Kannibalism [utdrag] |
Detta är ett utdrag ur min tidigare novell "att älska ett monster", vilken jag funderar på att väcka till liv igen. Hur det blir med det återstår att se.
Tyck gärna till eftersom det finns en hel del som behöver en ordentlig finslipning.
Väggarna var vitmålade och varenda meter var den andre lik. Deras steg ekade i den långa korridoren och de dörrar de passerade var alla låsta från utsidan. Mannen som orienterade sig fram i byggnaden befann sig i medelåldern. Hans mörka hår nådde honom till axlarna och skar sig mot de gula ögonen. Till kroppen var han storleken mindre än Luke så om det skulle vara, skulle han inte utgöra något större hot. Efter att ha gått genom flera korridorer öppnade mannen tillslut en större dörr och klev in. De gråa väggarna i rummet syntes knappt tack vare allt som hängde för. Flera långa whiteboards hängde på väggen och var fyllda med anteckningar. Överallt fanns olika bord, vissa tomma medan andra hyste plats åt något avbildande. Han slog sig ned vid ett av borden och tecknade åt Luke att slå sig ned på andra sidan. Då även han hade slagit sig ned sträckte mannen sin hand över bordet och presenterade sig som Vasil.
"Luke", svarade Luke kort och fattade hans hand i någon kort sekund. Hittills kände han ingen större tillit och var på sin vakt. För ett ögonblick sade ingen av dem något utan tittade stint på den andre.
"Hur gick det med din bror", frågade Vasil efter en lång stunds tystnad. Han slog fingertopparna lätt mot varandra medan han studerade svensken som satt rakt framför honom.
"Han väljer att göra livet lite mer komplicerat", svarade Luke och ett snett leende växte fram på hans läppar.
"Och din syster?"
"Hon fick en psykos".
"Vad gjorde du då?" En viss förväntan drog över hans ansikte. Fingrarna vilade stilla mot varandra. Luke svarade inte med ord utan han visade med händerna hur han hade vridit nacken av Kayla. Vasil reste sig exalterat upp. Han började vanka av och an samtidigt som han gned händerna.
"Bra, mycket bra. Naturens lag säger att vi bara ska ta så mycket som vi behöver. Alltså har vi inte råd att hålla i tyglarna åt psykopater. Vi rensar inte samhället på människor, vi städar bara upp lite. Skulle någon inte kunna behärska sig så måste den personen bort. Tråkigt men så är det. Vår ras är inte stor och för att utveckla den måste vi rensa oss på allt som kan leda till helvetet", förklarade han. Därefter försvann han in i ett mindre rum och kom snart tillbaka med en stor kartong. Han lastade av sig den på bordet.
"Nu till det jag nämnde i brevet. Kannibalism är inget man lever efter, kannibal är inget man är utan något man föds till. Efter flera års intensivt forskande så fann jag äntligen en anatomisk, och viktig, olikhet som skiljer oss från de vanliga människorna. Det är denna olikhet som gör oss till dem vi är", började han och tog upp två skallar från kartongen. ”Den här”, han höjde sin vänstra hand, ”kommer från en vanlig människa och den här”, nu höjde han sin högra hand, ”kommer från en kannibal. Det första man lägger märke till är tänderna hos kannibalen. De främre tänderna, med andra ord alla utom kindtänderna, är längre och vassare. Som du borde veta så hade inte dessa tänder sett ut så om man inte vässat ned dem vid en lämplig ålder. Om vi inte hade vässat ned kannibalens tänder hade man alltså inte kunnat se någon skillnad på en kannibals skalle och en vanlig människas. Eller hur?” Luke nickade. Försiktigt lade Vasil ned skallarna igen och tog den här gången upp två burkar.
"En vanlig människas öga", han lyfte vänsterhanden, ”och en kannibals öga”, han lyfte högerhanden. ”Skillnaden här är att en kannibal alltid har gula ögon. Aldrig någon annan färg. Alltså är det ett väldigt tydligt kännetecken, om man vet om det. Rent genetiskt sett är irisens färg det enda som skiljer sig. Trots det verkar den gula färgen påverka mörkerseendet. Det finns inga bevis för att en speciell ögonfärg gör att man ser sämre eller bättre. I allmänhet så har ändå vi kannibaler ett väldigt gott mörkerseende.” Än en gång nickade Luke men sade ingenting. Han tittade kort på burkarna som var fyllda med en grön vätska i vilken ett öga flöt omkring. Burkarna lades ned och den här gången dök två hjärnor upp. Han lade ned en av dem på bordet medan han försiktigt vred på den andre.
"En prototyp. Den här krabaten är så komplicerad att jag slösade många år av mitt liv på att studera den. Därför ligger självkart de viktigaste svaren dolda någonstans inuti. För bara några år sedan fann jag det som ligger som grund till vårt släkte. Litet, synligt och dominerande", började han förklara och vände hjärnprototypen mot Luke så han tydligt kunde se hjärnstammen. Vasil lät ett finger glida längs stammen och pekade ut en liten tråd som fint gick några varv runt om.
"Den här är det som drar in våra hjärnor på andra banor. Fram tills idag har jag studerat både kannibaler och vanliga människor i jakt på den här lilla tråden. Jag har letat världen över och den framkommer bara hos kannibaler. Därför går det att fastslå att den här tråden gör sådana enorma förändringar att alla som bär den tillhör en egen ras. Om det går att utveckla den kommer vår ras snart att etableras. Min önskan är att den här tråden gör oss fullt utvecklade. Den ligger på ett lägre stadium och ger oss bara instinkten, begäret efter människokött, den gula irisen och längre tänder. Går allt som det bör så kommer vi snart inte att behöva vässa ned tänderna och kannibalismen kommer privilegieras", sade han med en stark entusiasm. Luke hade lutat sig tillbaka i stolen och lagt armarna i kors över bröstet. Intresset hade snabbt flammat upp till en intensiv brand.
"Så den går i arv?"
"Precis! Tack för att du påminde mig. Det är precis som du säger att den här tråden går i arv. Inte heller behövs det att båda individerna bär på den för att barnet ska få den. Låt säga såhär att din bror träffar en vanlig tjej. Hon har inga kannibalistiska tendenser samtidigt som din bror då bär på tråden. När de sedan får ett barn tillsammans så kommer det här barnet att få tråden. Därmed har en ny kannibal blivit till. Utnyttjar vi det här systemet kan vi undvika grov inavel och därför öka vår population", förklarade Vasil med ett glatt leende. Han var stolt över vad han lyckats leta fram och att få dela med sig av kunskapen var stort. Luke däremot kände sig nu starkt irriterad över Vasils exempel. Dock påminde det honom om vad som skulle göras när han återvände.
"Blir det inte hybrid om man väljer ut en vanlig människa?"
"Bra fråga. Nej det borde det inte bli eftersom vår ras grundar sig på att man bär på tråden", svarade han och började för fjärde gången rota i kartongen. Nu dök han upp med en magsäck i handen.
"Vi föds som sagt med begäret efter människokött och det är vad våra föräldrar vänjer oss vid. Därmed vänjer sig också våra kroppar och magsäckar enbart vid den här maten. Vi får allt som är viktigt från människan vi äter och går inte miste om någonting. Skulle vi testa att äta något annat än människa skulle vår kropp och mage ta emot det som gift. Lika snabbt som vi har svalt det kommer vi att spy upp det igen. Vi kan med andra ord aldrig förtära något annat än människa."
"Om någon skulle få reda på våra… ”matvanor”, skulle de dö?"
"Exakt så. Vi måste växa ifred så våra liv måste vara hemligheter. Skulle en icke-kannibal få reda på vad vi är så måste personen dö. Vi kan inte riskera att detta läcker ut till allmänheten om vi önskar att få vara en fristående ras. Om personen hinner berätta för någon annan innan den dör så måste även den andra personen dö. Förökar vi oss med en icke-kannibal så kommer det nog inte att gå och leva med den personen hela livet. Därför lär även den personen bli middag", sade Vasil. Grymheten blänkte i hans ögon och det var precis vad Luke kände. Han drog handen genom håret i samma takt som leendet växte i hans ansikte.
"Om man skulle ta bort tråden…?"
"Det skulle vara omöjligt. Hjärnstammen är oerhört känslig och skulle man försöka ta bort tråden skulle man göra mer skada än nytta. Skulle man mot alla odds överleva kommer man att få leva förlamad i resten av livet. Om man skulle ha genomgått en lyckad operation så skulle man säkerligen förlora sin kannibaliska instinkt och levnadssätt. Dock skulle kroppen fortfarande kräva människokött och vägra ta emot annan mat. I det här fallet överväger nackdelarna fördelarna. Det går inte jämnt ut hur man än gör."
|
|
|
|
