Tystnaden Del 6 Inlåst |
Ledsen, denna är lite seg ...
--------
Jag satt så länge, vägrade titta upp. Jag hörde att han gick in i rummet. Jag ville skrika åt honom att sticka, men kunde inte. Jag darrade kraftigt och blundade hårt. Nej! Snälla, bara stick. Jag hörde lampan som tändes och att han var framför mig. Kände hans hand mot min axel, kände hans blick på mig. Vad såg han? En trasig varelse? Svag?
Vad gjorde han nu då? Jag kikade upp och märkte att han satt bredvid mig, lutade mot väggen. Han tittade på mig. Hans blick höll fast min. Till slut kunde jag slita loss mig, jag tittade åt andra hållet. Hittade en mörk fläck i ljuset. Han reste sig upp och sträckte ner en hand mot mig, väntade länge innan jag gav upp och tog den. Min kalla hand i hans varma. Jag var en frusen själ. Han drog ut mig ur rummet, ut ur mörkret. Ner för trappan och in i vardagsrummet. Han lämnade mig i soffan, tog ena filten vid fåtöljen och lade den om mina axlar. Han satte sig bredvid mig. Tystnad. Lång tystnad. Jag pekade på fotoalbumen.
”Kan du ge dem till mig?” frågade jag lågt. Vågade inte höja rösten. Han tog dem och gav dem till mig, som jag sedan lade ner i mitt knä. Jag öppnade den första, en djupgrön, den första bilden jag såg var på mig och Caro. Texten bredvid löd; Dariea och Carolin på väg till fest.
Jag blundade. Jag öppnade ögonen och tittade vidare, långsamt. Eldens tårar rann ner för min kind i tystnad. Brände mig. Men jag bläddrade vidare. Jag hade kommit igenom halva då mina händer började darra igen. Jag torka bort tårarna och stängde boken. Vände mig mot Leo. Väntade på redogörelse, varför han var kvar? Vad ville han? Men jag hann inte nämna dessa frågor för han började prata istället.
”Jag är verkligen ledsen för det som hänt dig.” Han menade det han sade. Jag såg det i ögonen. ”Men varför håller du allt inne för?” Jag ryckte till av frågan.
”Jag håller inte inne något, jag får bara inte vara ifred från socialen. Dem vägra lämna mig. Hatar dem!” Jag slängde fotoalbumen på bordet. ”De bryr sig inte ens. De försökte skilja på mig och Ann”, fortsatte jag. ” Min lilla syster”, svarade jag på hans frågande blick. Han rynkade pannan.
”Varför?”
”Våra föräldrar gick ju bort, och jag är inte gammal nog att ta hand om henne.”
”Enligt dem ja”, svarade han och log mot mig. ”Jag ser inte varför inte du skulle få ta hand om din egen syster. Du vet ju faktiskt mer om henne än någon annan.” Jag log svagt tillbaka. Blev tyst igen. Nu tror jag i alla fall jag vet varför han är kvar, han vill ju få bra betyg på uppgiften från skolan. Han vill ju inte att en ensam tjej ska förstöra det. Killar …
”Vad ska vi ha med i skoluppgiften då?” frågade jag och tänkte; desto fortare det blir gjort, desto fortare förvinner smärtan. Eller …? Han tittade fundersamt på mig.
”Vet inte, några idéer?” Jag skakade på huvudet.
”Tyvärr.” Jag ryckte på axlarna. Jag har inte varit med om ett stelare besök. ” Du kan ju berätta om din familj, så kanske någon idé dyker upp”, sade jag. Han nickade.
”Visst. Okej, Det jag, två bröder och två systrar som trängs med våra föräldrar. Mina bröder slåss ibland och mina systrar skriker ofta på varandra. Jag är fast mitt i smeten varje gång.” Han himlade på ögonen och fick mig att skratta till. ”Mamma står bara i köket och stöda hela tiden, att hon hotar att tömma hela köket på saker. Pappa ockuperar tv-rummet, mina bröder bråkar om datorn, systrarna tjatar non-stop i telefonen undertiden jag gömmer mig på rummet.” Nu bröt jag ut i redigt skratt. Kändes så konstigt, men jag kunde inte låta bli. ”Pappa är en kontorsnisse och mamma är barnmorska. Min äldsta syster vill bli regissörska men hatar filmer och min äldsta bror vill laga bilar men har inget tålamod.” Jag skrattade igen. Han log åt mig. ”Vi har likheter, våra familjer, samma antal syskon.” Jag skakade på huvudet
”Inte riktigt, inte längre.” Rummet snurrade. Jag var på väg att falla ner i mörkret igen. ”Min är död, det är inte din.” Han stoppade fallet. Han rörde vid min arm.
”Kom jag ska visa dig, dem lämnade aldrig dig.” Han reste sig upp, jag följde tveksamt efter. Han gick upp för trappan. Trappan rörde på sig men jag tog mig upp. Han tände upp, öppnade den första dörren. Han gick in. Antons rum. Jag höll ut ett bra tag, men nu vek sig benen under mig.
”Jag är för alltid ensam”, mumlade jag. ”För alltid ensam.” Tårarna rann. ”Jag såg när han lämnade mig. Jag tittade på, men kunde inget göra! Jag kunde inte. Svag! Det är vad jag är!” Jag skrek nästan rakt ut, men lyckades stänga inne rösten. Leo satte sig också på golvet.
”Du är inte svag”, sade han. Jag tittade upp.
”Inte det? Nämn en anledning varför jag inte är svag”, grät jag. ”En anledning.” Han funderade inte ens.
”Trots oddsen emot dig tar du hand om din syster, du håller socialen på avstånd. Du klarar skolan …” Jag skrattade utan humor.
”Skolan, knappast!” Han log faktiskt.
”Inte det?” frågade han. ”Ändå sitter jag här.” Där hade han en poäng.
”Erkänn du hittar inte ut.” Det är sant, jag skämtade faktiskt. Han skrattade. Jag suckade.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Carrre - 28 feb 12 - 23:13- Betyg:  | :) bra
men jag har fortfarande lite onda tankar om Leo... :P |
|
|
|
