Sarah (hp-ff) kap 15, jag lovar |
Kap 15 Jag lovar!
”Jag vill inte att ni åker!” Sa jag medan Nick hjälpte mig att ta på mig en tröja.
”Sarah vi måste åka, och det vet du.” Sa han ”både jag och Remus måste jobba! Jag skulle hellre stanna kvar tills du är helt bra. Men det går inte!” När Nick hjälpt mig att dra min skadade arm genom tröjan så ställde jag mig upp, tog min ryggsäck som la på sängen och gick med Remus och Nick ut från sjukhusflygeln och bort till Dumbledores kontor.
När vi hade knackat på dörren till kontoret så hörde vi ett
”kom in.” Nick öppnade dörren och jag och Remus kom efter honom in. Dumbledore nickade åt oss när vi kom in. Jag satte mig i stolen mittemot Dumbledore, Nick ställde sig bakom mig och hängde med armarna mot stolsryggen, Remus ställde sig bredvid mig. Jag såg att Dumbledore tittade på mig över bågarna på sina halvmånformade glasögon. Blicken var på något sätt obehaglig så jag tittade ner i golvet, men jag kunde känna hans ögon på mig.
”Jag antar att du vet vad som hände” sa Nick.
”Ja” sa Dumbledore. ”Det gör mig ont att du mår så dåligt miss Vollen.”
Jag svarade inte, jag kollade åt motsatt håll. Jag tyckte inte om att folk visade att de av någon anledning tyckte synd om mig. Ännu värre var det att någon var ledsen för att jag hade det jobbigt. Jag tyckte inte om att göra människor ledsna. De hade säkert nog med sina egna problem, utan att de skulle behöva dras med mina också.
Jag hörde Nick, Dumbledore och Remus prata, men lyssnade inte på vad de sa, så plötsligt ställde sig Dumbledore upp och drog upp en gammal fotboll ur en låda. Jag förstod genast att det var en flyttnyckel. Jag ställde mig upp för att krama Nick och Remus. Sedan tog jag ett steg tillbaka, medan de la sina händer på fotbollen. Också plötsligt, var de borta.
Dumbledore harklade sig och sa
”Du kanske vill gå och hälsa på dina vänner”, sa Dumbledore.
”Jo tack, gärna” sa jag tyst.
”Gå då.”
Jag vände mig om, gick ut genom dörren och bort mot uppehållsrummet. I uppehållsrummet var det fullpackat men närjag kom in blev det plötsligt tyst. Jag drog in min skadade hand i tröjärmen så att bandaget inte skulle synas, sedan skyndade jag mot trappan till sovsalen. När jag kommit upp så kastade jag min ryggsäck på sängen och sedan gick jag för att äta lunch.
När jag kom in i stora salen var det första jag fick syn på Anna, Mary, Lily och Cedric som satt längst ner vid hufflepuffbordet och åt och jag började gå med raska steg mot dem. När jag var nästan framme vid dem så fick Cedric syn på mig. Han log stort och ställde sig upp. När jag kommit närmar honom så slog han ut armarna och jag kramade honom.
”Sarah”, viskade han. ”Lova att du aldrig gör sådär igen. Du anar inte hur rädda vi blev när Nick kom springande och berättade att du låg i sjukhusflygeln”
Jag tog ett steg tillbaka. Log och sa.
”Jag lovar.”
Cedric satte sig ner igen och jag satte mig mellan honom och Lily och började sleva upp mat på min tallrik.
En stund senare var jag och de andra på väg till biblioteket, jag hade en del läxor som behövde göras. När vi gick genom korridorerna. Då fick jag en idé. Jag knackade Cedric på axeln och ställde mig på tå för att kunna viska något i hans öra. Han nickade och jag ropade på Anna, Mary och Lily och sa till dem att vi skulle gå någon annanstans istället.
Vi gick upp till sjunde våningen och in i vid-behov-rummet. Där fanns allt vi behövde. En bänk och böcker som jag kunde använda till läxorna och samma dementordocka som funnits där några dagar tidigare.
”Du kan ju öva på patronusbesvärjelsen, medan jag gör läxorna.” sa jag till Cedric och nickade mot dockan.
|
|
|
|
