sarah (hp-ff) kap 13 Hon hade rätt |
Kap 13 Hon hade rätt
Jag gick runt som i en dimma på hela festen efter begravningen. I hallen, hemma gick jag förbi dörren till källartrappan, som stod på glänt och plötsligt hörde jag röster där nerifrån.
”Jag förstår bara inte hur du kan anklaga henne för allt mormor! Morfar visste mycket väl att han inte borde bryggt det där elixiret. Han visste mycket väl att det var för riskabelt”
Det var Nick! han verkade diskutera mig och morfar tillsammans med mormor. Jag stod vid väggen vid dörröppningen och lyssnade noga på vad de sa.
”Och jag vet mycket väl att också Sarah visste om det. Hon borde ha stoppat honom”
”Hon kunde inte alls veta det´. Hon hade ingen aning om at det han höll på med var farligt. Och om hon hade varit bara någon centimeter närmare morfar hade hon också dött”
”Kanske det hade varit lika bra om hon hade dött. Världen skulle klara sig mycket bättre utan en sådan dumskalle till unge.
Jag drog efter andan och hörde att det blev tyst där nere Efter ett par sekunder hörde jag springande steg i trappan och Nick kom upp. Ungefär mitt i trappan stannade han.
”Åh herregud” Sa han. ”Du hörde det där!”
Jag vände mig om och sprang allt vad jag kunde.
”Sarah, kom tillbaka.” Hörde jag Nick ropa. Jag tog en näve flampulver ur krukan på spishällen, kastade i det i elden, gick in i elden medan jag skrek.
”Hogwarts skola för häxkonster och trolldom.”
Jag kände att jag sögs uppåt samtidigt som jag snurrade runt, runt i en hiskelig fart. Det här var definitivt inte mitt favoritsätt att resa men hur skulle jag annars komma till Hogwarts? Plötsligt kastades jag ut ur en kamin. Jag låg alldeles sotig bakom någons skrivbord. När personen vände sig om fick jag se att det var professor McGonnagall.
”Miss Vollen” sa hon. ”Redan tillbaka?” Jag hostade och fräste först innan jag fick fram orden.
”Professor McGonnagall.” Sa jag.” Jag är så hemskt ledsen att jag stör.” Jag ställde mig upp på darriga ben och försökte borsta av den värsta soten från armarna. Plötsligt var jag helt ren och jag fick se McGonnagall sitta med trollstaven höjd.
”Tack” sa jag.
”Åh”, sa hon. ”Ingen orsak. Vad för dig hit så tidigt? Professor Dumbledore sa att du skulle stanna hemma hela helgen.”
”Det hände något som fick mig att vilja komma tillbaka” sa jag medan jag skruvade nervöst på mig.
Professor McGonnagall höjde på ena ögonbrynet och såg ganska frågande ut men hon sa ingenting och det var jag tacksam för!
”Jag ska meddela rektorn att du är tillbaka tidigare än väntat” sa hon och ställde sig upp, men du kanske skulle vilja kila iväg och hälsa på dina kompisar.
Jag nickade, även om jag inte hade tänkt göra det.
”Iväg med dig då. De andra sitter nog och äter middag nu!” Jag gick ut från kontoret och sprang nerför trapporna, förbi stora salen och sprang i stället till sovsalen. Jag slet åt mig ryggsäcken som stod bredvid sängen och rusade ut igen. Jag sprang in på flicktoaletten. Pekade med trollstaven mot en av speglarna och sa.
”Diffindo.”
Spegeln gick i bitar som föll ner på golvet. Jag plockade upp en av dem och gick in i ett av båsen. Från ryggsäcken tog jag upp pergament, fjäderpenna och bläck. Jag satte mig på toalettlocket med ryggen mot väggen och skrev.
Kära Nick
Mormor hade rätt, denna världen skulle klara sig utan mig. Det var nog meningen att jag skulle dö både när morfar dog, och när mamma och pappa gjorde det. Fastän det inte riktigt blev så!
Jag älskar dig så otroligt mycket Nick, det ska du veta. Men jag klarar bara inte att leva längre.
Försök att komma överens med mormor. För det är bara inse att hon inte kommer att förlåta mig. Säg till Remus att jag älskar honom också, och säg till Cedric att jag verkligen tyckte om det han gjorde för mig. Det räckte bara inte hela vägen fram!
Stora kramar från Sarah.
Jag vek ihop brevet och packade ner pennan och bläcket i ryggsäcken igen. Jag höll brevet i ena handen med handflatan uppåt och sakta höjde jag spegelbiten och skar ett djupt sår i handleden.
Det blödde, mycket. Och plötsligt blev jag rädd. Vad mamma, pappa och morfar skulle bli besvikna på mig. De skulle inte vilja att jag också dog. Och Nick! Skulle han kunna leva utan mig? Jag låste upp dörren till båset och sprang ut i korridoren. Jag försökte ta mig till stora salen men plötsligt började allt snurra och jag kände att jag föll ihop i en livlös hög på golvet. Jag såg suddigt, som i en dimma och plötsligt hörde jag någons röst. Men den lät så långt borta.
”Vad har du gjort?” Hörde jag någon fråga och det lät som Hagrid. Jag kände ett par stora armar lyfta upp mig och jag försökte kraxa fram ett hjälp, men det misslyckades och sedan blev allt svart…
|
|
|
|
