Skottet |
Jag gick med långa snabba steg längs Drottninggatan. Den annars så trånga gatan var nu tom på folk, även fast dagen var ljus och solen värmde med sina strålar. Inte en människa sågs till, det enda som hördes var bilarnas högljudda prat. Jag tittade mig nervöst omkring, hon fick inte se mig var det enda som jag kunde tänka på. Paranoid som jag var, kunde jag inte hjälpa svetten som rann längs min panna. Det var nu eller aldrig, om jag inte gjorde något idag skulle det vara försent. Jag kunde inte mista min tredje chans, tredje gången gilt. Jag suckade och kramade om rosorna med handen. Rosornas taggar skar som knivar in i min högra handflata och jag kunde känna blodet blandas med svett. Men ingen smärta kunde vara värre än den jag utsatt henne för. Om jag kunde spola tillbaka tiden och ändra mitt misstag skulle jag ändra allt.
Jag kommer ihåg när vi hade haft det som bäst, hon och jag emot världen. Jag skull aldrig glömma dagen då jag för första gången vilat mina ögon på kvinnan som skulle komma och ta mitt hjärta med storm. Med en enda blick så visste jag att hon var den rätta för mig. Hon var den enda mitt hjärta någonsin skulle kunna tillhöra. Det hade varit en vacker dag i augusti, den varmaste dagen på året. Hon hade lekt mer sina hundar och solen kastade sina strålar mot hennes hår och fick det att skifta i guld. Inga ord behövdes uttala mellan oss den dagen, det var kärlek vid första ögonkastet. Jag hade iakttagit henne hela dagen medan hon hade sprungit runt och skrattat. Hennes skratt fick mitt hjärta att dansa och hennes ögon fick mina ben att vika sig. Hon var som en ängel sänt från ovan och hon tog nyckeln till mitt hjärta.
Men om hon aldrig hade ringt det där samtalet, då skulle allt vara bra nu. Jag var den enda hon behöver, hon behövde ingen annan. Men nu så hade jag henne efter mig, kvinnan som hon hade ringt var mig nu på spåren. Och hon skulle inte sluta för ens John hade slitit ut mitt hjärta.
Ljudet av telefonen väckte mig ur mina tankar och jag stannade panikslaget upp. Vem skulle vilja ringa mig? Jag hade inte fått ett samtal på mer än tre år. Jag tog försiktigt upp telefonen ut högra bröstfickan och tittade på displayen. Varför ringde hon mig?
"Peter kom tillbaka till mig. Jag förlåter dig, jag vill inte vara ensam. Jag tror jag älskar dig, förlåt för att jag ringde henne." hennes röst lät lik en ängels lena stämma och fick mitt hjärta att slå ett extra slag.
"jag kommer på än gång."
"jag väntar på dig."
Jag la tillbaka telefonen i bröstfickan, tog ett fast grep om rosorna i min högra hand och lät benen löpa. Aldrig förr hade jag sprungit så snabbt som jag sprang nu.
Väl framme vid porten stannade jag upp och tog ett djupt andetag. Mitt hjärta slog fortare än någonsin och tystade ner mina tankar om att det var något som var fel. Med ett bestämt tag slet jag upp dörren och sprang upp till våning 2, nummer 5b där hon väntade med darrande ben.
Där inne satt hon i fosterställning med hennes långa blonda hår liggandes som en ridå över hennes ansikte.
"jag är här nu." jag gick fram till henne och drog bort de blonda hårslingerna från hennes ansikte. Då såg jag något som fick mitt hjärta att stanna. Mellan hennes ögon var det ett hål och blodet slingra likt en orm nerför hennes ansikte. Jag tog henne i min famn och tårarna rann längs mina kinder, hems världen stannade upp och jag såg framför mig när hon sprang i parken med sitt varma leende på sina läppar. Hennes vackra ögon av glädje, men nu var hon borta, hennes ögon var tomma på liv och världen skulle aldrig mer få höra hennes änglaliknande skratt igen. Men hon var hemma nu där hon borde vara.
"nu vet du hur det känns att få sitt hjärta utslitet. Du skulle aldrig ha tagit henne ifrån mig."
Den rösten, det var hennes röst. Jag vände mig om och var öga mot öga med kvinnan som hade varit huvudrollen i mina mardrömmar om nätterna. Jag drog fram pistolen från jackfickan och ett skott avfyrades. Men skottet var inte mitt, det var hennes. Ett skottet mellan ögonen och allt blev svart.
|
|
|
|
