Robotflickan |
Kort Information: Denna novell är skriven på beställning av min svenskalärare. Alla i klassen fick skriva varsin saga. På något sätt fick denna betyget A, fråga mig inte hur.
Det var en gång en ensam Konung, denna Konung härskade över landet Evéntala, där växter och affärer blomstrade året om. På vintern såldes det varma kläder i både ull och ylle, på våren var det fullt av blomlökar i affärshyllorna. På sommaren såg man solkräm (gjord på blomman Minnesaris) vart man än gick och på hösten kunde man köpa pumpapaj, pumpasoppa, rostade pumpakärnor och allt annat som överhuvudtaget hade med pumpor att göra. Det var även skördningstid för de utsökta äpplen som landets trädgårdsmästare var vida kända för. Ett skinande, blodrött skal höll om frukten som med sin perfekta balans mellan sötma och beskhet kunde få den mest kräsne finsmakaren att be efter mer. Äpplena gick minst sagt åt som smör i solsken.
Men Konungen brydde sig inte om något av det ovannämnda. Inte sedan Drottningen försvann. Hon hade helt enkelt lämnat honom, ty det var bara rikedomar som intresserade henne. En tidig morgon i början av juli hade hon tagit allt hon orkat bära, för att sedan smyga ut ur slottet och aldrig mer komma tillbaka.
Kungen blev förstås vansinnig när han upptäckte bedragerskan, men denne hade hunnit långt, och använde sig endast av övervuxna och sedan länge glömda stigar under vandringen ut ur landet.
Så Konungen samlade sina män i den stora tronsalen och sade att de skulle hitta honom en ny hustru.
”Sök genom hela landet om ni behöver det. Använd hur mycket av min förmögenhet som helst, om det skulle bli nödvändigt! Ensamheten tar kål på mig!” Soldaterna började genast prata med varandra, och inom loppet av en minut hade det blivit så högljutt att man inte ens skulle höra om en fyrverkeripjäs avfyrades i rummet. Var Konungen verkligen villig att satsa alla sina skatter på sökandet?
”TYSTA!” röt Konungen och männen löd. Illröd i ansiktet befallde han dem att börja söka. Och ingen vågade säga emot när han var på sådant humör, för giljotinen väntade på den som mopsade sig. Lydigt gick de ut i sina blanka stålrustningar och delade strategiskt upp sig i olika grupper, som skulle söka igenom varsitt område av landet. Evéntala var nämligen uppdelat i sex stycken delar, Meyatol, Eremak, Avenkar, Yelasti, Dankenko och Kevulan. I Kevulan fanns slottet, och i en dalgång utanför slottsmuren fanns ett skraltigt gammalt torn som stått där så länge någon kunde minnas. Vid foten av tornet fanns en port med en dörrklapp på, formad som ett rytande lejon. Om man klappade på porten och hade turen med sig kunde man släppas in av en gammal uppfinnare. Hans glasögon hade svarta bågar och tjockt glas. Han bar en sliten rock som var minst lika gammal som han själv, på fötterna hade han sandaler och han kom inte ihåg när han klippt sitt långa gråa skägg senast. Hans ögon var isblåa och i sin hand höll han förmodligen en halvfärdig uppfinning som han sedan, i förbifarten, lämnade på ett bord när han ledde in sin gäst till salongen. Där bad han sin besökare att sätta sig ner i den antika soffan med sidentyg och hällde upp rykande varmt honungste i två koppar, en till sig själv och en till gästen. Han satte sig i en fåtölj i samma stil. Medan de satt där började han prata om allt mellan himmel och jord, inte minst sina egna uppfinningar som han var så mäkta stolt över.
Om gästen var en god lyssnare, kunde de sitta där i timmar. Det fanns nämligen inte så många som kom dit och hälsade på. Hans hustru var inte längre i livet och inte heller dottern. Hon hade drunknat när hon åkte en tur på floden i sin eka och ramlat i vattnets djup.
Så en dag fick gubben en idé. Han skulle göra en robot! En robotflicka, för att vara exakt. Då behövde han inte vara ensam längre, utan alltid ha någon att prata med. Han mindes en sten med konstiga, lysande inskriptioner på som han fått av en gnom som tack för att han i sin ungdom räddat denne när den satt fångad av ett stenras.
”Denna sten, som du håller i din hand.” började den lille gnomen och pekade på gåvan, ”Den kan ge liv åt vilket ting som helst. Men kom ihåg att den ger en egen vilja, du kan inte bara koppla ihop den med en kaffekanna och tro att den häller upp så fort du vill ha en kopp kaffe. Om den inte känner för det alltså.” och så knäppte han med fingrarna och gick upp i rök.
Så gubben gick upp för trappan till sin verkstad, som låg belägen högst upp i tornet och började svetsa och spika, hamra och såga. Han var uppe nätter i streck, bara för att få sin skapelse klar så fort som möjligt.
Så på den fjärde dagen, då solen höll på att gå upp över bergen, lade han en sista hand på roboten och ramlade framstupa i säng. Kvar stod robotflickan, gjord av finaste metall. Hennes ögon var kantade med kugghjul han lämnat oskyddade för syns skull och hennes plåt glänste. Uppfinnaren hade försett henne med en lucka i ryggen, och innanför den luckan fanns stenen. Stenen som gav henne liv.
Hon tittade försiktigt runt i rummet och hennes ögon fastnade på ett litet leksaksflygplan, ett sådant man skruvar upp, och hon förstod genast galoppen. Flickan fnittrade förtjust när det åkte runt i rummet. Men så såg hon människan i sängen och blev genast nyfiken. Hon smög bort till sängkanten och böjde sig över gamle mannen som var djupt inne i sin drömvärld. Hon tittade fascinerat på honom, men hoppade förskräckt till när planet flög in i en bokhylla fullproppad med uppfinningar och gav ifrån sig ett hemskt brak. Gubben satte sig hastigt upp och deras blickar möttes. Nu skulle han aldrig behöva vara ensam mer.
En tid efteråt klappade Konungens män på porten och den gamle uppfinnaren öppnade dörren.
”Vad vill ni, då, mina herrar?” frågade han vänligt. En soldat tog till orda och berättade om Konungens kärleksproblem.
”Men här finns ingen dam.” sade uppfinnaren.
”Och vad kallar ni henne för, då?” frågade en kortväxt man lite mopsigt och pekade på robotflickan som var halvt dold av skuggorna inne i hallen.
”Antrivia, var god och stig fram i ljuset, så att herrarna får se på dig.” uppmanade uppfinnaren. Roboten visade sig, blyg men ändå nyfiken. Männen började viska i mun på varandra vid synen av skapelsen, men till slut sade de adjö och lämnade tornet, tisslandes och tasslandes.
Kungen hade sagt nej till alla damer hans soldater visat honom, och nu var det slut på möjliga fruar. Uppfinnarens torn var den sista bostaden i hela landet där det möjligtvis kunnat finnas en.
När soldaterna kom fram till tronsalen hade Konungen sjunkit långt ner i sin tron, kronan satt på sned och han höll sin spira i ett ytterst löst grepp.
”Nå? Fanns det någon i tornet?” frågade han sina män.
”Nej, Ers Majestät. Bara en gammal uppfinnare. Men...” började en soldat.
”Men vadå?!” Konungen var otålig.
”Han hade en robotflicka.” svarade soldaten och klämde fram ett nervöst leende.
”Skicka hit henne!” beordrade regenten.
Slottet var en imponerande syn, med höga tinnar och torn som sträckte sig upp mot himmelen. Framför Robotflickans fötter låg en vallgrav med glasklart vatten, så att man kunde se krokodilerna som lurade däri. De såg ut att inte hava ätit på mycket länge, och om inte vallgravens kanter varit så stupa, skulle den gamle uppfinnaren som stod bredvid flickan säkert redan varit krokodilmat. Sakta firades vindbryggan ner och en vakt bjöd dem att stiga in.
Robotflickan drog ett djupt andetag av förundran, rummet de kommit in i var så stort! Kristallkronor med levande ljus hängde i taket och en lång, röd matta var utrullad längs golvet. Denna följde hon och hennes skapare, tills de kom fram till Konungens tron. Två livvakter stod vid var sin sida av den och den ena väste diskret:
”Buga!” Uppfinnaren gjorde som han blev tillsagd. Robotflickan förstod dock inte, så han drog ner henne.
”Du vill väl inte dö?” frågade han. Hon skakade på huvudet. Konungen hade gjort så att många förlorat sina huvuden, det kom uppfinnaren väl ihåg.
”Nå väl...” började Konungen och såg ner på sina besökare. ”Res på er.” De gjorde som de blev tillsagda. Han granskade dem noga, från topp till tå, och sade sedan:
”Ni har ju hört talas om mitt sökande efter en fru, men jag har ännu inte hittat någon som uppfyller mina krav.” han log ett leende som gömde något. ”Er bostad var den sista i hela kungariket, käre...?”
”Erkevin. Tom Erkevin.”
”Så, herr Erkevin. Som sagt finns det inga kvinnor kvar. Men det gör er skapelse.” Robotflickan tittade oroligt på Tom. Det här kändes inte bra. Även Tom fick en konstig känsla av att allt inte skulle sluta lyckligt. Konungen log, inte ett vänligt leende, utan mer ett som var utformat av galenskap och tittade med uppspärrade ögon rakt på Robotflickan.
”Hon skall bli min hustru!” Sedan skrattade han maniskt med blottade tänder och hans livvakter började hotfullt röra sig mot flickan allt medan skrattet ekade i salen.
”Jag låter er aldrig ta min flicka!” skrek uppfinnaren och höll om henne hårt. Han försökte låta tuffare än vad han var, för egentligen var han mycket rädd och kunde inte låta bli att darra lite på rösten.
”Vi bryr oss inte om vad du tillåter och inte tillåter, roboten ska bli drottning. Konungen bestämmer, tyvärr.” sade den ena livvakten medan den andre hoppade på uppfinnaren bakifrån och höll fast dennes armar. Den förste livvakten slet i sin tur till sig robotflickan, som vilt skrikande släpades ut ur salen.
”Almer, släng gubben i fängelsehålan. Han orsakar bara problem.” beordrade Konungen livvakten, fortfarande med ett galet leende på sina läppar.
Strax därefter blev det bröllop i kungarikets största och vackraste kyrka. Väggmålningarna sprakade av färg och fönstren var utav finaste glas.
Framme vid altaret stod prästen och skulle just avsluta ceremonin. Han vände sig mot brudgummen, som var klädd i finaste kostym och med ros i bröstfickan. Bredvid honom stod robotflickan, klädd i en vit klänning med volanger.
”Ni får nu kyssa bruden.” sade prästen. Konungen tittade på roboten som i sin tur tittade bort, försökte att undvika hans blick. Han sträckte fram handen, vände hennes ansikte mot sitt och böjde sig fram. Bröllopsgästerna visste inte vad de skulle tro, en människa... och en robot. Det kunde inte fungera.
Robotflickan tittade på honom med avsmak och slog till honom med sin blombukett. Förvånat tittade han på henne, men snart kom det där leendet fram igen. Det där hemska leendet, som det tog år att glömma. Inte ens då var det utsuddat. Inte helt.
”Åh, din dumma lilla flicka!” skrek han. ”Det spelar ingen roll vad du tycker om äktenskapet, mitt ord är din lag! Du får helt enkelt finna dig i att leva med mig... tills döden skiljer oss åt.” Han skrattade. Robotflickan var rasande. Hon slängde buketten i golvet och tog istället en av silverkandelabrarna som stod på altaret.
”Döden...” sade hon tyst. ”Den skall komma snart nog för dig, Konung!” ropade hon. ”Du förtjänar inte att leva, din uppblåsta tölp! Jag skall skrapa dig från denna jords yta, om det så är det sista jag gör!” hon slog till honom i huvudet, hårt med kandelabern, men än stod han på benen. Bröllopsgästerna bara gapade. Ingen förmådde säga något, de hade alltid varit rädda för Konungen, men nu satte någon äntligen honom på plats. Ett till slag med kandelabern, ett till och ännu ett. Konungen föll ner på det kalla stengolvet som färgades rött av blodet som rann ur såret i hans skalle. Robotflickan stod över honom, redo för ett sista, avgörande slag. Han tittade på henne med beundran i blicken.
”Aldrig trodde jag, att en sådan som du skulle sätta mig på plats.” Robotflickan slog till, sedan sade han inget mer. Någonsin.
Samtidigt satt uppfinnaren i sin cell och saknade sin robotflicka. Han oroade sig för henne. Konungen var inte riktigt frisk.
Vem vet, vad som kan hända henne med den där mannen i hälarna, ständigt vakande över varje steg hon tar? tänkte han och stirrade in i stenväggen.
Plötsligt låstes celldörren upp och han vände sig om.
Där stod robotflickan.
|
| Kommentarer | | HolyHam - 4 mar 12 - 12:25 | | Tack! :D |
|
|
|
