Flickan med det rödlockiga håret |
Solen sken och någonstans i närheten brusade ett hav.
Jag kunde andas in den svaga lukten av havsvatten, värme och smuts. Strålarna sökte sig in under min hud för att genomborra mig med det lilla välbehag de kunde skänka.
Jag var i övrigt fullständigt panikslagen.
Jag var en liten flicka igen, vilse i ett främmande land. Jag hade inga pengar, ingen mat och ingenstans att ta vägen. För tillfället befann jag mig i en korsning mellan två smala, stenbelagda gator. Allt omkring mig tydde på att det borde finnas människor i närheten. Gatorna fylldes av enkla fruktstånd, ett mindre antal bilar, omkringstrykande djur och små butiker av olika slag. Jag kunde till och med höra ljudet av liv och rörelse runt omkring mig, hjul som bromsades mot den sandiga gatan, musik från ett blåsinstrument, människor som grälade i en ekande gränd, skrattet från en man och klingandet från porslinet på ett café.
Pulsen av kulturen bultade i mina ådror och fyllde alla mina sinnen.
Ändå var jag helt ensam där jag stod i den främmande korsningen.
I följd till att samhället verkade levande dött, så vände jag på klacken och följde den gata som min magkänsla sa mig skulle leda rätt.
Jag insåg dock snart att jag gick längs en gata som varken tycktes ha ett slut eller leda någonstans alls. Konstigt nog, så sjönk paniken som jag känt tidigare undan och ersattes av en omgivande känsla av ett svävande lugn. Luften som fyllde mina lungor här, påminde om ångan som bildades över ett kokande vattenkärl hemma. Ovanan orsakade mig dock inget obehag, det kändes så fullständigt naturligt.
Mina steg var lätta, jag kunde gå i flera dagar om så skulle behövas.
På den vänstra sidan av den oändliga gatan var utsikten nu öppen. Där låg havet och bredde ut sig och lät sig masseras, smekas och förskönas av solens strålar som gav det dess glittrande överkast.
Längs trottoaren till gatans högra sida löpte som kontrast en röd tegelmur som sträckte sig strax ovanför mitt huvud. Bakom muren stack ett högt, elegant smidet järnstaket upp. Staketet hade i sin tur en ännu högre grönskande häck växandes tätt bakom sig.
Jag stannade till och beundrade denna mäktiga fasad, såg mig omkring om den tycktes vika av någonstans, om den kunde gömma något på sin andra sida.
Min hand ströks mot den sträva murens yta medan jag i min egen takt följde muren för att undersöka saken närmare.
Den ursprungliga anledningen till varför jag valt att lämna den centralare delen av staden hade nått mitt medvetande igen. Jag önskade att jag kunde finna en grind som förhoppningsvis visade sig ha någon bakom sig, om jag hade tur. Jag ville gärna veta var i världen jag befann mig någonstans, och framförallt hur jag kunde ta mig hem igen.
Muren vek tillslut av åt höger och jag rundade hörnet.
När jag nu lyfte min blick från den stenbelagda marken fick jag se en stor, svart grind, i samma vackert smidda järn som det eleganta staketet. På båda sidor om grinden stod en hög brun kruka. Blommorna som vällde ur krukorna var så elegant placerade att de slingrande växterna bildade ett regnbågsfärgat, vattenfallsliknande svall av sina blad.
När jag närmade mig grinden för att ta mig en närmare titt på vad som fanns innanför den, öppnades den med en sådan lätthet att den inte kunde väga mer än en fjäder, av en flicka som verkade vara i min egen ålder.
Hon log mot mig. Hennes gröna ögon tindrade av liv och hennes långa, kopparfärgade lockar föll över hennes fräkniga ansikte när hon tittade ner, för att sedan möta min blick igen och med perfekt brittiskt uttal säga:
"Hej, där är du ju! Jag visar dig vårt nya hus nu på direkten! Kanske vi kan bada i poolen senare?"
I nästa ögonblick tog hon min hand och vi rusade genom en sagolik trädgård med tusentals blommande växter och fruktträd, innan vi i ett steg klev upp för trappan till den enorma vita verandan, som i sin tur omringade det enorma vita huset framför oss.
Insidan av huset var otrolig, osannolikt vacker och den påminde mig inte om något annat jag tidigare sett i hela mitt liv. Allt var så öppet, ljust och samtidigt så hemtrevligt och välinrett, med möbler klädda i dyra tyger och finsnickrade i det mörkaste träslag. Mina sinnen var för svaga för att kunna omfamna alla intryck och detaljer, men en sak visste jag.
Det här var mitt hem.
Vi fortsatte upp för en bred spiraltrappa som var klädd i en brun heltäckningsmatta, tills vi kom upp till den tredje, eller kanske fjärde våningen av huset. Här fanns en lång korridor som det var ovanligt högt i tak i. Korridoren ledde till ett stort, stort rum där flera kvinnor befann sig. En av dem kom genast fram till oss och frågade, även hon på perfekt brittisk engelska:
"Hej på er tjejer! Är ni här för att hämta era baddräkter, ni är väl på väg till poolen förstår jag, eller?"
Det var först då jag insåg att vi befann oss i en enorm garderob. Alla dessa kvinnor var i full gång med att sortera, vika och hänga upp kläder på sin rätta plats bland alla hyllor och krokar. Det såg bokstavligen ut som en stor klädaffär, bortsett från att ljuset var dunkelt, väggarna var klädda i vinrött tyg, likaså golvet och det fanns inga kassor eller liknande.
Alla kvinnorna log mot mig, de var glada för att se mig och den lilla flickan bredvid mig, som att de hade förväntat sig att vi snart skulle dyka upp tillsammans.
Kvinnan som frågat oss om vi skulle bada log varmt mot mig och hennes mjuka, bruna lockar inramade hennes ansikte på ett smickrande sätt. Hon var väldigt vacker och befann sig troligen mitt i livet att döma av de små rynkorna kring hennes ögon och den stilrena klädseln.
Vad som sedan skedde fick mitt logiska tänkande att rasera samman, pulveriseras till aska, och alla mina sinnen att lamslås i förundran, lika mycket som i förvirring.
Jag vänder min blick mot den lilla flickan som nyss befann sig vid min sida.
Men hon finns inte längre där.
Istället står där en flicka med samma fräknar och kopparfärgade hår som henne, men som ser ut att vara minst ett decennium äldre.
Den unga kvinnans kropp är väldigt smal, men jag får inte intrycket av att hon skulle vara svag eller skör. Istället fylls hela jag av en styrka när jag ser på henne. Hon ger mig kraft och energi och får mig att känna mig väldigt lycklig och trygg inombords.
Jag inser att den lilla flickan som tidigare stod bredvid mig, på de få sekunderar som passerat, har åldrats så pass att hon växt upp och blivit tonåring. Hennes ansiktsdrag har ändrats en aning, hon är inte lika rund i ansiktet och hennes käklinje har blivit tydligare. Jag kan se likheterna mellan mitt verkliga jag och henne.
Hon är min syster. Min tvillingsyster.
Hon skrattar åt mitt förvånade ansiktsuttryck och undrar vad det är jag tänker på. Jag skrattar bara med henne och svarar sedan, även jag med perfekt brittiskt uttal:
"Inget, jag bara insåg något"
"Vad?", frågar hon nyfiket.
"Att jag älskar dig så fruktansvärt mycket, och att jag verkligen har saknat dig".
"Jag har saknat dig också. Det har vi alla, eller hur mamma?"
Flickan vänder sig mot den brunhåriga kvinnan som jag nu för första gången ser på som min egen mor. Jag kan se dragen jag ärvt från henne, hennes bruna hår, ögonformen. Hennes ögon är dock lika gröna som min systers till färgen.
"Självklart. Det har vi verkligen. Fast samtidigt så… Nu när du är här igen… Så känns det som att du har funnits här för alltid. Välkommen hem älskade."
Jag kramar min mamma och syster och känner mig så oerhört lycklig inombords. De håller mig hårdare när jag gråtandes börjar slitas ifrån dem. Jag ser dem försvinna längre och längre bort, blekna till diffusa skepnader, återvända till att gå förlorade i mitt undermedvetna.
Jag vaknar med ett ryck.
.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | solfie - 8 mar 12 - 01:33 | Tack så hemskt mycket, vad glad jag blir!
Den är baserad på en dröm jag haft på riktigt, ingen fortsättning är därför påtänkt.
Vill behålla den som den var. | Afrodite - 2 mar 12 - 10:58- Betyg:  | Helt otroligt!
Det här var en av de bästa texterna jag har läst
här på dikta, välskriven och mystisk.
En klar bild målades upp i mitt huvud bra,
om det finns en fortsättning så mejla bara |
|
|
|
