Tystnaden del 2 Jobbiga Syskon |
Tre dagar efter att jag kom till sjukhuset blev jag utskriven. Poliserna ville självklart prata med mig och min lilla syster. Men min lilla syster skickade jag till en kompis. Hon skulle inte till skolan hade jag sagt bestämt. Själv gick jag dit, eller jag var på väg dit. Poliserna hade tydligen letat efter mig. Men jag ville inte prata med dem, inte nu. Så jag smög runt skolan och in i skogen. Här kunde de inte hitta mig. Jag såg klassrummet från mitt gömställe. De hade börjat. Upprop som vanligt. Läraren skrev något på tavlan, antagligen veckoplaneringen, med andra ord läxor. En av killarna som satt vid ett fönster tittade ut mot mig. Han såg mig. Han stötte till sin kompis och pekade. Inte vilken kompis som helst. Det är killen jag tycker om. Jag titta länge på dem. Det prasslade till bakom mig. Jag vände snabbt huvudet, och började röra på mig. Flyttade mig sakta i sidled och längre in i skogen. Längre in i minnet. I ensamheten.
”Dari! Kom nu. Dariea!” Aldrig, aldrig. Jag tänker inte öppna. Jag satt på badkarskanten och tittade på min spegelbild. Mörkt svart hölje hängde ner som mitt hår. En trött blick med mörkbruna ögon. ”Dariea! Öppna nu! Din lillsyrra vill se!” De bankade på dörren. Den trötta blicken gled till dörren. Reste mig från kanten när jag hörde lågt viskande. Ett fniss kom tät där efter. Ett skrapande ljud hördes och jag rusade mot dörren samtidigt som låste klickade till och öppnades. Handtaget trycktes ner då jag fick tag på den, satte fötterna mot dörrkarmen och höll emot.
”Dari var inte barnslig!” ropade Carolin. ”Din lilla syster vill ju se.” Jag skakade på huvudet kraftigt och höll emot. ”Släpp nu!” Lillsyrran fnissade igen. ”Men släpp!”
”Släpp själv!” snäste jag. Båda skrattade åt mig och min fot slant. Dörren öppnades och dem kom in. Jag satte armarna i kors och gav dem en sur blick. ”Stick!” Carolin skrattade.
”Du är vacker”, svarade hon istället. Hon lade en arm om mina axlar. ”Det kommer att bli kul.”
”Jag vill följa med. Snälla, Snällasnällasnällasnälla”, bad Anne. Hon dansade runt oss. Jag himlade med ögonen. Hon rörde vid klänningen. ”Vad fin den är, jag vill ha, jag vill ha … ” Sjöng hon och fortsatte att dansa runt oss. ”Jag ska ha klänning, jag ska ha klänning. Snällasnällasnälla.”
”Tyst snorunge!” röt jag. Hon satte sig på golvet och började gråta. Jag suckade.
”Dariea, var snäll mot din lilla syster!” ropade mamma nere ifrån köket.
”Vad! Ska jag vara snäll, men hon och Carolin då?!” ropade jag tjurigt tillbaka. Carolin skrattade.
”Dariea, lyssna på din mamma!” svarade pappa. Men kom igen. Jag muttrade för mig själv. Carolin kramade om mig och Ann som grät bröt ut i skrattade istället.
”Får jag följa med Caro, snällasnällasnälla …” bad hon och tittade upp mot oss. ”Snälla Dari, jag lova att vara snäll. Snälla …”började hon tjata. Jag himlade ännu en gång med ögonen. Seriöst … Carolin satte sig på huk framför henne.
”Ledsen Ann, men du är lite för liten för att gå. Det är bara Anton och Joel som ska hänga med.” Nu bröt hon ut i gråt igen. Anton kom in.
”Men Ann, skulle inte du till en kompis?” frågade han. Hon tittade upp mot sin bror. Drog ner axlarna lite innan hon gav sig och lyste upp i ett leende. Hon hoppade på Anton och kramade om honom.
”Tacktacktacktack!” Han skrattade åt henne. Joel gick förbi dörren och skrattade innan han gick vidare. Ann släppte Anton och sprang iväg och sjöng något om en röd klänning. Anton kollade på min klänning och gav mig tummen upp, innan han också stack. Han var sådan, jätte snäll och oftast så var det hans svar tummen upp och ett retsamt leende. Han tyckte om att retas med mig. Carolin reste sig upp och vände sig mot mig, hon drog mig framför spegeln och backade. Jag nästan hela mig själv. Rynkor i pannan och en bitter min. En klänning, med lite vågigt mönster i olika blåa nyanser. U-ringat och med tunna axelband, mitt svarta hår hängde lite lätt rufsigt över ena axeln ner till fästet på axelbanden och resten täckte nacken och lite av ryggen. Ett halsband med en silvrig ros, med enstaka detalj. Mjukt sminkad med mascara, lätt brunglittrig ögonskugga och lite tillskuggade kinder. Ljusbrun läppglans. Carolin gick runt och borstade igenom håret lite tafatt innan hon drog ut mig. Jag gick ensam ner till köket och väntade på mina bröder. De kom ner kläd i skjorta och jeans. Anton med sitt mörkbruna hår hade en ljus blåvit skjorta med mörka jeans. Joel där emot hade gråsvart skjorta. Man såg att dem var bröder, Anton hade bara lite mörkare hårfärg än Joel. Dessutom var Joel den äldsta av oss. Från äldst till yngst lyder. Joel, Anton, Carolin, jag och Ann. Fast det skiljer inte mycket mellan mig, Caro och Joel. Vi alla tre är 17 men har olika månader. Anton är 19 år och Ann är 8. Så det är lite skillnad mellan oss.
Mamma skulle skjutsa oss till en grillfest hos en kompis, vi började dra oss ut till bilen då Caro kom ner springades i sin enkla och väldigt snygga klänning. En axellös, vit med mörka detaljer. Skuggor efter rosor och nederkanten var även svart. Så den hade en lite övergång till svart. Älskade den. Hon var lite mer sminkad än jag, mörkare och lite kraftigare. Hon log och klämde sig in i bilen bredvid mig. Ann stod på trappan och vinkade efter oss, innan pappa och hon försvann i den andra bilen åt andra hållet.
|
|
|
|
