Tystnaden Del 5 Besök ...? |
Skolan var inga problem, jag gjorde läxorna, jag var närvarande vid lektionerna och jag låg inte efter. Men … Jag var ensam, jag och min syster. Lärarana försökte prata med oss. Eleverna förstod sig inte på oss. Dem tyckte att vi skulle gå vidare. Det sade några en gång till mig, jag svarade enkelt. Hade ni kunnat släppa om ni förlorat hela er familj och er bästa vän, precis alla. Skulle ni kunna låtsas om att det aldrig hänt? De tystnade direkt och lämnade mig och min syster ifred. Så tuffa var dem. Men jag ändrades en del. När jag var bland folk var jag inte alltid den snällaste. Jag gömde mig bakom en mask. Min syster undrade hela tiden vad som höll på att hända med mig? Jag hade aldrig ett svar på den frågan.
Skolan slutade som vanligt och vi tog oss hem. Vårt tomma hem. Jag stängde dörrarna till deras rum. Jag kunde inte titta in i rummen längre. Vi bodde ner i vardagsrummet och köket. Vi rörde oss annars aldrig mer än till toaletten. Jag gjorde maten, spelade filmer för Ann. Försökte få henne att gå vidare, släppa sitt grepp om sin familj. Hon var inte så gammal, så det skulle bli lättare för henne än för mig. Dagarna gick men vi gick inte till skolan. En gång i veckan gick vi dit, men inte mera. Vi gick inte dit på en månad. Jag orkade inte, jag slutade äta. Det vara bara Ann som åt och träffade kompisar. Jag var alltid hemma och gjorde ingeting. Antagligen försvinner mer och mer av mig. Snart skulle inte Ann ha någon familj alls. Men jag skulle hålla ut, för hennes skull. Jag måste!
Ann var hos en kompis, klockan var väl fem eller något liknande. Jag slutade räkna dagarna, brydde mig inte om klockan mer än för Ann.
Det knackade på dörren. Jag slet mig från fotoalbumet och öppnade dörren lite på glänt. Ann skulle inte komma hem förens imorgon, så vem …
Jag stirrade chockat genom dörren. En kille ur klassen. Det var Leo. Killen jag tyckte om, killen som Mikaela såg på grillfesten. Men vad gjorde han här?
”Hej”, sade han. Jag visste inte riktigt vad jag skulle tro.
”Hej.” Jag tittade avaktande på honom. Han räckte mig en påse. Jag rynkade pannan.
”Lite grejor från skolan, vi har börjat på ett nytt projekt. Vi är i grupper på två och två. Vi är i grupp.” Jag nickade lite tafatt. Vad skulle jag göra? Jag öppnade dörren helt.
”Kom in.” Han gick in. Vad skulle han tro om detta hem. Mörkt och dystert. Konstig lukt och smutsigt. Han tittade sig omkring. Jag visade honom till vardagsrummet. Jag satte mig på golvet och plockade ihop fotoalbumen i en hög, men innan jag hann resa mig satte sig han bredvid mig. Jag sneglade på honom. ”Vad är temat?” frågade jag och nickade mot påsen. Han tvekade.
”Familj”, svarade han försiktigt. Jag vände mig bort, hindrade tårarna från att komma. Vilket ämne som helst men inte familj! Jag nickade och vände mig mot honom igen.
”Ledsen, finns inte så mycket att skriva om min familj”, sade jag. ”Titta dig omkring, här finns ingen familj!” Det var inte meningen att höja rösten, men det blev så. Han skakade på huvudet.
”Det finns det visste det”, svarade han. Jag stirrade på honom.
”Jaså, vart ser du den och hur ser den ut tycker du?” Jag reste mig upp och hade ryggen mot honom.
”Jag ser en splittradefamilj, och en sur familjemedlem framför mig.” Han gick runt mig och fram till tv:en. ”Mörka skuggor”, fortsatte han och tände lampan. ”Inga mörka skuggor”, sade han och gick fram till mig. Jag kunde inte rå för det men jag skrattade faktiskt. Han tittade på trappan. ”Vad finns där uppe?” frågade han. ”Varför är det släckt där uppe?” Han vände sig mot mig.
”Ingenting”, svarade jag.
”Inte.” Han tittade på mig, han tog min arm och gick upp för trappan. Vad fan sysslade han med! Han släppte mig och jag hängde misstänksamt med.
”Är inte era rum här uppe?” frågade han och tittade på dem mörka dörrarna. ”Vilket är ditt?” Jag pekade snabbt mot min dörr. Han tittade frågande mot mig och öppnade dörren. Allt var iordningställt, sängen bäddad, inga lampor lyste … eller det gjorde det innan han tänd en. Luften var instängd.
”Wow, aldrig sett ett så rent rum på länge. Inte ens mitt rum är såhär rent.” Jag skrattade innan jag blev allvarlig igen.
”Jag är aldrig här inne längre”, sade jag och tittade ner i golvet.
”Inte?” Jag skakade på huvudet och han gick in. Vad sysslar han med? Han tittade sig omkring och när han fann mig igen satt jag på golvet. Jag var tvungen att skicka iväg honom. Han fick inte se detta. Han hukade sig framför mig. Han tittade länge innan han räckte sina händer. Jag tog försiktigt i dem. Så varma. Så mjuka. Mina var spruckna och torra. När jag stod upp försökte jag få tillbaka dem. Han släppte inte, utan han drog mig längre in i rummet. Jag blev mer tveksam ju längre in vi kom. Han satte sig i sängen och jag satte mig bredvid. Då släppte han. Han hittade en prydnads katt i glas på sängbordet. En lite kattunge. Han studerade den länge, då lade jag märket till att han funderade.
”Ledsen, men jag tror du måste gå”, sade jag och reste mig upp. Han tittade upp på mig med sina svagt gröna ögon. Brunt hår, ljust. Han reste sig han också, nickade.
”Okej, men jag kommer över imon efter skolan”, sade han och log innan han gick ner. Jag stängde dörren och släckte lampan. För nära. Jag bröt ihop. Jag satt i fosterställning i mörkret. Grät. Men jag höll inne mitt skrik. Fick inte släppa ut den, aldrig igen. Gömde ansiktet mot knäna, slog armarna runt huvudet. Fick inte skrika, jag fick bara inte. Mörkret slöt sig närmare, rörde mig. Försökte kväva mig. Jag tittade ut över rummet, mörkret, skuggorna och upp mot dörren. Jag ville skrika. Titta inte, snälla!
Leo stod vid dörren. Nej! Sluta titta! Snälla! Jag gömde mig igen, vägrade titta upp. Vägrade möta hans blick.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Carrre - 26 feb 12 - 23:30- Betyg:  | Linus, vem är det? hette inte killen Leo?
maila när nästa kommer ut, denhär är riktigt bra fast hemsk
men ändå bra skriven liksom:)
jag har onda aningar om Leo... vill han riva upp alla minnen eller?! ._. |
|
|
|
