur hon såg ut, det var alltid spännande att se bruden på bröllop, hur skulle hennes klänning se ut? Själva bröllopet skulle vara klockan fyra men festen skulle på gå hela natten. Jag sjönk ner under täcket.
Det skulle bli första gången på ett par nätter som jag sov ensam. Undra hur Shous rum såg ut och vart det låg. Jag släckte lampan och blundade. Om jag hade fått välja själv hade jag velat krypa ner i samma säng som honom.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Fribergska - 6 mar 12 - 22:50- Betyg:  | | Stackarn. Det är ju så man känner sig ensam själv här :-) |
|
|
|
