Sarah (hp-ff) kap 12, begravning |
Kap 12. Begravning
När Nick hållit mig i några minuter så släppte han ner mig på golvet och jag räckte fram brevet från Dumbledore till honom.
”Det här är från Dumbledore” sa jag. ”Han ville att jag skulle ge det till dig.”
Nick nickade och vecklade ut brevet. Han läste det och stoppade det sedan i fickan.
En stund senare satt jag, Nick och Remus i vardagsrummet och pratade, när jag plötsligt kom på en sak.
”Nick?” Sa jag lite frågande.
”Ja” sa Nick och såg på mig.
”Joo” började jag lite trevande. ”När jag kommer hem och så på loven. Kan jag få bo hos dig då?”
Nick la sin arm om mina axlar och sa.
”Sarah det vet du väl att det inte går. Direkt efter begravningen måste jag tillbaka till Rumänien. Jag måste jobba!”
Men… ”sa jag
”Sarah du vet lika väl som jag att du inte kan bo hos mig.” Sa Nick.” Och det är Remus som är din gudfar. ”
Jag kollade på Remus och sedan tillbaka på Nick. Sedan ställde jag mig upp med ett ryck.
”Jag tänker inte bo hos något himla monster” skrek jag och rusade ut ur rummet och uppför trappan till mitt rum. När jag kommit in på rummet så smällde jag igen dörren och kastade mig på sängen. Jag la mig på rygg och stirrade upp i taket, men grät inte. När det plötsligt knackade på dörren.
”Gå” skrek jag. ”Jag vill inte ha dig här.”
Dörren öppnades i alla fall och in kom Remus.
Han satte sig på sängen och jag lyfte upp mig själv och satte mig med ryggen stödd mot väggen.
”Jag menade det inte” sa jag.
”Det vet jag att du inte gjorde sa han. Men du Sarah. Jag hörde att du hade blivit god vän med Cedric Diggory.”
Jag nickade.
”Familjen Diggory råkar vara mina grannar sa han, så om du nu flyttar in hos mig så kan du ju alltid gå över till dem om jag blir för läskig.” Och så skrattade han till.
Jag skrattade till jag med, trots att jag hade börjat gråta igen. Remus la sin arm om mina axlar och drog mig intill sig. Det skulle han inte ha gjort för då började jag gråta ännu mera. Han strök sakta över min rygg med sin hand och jag tryckte mig intill honom och grät - igen.
Några dagar senare var det begravning för mamma och pappa. Jag och Nick hade förberett varsitt tal.
Jag hade en mantel på mig ovanpå en klänning. Båda delarna var sydda av min moster. Manteln var klarröd med svarta linjer som gick som i vågor över manteln. Klänningen var också svart med vita duvor på – ja inte riktiga duvor såklart men ni fattar.
Alldeles för snabbt blev det dags för mig att hålla det första talet. Jag var inte så duktig på att tala inför många människor samtidigt p.g.a. att jag var så blyg så jag darrade i hela kroppen. Jag ställde mig där uppe framför altaret med en fusklapp i handen och mikrofonen precis framför mig och började prata
Kära mamma och pappa.
Att ni hade dött kom väldigt plötsligt för mig! Jag var inte alls beredd på det eftersom ni som vanligt var helt friska och krya när jag klev på tåget i måndags. Jag har faktiskt fortfarande svårt att förstå att ni i är borta. Eller rättare sagt så vill jag nog inte förstå det. Jag vill inte att ni ska vara borta.
Men jag hoppas att jag i de mörka stunderna ska kunna minnas de roliga stunderna jag hade med er. Som den gången vi skulle handla då jag skulle till hogwarts för första gången. När vi var klara satte vi oss och åt glass och pappa klantade sig så att han fick en stor röd fläck mitt på bröstet. Jag tror aldrig jag har skrattat så mycket som jag gjorde den gången.
Eller som den gången jag var två år och fick min första egna lilla kvastkäpp. Jag flög runt ungefär en decimeter ovanför golvet och höll på att stöta i möbler överallt.
Det är de stunderna och många stunder till som jag vill minnas då det ser mörkt ut. Men snälla ni, var hos mig hela tiden. För jag klarar mig inte utan er.
Stora kramar från er dotter Sarah.
Jag gick ner och satte mig mellan Remus och Nick igen, Nick höll sitt tal, och sedan var det slut. När vi gick ut ur kyrkan så såg jag min mormor. Våra blickar möttes för första gången på ett års tid, om än bara för ett ögonblick. Något mörkt for över hennes ansikte när hon såg på mig och jag visste att hon fortfarande inte tänkte förlåta mig än på ett bra tag. Jag suckade och gick och satte mig i bilen som skulle ta mig, Nick och Remus till gården där vi skulle ha lite tillställningar. Sådana som man brukar ha efter begravningar. Jag orkade inte kolla ut genom fönstret och kolla på de vackra vyerna utanför. Jag satt bara och stirrade tomt framför mig utan att bry mig om vad som hände.
|
|
|
|
