starkare än allt, del 27 |
Jade 28 november
I slutet av svensklektionen satt jag fortfarande stirrade på Ellen på andra sidan boken och undrade om hon tänkte på samma saker som jag. Eller ifall om allt som hände bara utspelade sig i mitt huvud, och inte alls sträckte sig längre än så, och definitivt inte till Ellen.
Tills slut kunde jag inte vänta längre, utan petade till henne med foten. När jag inte fick någon reaktion förde jag upp foten och petade till henne på låret. Då såg hon genast upp.
”Ja?”
Jag lutade mig fram tillräckligt nära så jag skulle kunna viska till henne.
”Vad gjorde du i Göteborg förra veckan?”
”Jag skulle käka, men sen kom ju du, så då kunde vi ju dra hem på en gång. Det kändes som om jag behövde det mer.”
”Men… varför, jag fattar inte” suckade jag.
”Vad finns det att förstå?”
Orden fick en liten klump att bildas i halsen och blockera min luftväg. Varför sa hon just dem orden? Samma ord som pappa sagt till mig när jag gråtit bredvid min mamma medvetslösa kropp, sekunderna innan jag fattade mitt beslut.
”Är det något fel, gillade du inte filmen eller? Jade, Jade?”
Klart jag hade gillat filmen. Inte för att jag hade tittat speciellt mycket. Jag hade mest setat och svettats med Ellens huvud i mitt knä och alla tankar som sprang runt i huvudet och sparkade bakut. När jag gått hem hade jag insett att jag inte haft den blekaste aning om vad filmen handlat om.
Jag ryckte på axlarna eftersom att jag visste att jag inte kunde ta det i klassrummet. Det fanns allt för många nyfikna. Om inte annat skulle väl Bella reagera ifall hon visste att Ellen umgicks med hennes bror. Jag orkade helt enkelt inte med någon cat fight, speciellt inte innan skolfotot.
”Kom med” sa jag och drog med henne ut ur klassrummet.
”Du svarar ju inte på mina frågor.
”Vad frågade du då?”
”Vad du gjorde i Göteborg med…” jag såg mig om för att försäkra mig att inga nyfikna öron var spetsade. ”…Bellas brorsa.”
”Åh. Äh du vet, jag tänkte att jag skulle skaffa dricka. Patrik är ju min kontakt, det visste du väl?”
”Jo, men…” mumlade jag och visste inte riktigt hur jag skulle formulera det. Ja vad hade jag sett egentligen, att han hållit henne i handen - nej i armen - när de skulle korsa gatan. Det var inte mycket att gå på.
Stolar skrapade på andra sidan dörren.
”Vad gjorde du själv där?” undrade Ellen och flyttade för dörren som snart skulle öppnas, innan klassen vällde ut.
”Äh, never mind” mumlade jag tyst.
”Vad sa du?”
Just då kom Sandra till min räddning skrikandes ”Vi ska fotograferas nu, KOM!” innan hon och resten av gänget grep tag i oss och släpade oss genom korridoren.
Den här gången var jag i alla fall tacksam för livbojen.
Ellen
Det klickande ljudet när nyckeln vreds som i låset ekade i trapphuset ända ner till porten likt en sten som föll till bottnen på ett gruvschakt. Inte så mycket som ett fågelkvitter kunde föras från andra sidan av de nyputsade fönsterrutorna och inte en själ verkade röra sig i någon av de andra lägenheterna. En knappnål skulle lätt ha kunnat höras mot stengolvet.
Inne i lägenheten var det inte mycket livligare. Alla lampor var släckta och om det inte varit för det stora perspektivfönstret direkt innanför hallen som vätte ut mot Kungsbergafjorden. Det vita frosttäcket som täckte landskapet utanför löpte ända från huset ner till strandkanten och fritidsbåtarna som ägarna hade börjat dra upp på land och täcka med presenningar.
Ellen stegade in i lägenheten och tog tag i krokarna på hatthyllan för att få stöd när hon skulle kränga av sig sina converse som hade börjat blivit lite väl kalla för att ha i slutet av november. Det var ju till och med snart december och julen stundade Det skulle väl inte stå på förrän snön kom i stora skyfall för att ödelägga hela staden.
När hon slängde in skorna i hörnet såg hon den lilla traven med post hon klivit över på vägen in. Det som fångade hennes blick var ett vitt kuvert med hennes namn på. Sen flög blicken mot den lilla symbolen högst upp i vänstra kanten. Det var ifrån polisen.
”Åh” viskade hon, paff nog att inte finna några ord. Hon hade nästan förträngt hela affären som dragits igång angående Maria, henens före detta spansklärare. Sedan hon och Jade blivit förflyttade till den italienska gruppen för steg ett så hade allt flutit på bättre än väntat. Även om Ellen inte hade någon fallenhet för något språk, och speciellt inte italienska som hon inte talat i hela sitt liv.
Att Jade var halvt italienare hade hon fått reda på senare tid, och trots att hon hade erbjudit henne hjälp ville Ellen inte ha den. Hon ville klara sig själv. Hon hade alltid tvingat på sig en massa utmaningar hon var tvungen att fullfölja. Man var tvungen att komma först för att klara sig, annat dög inte. Att komma näst först var samma som att komma sist. Det var mantrat hennes pappa hade predikat redan innan hon börjat skolan.
De darrande fingrarna fick pappret att fladdra så våldsamt att hon inte längre kunde läsa sitt fullständiga namn. När naglarna rispade på pappret vandrade tanken till Jade. Hon kanske inte borde öppna brevet utan att pratade med Jade. Det var ju hon som hade dragit igång allting. Hon borde nog vänta med att öppna det.
Brevet singlades iväg över köksbänkens blanka stenskiva och hamnade i posthögen med den övriga posten i hörnet intill väggen. Lagom när Ellen hade vänt på klacken och gått ut ur käket ändrade hon sig. Tänk om hennes mamma skulle komma hem och se brevet. Det skulle inte se bra ut. Hon skulle kunna tro att det gällde något helt annat, som snatteri. Det skulle ju i och för sig inte vara helt omöjligt med tanke på hur Fanny höll på, men sådan var inte Ellen. Hon skulle aldrig kunna stå ut med att vara en sådan besvikelse för föräldrarna.
Brevet fick istället nämna på skrivbordet, under laptopen, så att inte mamma skulle komma in och se det. Även om hon normalt respekterade att Ellens rum var förbjudet område kunde man aldrig vara allt för försiktig. Det hände ibland att hon fått för sig att städa hennes rum som en överraskning trots att Ellen strängt sagt åt henne att inte göra det, vilket fick Ellen att nog tänka på att gömma undan rakblad och gamla pillerburkar. I garderoben brukade dock saker få ligga ifred, och tur var väl det. Visserligen var Ellens mamma öppen när det kom till alkohol och hade inget emot att bjuda sin dotter på ett glas vin till maten. Fast om hon fått reda på att hon haft ett mindre lager vin och starksprit liggandes i garderoben hade det inte varit samma goda miner.
Ellen satte ner väskan på golvet med en dov duns och slängde sig i sängen. Där skulle hon ligga hela eftermiddagen och kvällen och antagligen hela morgondagen imorgon också eftersom att hon var ledig då. Då skulle hon passa på att jobba på med historian och matten. Egentligen så låg hon inte efter som man kunde tro. Trots att Ellen var så lite i skolan arbetade hon på det hon behövde, och gick på alla proven. Bara A i betyg hittills. Så ingen kunde komma och påstå att hon inte kunde festa för att skolan gick ut över det. Hon klarade sig fint, ensam. Det hade hon alltid gjort och skulle alltid göra. Även om hon varit van med att ha Gina vid sin sida hade de jobbat i olika led. De hade olika planer och ambitioner i livet. Ginas hade varit att ha så kul som möjligt och Ellens hade varit att bli så bra som möjligt, att räcka till.
Onsdag 30 november
Jades drömdagbok
Jag satt inte på en klippa vid havet, inte heller på en äng. Jag var på väg upp för ett berg. Det var stenigt och dant och jag luften var tunn att andas. Jag tror det var någonstans kring Himalaya, för jag var omringad av vita bergstoppar med moln som smekte deras gigantiska kroppar. Jag skulle klättra upp för berget, men stigen hade tagit slut och framför mig stod en enorm och klippig bergsväg som jag inte visste hur jag skulle kunna ta mig upp för eller förbi. Det enda jag visste var att jag hade bråttom, jag var tvungen att ta mig upp, för där fanns det något. Något jag var tvungen att komma fram till.
Just som jag lade ifrån mig den lilla skrivboken surrade det till i mobiltelefonen som låg gömd någonstans i sängkläderna. För att kunna få fram Karolines sms fick jag först lov att kasta omkring med både kuddar och täcken, men till slut hade jag den lilla svarta plastsaken mellan mina fingrar.
Jag svalde. Hon ville ses igen, och undrade varför jag inte hade svarat på hennes tidigare sms.
Vad kunde man svara? Att jag inte längre ville träffa henne, och att jag itne borde tackat ja från början. Anledningen till att jag varit så besatt av henne var för att jag fått för mig att jag hade drömt om henne, men det var ju sjukt. Det var bara en dum dröm som jag inte ens längre kom ihåg. Det hade lika gärna kunnat vara en liten pojke eller kanske inte ens ett barn. Jag visste ju hur hjärnan fungerade, ju mer man tänkte på det desto mer detaljer hade den förmåga att ändra och i slutändan var det kanske inte ens samma dröm som den ursprungliga. Det hade vi ju pratat om på psykologin.
Oavsett vad jag drömt så kunde jag inte påstå att jag egentligen gillade den där Karoline. Visst var hon självklar och säker på sig själv, men hon var nästan lite väl på. Det var som om försökte bryta sig in sig i mig och läsa alla mina hemligheter som rakt ur min dagbok. Jag hade känslan av att hon hade ett mål, ett syfte och anledning till att träffa mig. Men det kunde man ju inte säga. Då skulle det snarare vara jag som blev sedd som ett psykfall.
Jag skickade iväg ett ”Jag är lite upptagen, jag hör av mig sen” och letade sedan upp Ellen i kontaktlistan. Jag var ju tvungen att veta ifall hon skulle komma idag. Jag kanske till och med kan fråga henne om vad jag ska göra… eller å andra sidan så kanske jag verkligen inte alls borde det. För det hela skulle kanske vara ganska lätt att misstolka utifrån, och om Ellen känner som jag tror eller kanske till och med vill… då kan det nog bli rätt fel. Jag borde kanske hålla låg profil när det kommer till Karoline. Jag försökte skaka av mig tankarna om Karoline och ropade hejdå till Christer innan jag gick iväg mot busshållplatsen.
Vägen till skolan kändes extra lång när man bara hade en massa tankar som snurrade runt i skallen i ett enda virrvarr. Det var inte direkt det jag behövde nu när nationella proven närmade sig och allting. Det var knappt två veckor kvar och jag behövde inte mer distraktion än nödvändigt, så för att få tankarna på annat än problem drog jag upp en bok ur väskan och slog upp en sida på måfå. Bokmärkeslöshet var en av mina mindre bra sidor som entusiastisk bokläsare. Men nu spelade det ingen roll ifall jag inte hamnade på samma sida som sist, jag ville bara att alla orden skulle fylla mig med något helt annat än en bussresa på väg till skolan en gråmulen onsdagsmorgon.
Bella
Trots de hängivna försöken Bella gjorde att få Jade att hänga med på shoppingrundor och fester verkade hon inte speciellt intresserad. Faktum var att ju mer Bella tjatade desto mindre intresserad verkade Jade bli. Men ju mer ointresserad Jade tedde sig, desto mer desperat blev Bella. Hon behövde ju Jade, hur skulle hennes planer annars gå i låset om hon inte fick med sig henne nu när Bella och Terese fryst ut Nathalie som istället valt att umgås med de andra mer tystlåtna tjejerna i klassen som man knappt märkte av. De skulle inte komma Bella till nytta det minsta, men så länge hon hade Kim på sin sida skulle hon väl klara sig. Frågan var bara hur länge hon kunde räkna med att ha honom på sin sida. Han hade ju bytt tidigare, så varför skulle han inte kunna göra det igen?
Bella log lite svagt när Jade återigen tackade nej till en utflykt till Varberg, eftersom att hon skulle var barnvakt åt sin lillebror. Jo tjena, hon hade väl ingen brorsa, muttrade Bella för sig själv när hon vänt ryggen till och försökte att rakryggat svassa genom korridoren som om Jades svar inte bekom henne det minsta.
Sen när hon frågat ifall hon ville följa med på raggeatondansen i eftermiddag sa hon att hon skulle till ett annat gym, och att hon tänkte gå med Ellen. Såklart.
Bella tog Terese om armen och drog bort med henne över stengolvet med hårt sammanpressade käkar. Inte förrän hon kom upp på tredje våningen stannade hon och lutade sig över räcker tillräckligt så hon kunde se Jade och resten av Gänget sitta i sofforna och skratta tillsammans med några tjejer ifrån b-klassen. Deras leenden visade vita tandrader som i en tandkrämsreklam och precis som hon tänkte det bröt en ny skrattsalva ut och Ellen lade sig i Jades knä och skrattade sitt irriterande terrierskratt som skulle kunna spräcka trumhinnor. Då drog Emelie undan en hårslinga och visade sitt side cut som hon nyligen klippt till. Lägger man benan åt andra hållet syns det inte, wow, rena magin. Bella hade lust att spy på dem, men det var tveksamt om det skulle kunna nå så långt.
”Visst är de patetiska?” suckade Bella som vänt sig mot Terese med förväntan på fullt medhåll.
Terese nickade och snörpte på munnen i en min som hon antagligen trodde såg en aning viktig och förmer ut, vilket egentligen Bella tyckte var ännu mer patetiskt. Men hon hindrade sig från att himla med ögonen.
”Jag förstår inte hur hon kan välja dem framför mig.”
”De är ju en lite mer spridd umgängeskrets, och sen så har ju Fanny fetaste criben, och bjuder på fester och restaurang, och Ellen…”
”Tänk att du inte fattar när du ska hålla tyst” fräste Bella och vände sig tillbaka för att studera skådespelet två våningar nedanför. Nu hade fler anslutit sig till sofforna. Ett gäng killar hängde över ryggstöden och det tog inte många millisekunder innan hon såg vilka det var. Joel, Niclas och hela bunten. Kevin stod bakom soffan och lutade sig mot Elinas rygg med armbågarna och Kim hade trängt sig in på bordet där Jade, Sanna och Ellen satt. Han hade armarna kring Jades axlar och försökte dra henne till sig trots att hon lutade sig bort. Snabbt var Ellen där och puttade iväg honom och en ny skrattsalva utbröt.
Isabelle vände sig om. Hon hade förstått tillräckligt. Det krävdes mer för att komma någonstans.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Sabbe_sabbe - 1 mar 12 - 18:18- Betyg:  | | underbart! :D mejla?? |
|
|
|
