autumn |
Jag tar ett djupt bloss på min cigarett och blåser stillsamt ut röken. Det står en halv full ölburk bredvid mig. Jag tar en klunk. Den smakade inte allt för illa. Kalsongerna ligger på golvet. Tankarna börjar fara omkring i huvudet. Vart är jag och vad gör jag här? Jag tittar mig omkring. Först och främst får jag syn på en ung kvinna som ligger utsträckt bredvid mig, och sedan nålarna som ligger en bit ifrån oss.
Jag puttar försiktigt på henne. Ett par isblåa ögon öppnas. Munnen försöker formulera ett hej. Hon misslyckas. Hennes röda hår ligger rufsigt över hennes panna. Vem är den här kvinnan? Jag kikar tillbaks på nålarna. Hur kunde jag vara så dum? Jag hade rest hit för att slippa alla droger. Allt det dumma och onda. Jag skäms. Men man kan väl inte förvänta sig något bättre än det här av mig.
Jag reser mig upp ifrån madrassen och tar på mig kalsongerna. Det är kvavt. Jag går och öppnar fönstret. Det ser ut att vara en sen höst dag. Skenet är behagligt för mina ögon. Jag hör fotsteg komma närmare mig. Hennes hand smeker min rygg sakta. Jag ryggar tillbaks och vänder mig om. Hon ser lugn ut men hennes hy är blek och de mörka ringarna syns tydligt under ögonen. Jag känner hur paniken stiger inuti mig.
- Vem är du? Frågar jag.
Hon ler mot mig. Jag förstår ingenting. Hon tar min hand. Jag hinner inte registrera hennes handling för allt jag ser är hennes armar som är fulla med sår av nålarna. Varför? Jag tittar motvilligt på mina armar.
- Nej! Nej! Nej… skriker jag.
- Lugna ner dig! Du ska få några tabletter för din ångest, älskling. Säger hon lugnt.
Jag vill inte ha några tabletter! Men när jag ser hon ta fram den vita förpackningen blir jag lugnare. Ett bekant lugn. Hon sträcker fram handen och ger mig fyra stora rosa tabletter. Jag tar emot dom och går mot kylskåpet och tar fram colan. Tabletterna slinker snabbt ner i halsen följt av colan. Vi sitter tysta på varsin stol i köket. Jag känner hur jag fylls av en behaglig känsla. Hon mumlar något och går in till det rummet där madrassen är. Jag blir nyfiken och följer efter.
Hon sätter på stereon och börjar dansa. Det känns som allt går i slowmotion. Hon stannar upp och tar tre bloss till. Den unga kvinnan som står dansar framför mig är en knarkare. Men ändå är hon så vacker i sitt korta röda hår och den svarta korta klänningen som pryder hennes smala kropp. Hon börjar skratta och dansar en ännu vildare dans. Jag ler ett brett leende och börjar dansa med henne. Vi dansar och dansar till vi faller ihop på madrassen.
Jag känner mig så lycklig. Trots att fönstret är öppet så svettas jag. Jag stryker min ärriga hand över hennes kind. Hon är så söt när hon sover. Minnena faller mer och mer på plats. Det är min flickvän som ligger bredvid mig. Jag är en knarkare, precis som hon. Men vi är lyckliga tillsammans. För det vi har är kärlek. Inte bara för drogerna utan för varandra. Vi lever i nuet. Precis som vi har gjort tillsammans ända sen jag flyttade hit. Det har gått åtta månader nu tror jag. Världen utanför har stött ut oss. Vi har levt i lägenheten utan att ha satt foten utanför på några veckor.
Jag tar fram ett block och penna som ligger på golvet. Jag river ur en sida och börjar klottra lite på den. Det blir mest kladd i början. Men sedan börjar jag skissa upp ett hjärta. Jag känner mig som en liten pojke igen som målar ett hjärta med initialer i. Det är mitt hjärta…
Jag går ut i köket och letar efter den vita förpackningen. Men jag hittar inte den, utan en liten påse med tre vita kapslar. Jag sväljer ner dom med colan igen. Jag tänder en cigg. Röken på minner om mig. Fri och nästan genomskinlig. Jag är mitt inne i mig själv när jag hör att någonstans väldigt långt något som låter som ett skrik.
- fan! Muttrar jag.
Jag brände mig på låret. Men jag känner ingen smärta. Det är skönt på något sätt. Att slippa verkligheten. Det är nog mitt sätt att leva på.
Jag går in till henne. Hon ligger på magen med ansiktet neråt. Jag stänger fönstret. Eller gjorde jag verkligen det? Allt är så diffust. Jag sätter mig ner på madrassen och ruskar om henne lite löst. Inget svar. Jag försöker en gång till. Jag vänder försiktigt på henne. Hennes ögon är halv öppna och rödsprängda. Hon andas inte. Jag får syn på sprutan som fortfarande sitter kvar i armvecket på henne. Jag drar ut den men inser att det redan är försent. Hennes ena hand är knuten. Den döljer något. En bit papper. Det är den sidan ur blocket som jag målade på. Hon hade skrivit med sin slarviga stil att hon älskar mig. Jag vänder på pappret där det finns mer som hon har skrivit.
”Du är den i mitt liv. Den som jag vill leva med och dela mitt, tyvärr, skitna liv. Du har visat mig vad kärlek till en människa är. Och hur man hanterar den. Du är en underbar person och jag är glad för att få kalla dig min pojkvän.”
Där slutar jag. Med tårar i ögonen kramar jag om henne, för sista gången. Mitt liv har gått i spillror.
Jag torkar mina tårar och tar på mig resten av mina kläder och sätter på mig lurarna. Jag viker ihop lappen och lägger den i min jackficka. Lappen kommer att vara ett bevis på ett liv som jag nu kommer lämna bakom mig. Jag knyter mina kängor och går ut genom dörren utan att låsa.
|
| Kommentarer | | martobicat - 25 feb 12 - 03:37 | | du är bra på att skriva! |
|
|
|
