Tystnade del 4 Parasiter och flera lågor |
Skogen blev mörkare och mörkare, likaså mitt minne. När åt jag senast? Hur mycket var klockan?
Skogens skuggor trängde in mig, kvävde mig. Jag satte mig klumpigt mot en trädstam. Tårarna strömmade ner för kinderna. Jag skrek av smärta. Inre smärta. Tårarna kommer från hjärtat, och själen utstrålar smärtan. Jag stod på alla fyra, nattens tystnad fyllde med mitt skrik och marken blev fuktig av mina tårar. Händerna gick djupare i mossan, djupare hamnade jag i minnet.
Tre veckor efter Mikaelas begravning lugnade jag ner mig lite och Ann tjatade om att de skulle pigga upp mig med en tur till bion. Så vi tittade på någon kärlekskomedi. Det fick mig att skrattade till slut. Vi begav oss hemåt och möttes av telefonens jobbiga ringsignal. Varje gång jag hörde den hamnade jag på golvet i en hög, darrandes och gråtandes. Varje gång kom Caro och båda mina bröder. De hjälpte mig upp, hjälpte mig till soffan och sedan satt vi där i en hög alla fyra. Vissa gånger har någon av mina bröder fått bära mig till soffan. Vi kunde sitta så i timmar, innan jag kunde ta mig upp och lägga mig i sängen. Jag blev alltid jagad till sömns av lågor och skuggor. Den gången var det en skillnad. Vi hamnade i soffan alla fyra, fast den gången så gick jag aldrig till mitt rum. Utan jag satt kvar.
”Vad ska vi äta?” frågade jag. Mamma tittade på mig.
”Potatis och kotletter.” Jag nickade och mina syskon kramade om mig. Vi tittade på när mamma gjorde maten, jag åt med stela rörelser. Men jag åt.
”Dariea, dina kusiner fyller åt imorgon. Vill du hänga med?” Jag lämnade talriken och gick mot trappan till rummet.
”Klart jag vill”, mumlade jag. Jag gjorde inget mera den dagen utan somnade. Mina kusiner, My och Mira fyllde 9 år. Dem hade alltid velat ha en MP3 spelare, så vi hade köpte en varsin till dem. Vi var hos dem länge, innan vi skulle bege oss hemåt. Dagen bara flöt på i en dimma för mig, men jag var i alla fall närvarande. Vi stod alla i hallen och trängdes, grattade en sista gång och önskade en trevlig kväll. Åskan mullrade utanför. Vi hade två bilar, min ena bror körde den ena och mamma körde den andra. Jag satt med mamma och pappa, mina syskon i den andra. Vi körde först. Vi lyssnade på radio och alla skrattade, jag pratade i telefon med Caro. Hon skrattade också. Vi kommenterade. Vi hade jätte kul. Pappa, som inte körde, tittade bak mot mig och skrattade åt mig och Caro. Vi hade kul, dem hörde henne i luren. Regnet öste ner och trafiken var tät. Jag tittade bak och mötte Caro. Vi skrattade igen. Men jag kom inte ihåg vad vi skrattade om. Inget minne alls. Men plötsligt lade sig tystnade och jag varken såg eller hörde något.
Först sirener, höga och nära. Sedan skrik. Oväsen. Bara oväsen. Jag såg fortfarande inget. Men jag hörde. Det var rena kaoset. Ljud precis överallt. Jag hörde röster, men inte vad dem sade. Ett dån likt en motorsåg, ett metalliskt tjutande skar i öronen. När jag äntligen såg önskade jag att jag var blind. Blod och skrot, blinkade ljus. Gnistor och eld. Jag försökte skrika men kunde inte. En figur dök upp. Blodigt huvud, uppsärade ögon. Nu skrek jag och högt. Den figuren var min pappa. Jag ryckte i bältet, men den släppte mig inte. Jag vågade inte titta vid raten, ville inte se min mamma. Ett klick hördes och bältet släppte. Sirenerna blev högre och hotade att spränga mitt huvud. Dörren öppnade inte, gav inte vik en centermeter. Fönstret var borta så jag tog mig ut där. Vände mig inte om och sprang till den andra bilen. Där mina syskon satt. Bilen låg i diket, och när jag tog mig dit kände jag smärtan i benet. Huvudet. Jag ignorerade det så gott det gick och tog mig mödosamt fram till bilen. Jag ropade efter dem. Flera gånger. Grät och skrek på dem. När jag fick svar hoppade jag ner till bilen, klättrade upp på högkanten och kikade ner. Dem lever. Dem lever!
Jag hjälpte dem loss och ut ur bilen. Dem hade bara sladdat till och vält. Då upptäckte jag att det regnade fortfarande. Jag var redan genom blöt. När vi alla tagit oss ur bilen satt vi ett par meter bort i gräset och stirrade på bilen. Mammas bil. Vi hann inte fånga upp några detaljer innan brandbilen kom i vägen. Poliser, sjukvårdare och brandmän kom fram till oss. Tog hand om oss.
Det var mitt i natten och jag satt fortfarande kvar i skogen. Tårarna slutade komma, mitt skrik tystnade. Min röst var söndrig och hes, mina ögon var svullna. Jag släppte mossan och satte mig i fosterställning mot trädet. Jag tog upp min mobil med darriga händer, slog numret till Joel, sedan Anton, Caro … Inget svar. Det var en mardröm jag aldrig skulle vakna upp ur. Aldrig någonsin. Jag var för alltid ensam. Nej, vi var för alltid ensam. Min lilla syster, Ann. Hon var trygg hos en kompis. Långt ifrån mig och min ensamhet. Jag ville skrika men kunde inte, jag ville gråta men ingen tår kom. Jag var ensam i natten. Vinden så fridfull, månen så stark. Träden. Jag var den enda svag punkten, den enda ensamma varelsen i skogen. En gren knäcktes och jag vände mig förskräckt mot ljudet. Jag tog mig upp. En ficklampa dök upp i ansiktet och gjorde mig tillfälligt blind. När jag kunde se vem det var blev jag inte förvånad. Polisen. De gav mig en mild utskällning. Att jag inte borde sprungit iväg, utan jag skulle ha gått till dem istället. Jag slutade lyssna.
Jag var sur, arg. Hur kunde dem? Polisen letade upp socialhjälpen eller vad fan det nu hette. Dem letade upp en foster familj, en till mig och en till Ann. Två olika familjer.
”Så till hon blir 18 år, har ni fullt ansvar för henne”, sade tanten till en familj. En pappa, en mamma och en tonårstjej. Tjejen stirrade på mig, och jag stirrade på dem. Dem skulle svara då jag reste mig upp.
”Fan ta er!” röt jag på tanten, välte omkull stolen. ”Jag har sagt att jag klara mig själv! Så lämna mig och min syster ifred!” Tanten gav inga tecken alls, utan bara skrev vidare. Jag drog åt mig pennan tog tag i pappret och rev sönder det. Slog nävarna hårt i bordet. ”Lyssna noga nu tant!” Hon stirrade chockat på mig. ”Försök aldrig sära på mig och min syster! Förstått!?” Hon nickade stumt. Familjens pappa reste sig.
”Unga dam, uppför dig. Ledsen för det ...” Hur vågade han? Jag vände mig och knuffade lätt till honom. Han stirrade på mig.
”Ta hand om din familj och låt min vara ifred”, sade jag giftigt. Moden reste sig från sin stol, men satte sig igen.
”Vilken familj?” frågade han. Så elakt och ett stor misstag.
”Den du tittar på”, svarade jag och lämnade kontoret. Jag hatar dem alla! Hur kan någon sära på syskon utan att blinka. Dem hade redan hittat en till min syster, dem satt i ett annat rum och pratade om det. Jag hittade utan svårigheter. Har jag en familj, kommer jag alltid att skydda den. Jag kikade försiktigt in. Hon grät. Men hennes röst lyssnade ingen på. Jag knackade lätt på dörren, självklart skulle den tanten öppna. Det var ju en sådan lugn knackning. Dörren öppnades och jag slog upp den. Stirrade argt på tanten. Familjen där inne vände sig chockat om. Min syster vände sig om och hennes tårar slutade att rinna.
”JAA! DARI!” ropade hon och sprang bort till mig. Jag kramade om henne.
”Ett tips tant, sära aldrig någonsin på syskon!” Sedan slog jag igen dörren och vi gick där ifrån. Sommar. Det var varmt ute och om man kollade på oss och några andra. Såg vi ut som alla andra, vanliga syskon som var ute. Lite magra kanske, men annars helt normalt liv. Eller inte. Idioter!
Vi hade förlorat allt, vi var helt ensamma. Förutom Socialparasiterna som fortsatte att förfölja oss.
|
|
|
|
