Sarah (hp-ff) kap 14, i sjukhusflygeln |
Kap 14 I sjukhusflygeln
Jag öppnade sakta ögonen lita halvt, det var så ljust. Var det såhär det kändes att dö?
Då kände jag en stark smärta i ena armen. Var inte döden befrielsen från allt ont? Jag blinkade hårt, men allt var suddigt, jag kände att jag inte hade glasögonen på mig, jag försökte sträcka ut min friska arm men den kändes så tung.
”Sarah.” Hörde jag någon säga. Det lät som Nick. Jag såg att någon rörde sig och sedan var det någon som trädde på mig glasögonen. Genast blev allt klarare.
Jag upptäckte att jag låg i sjukhusflygeln. Nick och Remus stod vid min ena sida och när jag vred sakta på huvudet såg jag att Anna, Mary, Lilly och Cedric stod på andra sidan. Cedric höll sin arm om Marys axlar, jag kunde se att tårarna stilla rann nerför Marys kinder.
Plötsligt fick jag syn på brevet jag hade skrivit i Nicks hand och jag fick dåligt samvete. Hur hade jag kunnat försöka ta livet av mig utan att tänka på de som behövde mig?
”Förlåt.” Viskade jag.
”Nej Sarah”, sa Nick. ”Det är jag som ska säga förlåt. Det var inte meningen du skulle höra det där samtalet! Mormor hade absolut inte rätt! Det tycker ingen av oss. Han tittade på de andra. Det är mormors problem att hon tycker som hon gör!”
”Vet hon?” Viskade jag.
Nick nickade med ett bistert uttryck som sa allt.
”Hon förlåter mig inte. Eller hur?”
Nick skakade på huvudet. Tårarna rann stilla nerför både mina och Nicks kinder. Då kom Madame Pomfrey in i salen och sa.
”Miss Vollens kropp har utstått stora påfrestningar de senaste dygnen! Ni måste gå härifrån allihop.” Tjejerna från min sovsal och Cedric vände sig om och gick direkt. Jag vände på huvudet mot Nick och viskade.
”Jag vill inte att ni går!”
”Oroa dig inte Sarah” viskade han. ”Det ska vi inte göra. Försök sova nu!”
Jag log svagt och sedan sjönk jag ner i djup sömn.
|
|
|
|
