Kap 1. |
(Har ännu inte kommit på en titel på min berättelse,
kommentera gärna, den kan bara bli bättre!)
Söndag, söndag. Vad ska man göra?
Är det alltid så att just denna dag på hela veckan blir till den tråkigaste!? Förut vid den här tiden på dagen brukade jag gå till kyrkan. Jag kan inte säga så mycket om min familj, mer än att de bor i ett annat land och att söndag är en trevlig dag för dem, just för att det är gudtjänst.
Eller?
I köket över kaffebryggaren sitter en klocka som visar en minut över elva, den gör varje dag och jag lyckas alltid dricka min mitt kaffe den tiden.
Tid har alltid varit det viktigaste i mitt liv, men den klockan får bara visa en minut över elva, det är mitt sätt att bli påmind om att jag ska och kan gå min egen väg.
Tidningen lägger jag på min den högra sidan av min arm, bläddrar i den medan jag äter min filtallrik med müsli, häller upp kaffet och inser att klockan närmar sig halv tolv.
”Nu är det bråttom!” säger jag för mig själv och upprepar det tills jag kommer fram till bilen som står parkerad utanför min lägenhet.
Det är en kylig dag i Notting Hill, det blir kallt i bilen när värmen från kaffet har försvunnit, bilen går igång precis som min tro.
Jag är fortfarande inte van vid vänstertrafik.
”IDIOT… jävlar” en efter en kommer svordomarna.
Om man går över vägen till 103 Notting Hill Gate, ser man en skyllt Frizson, står det.
När du ser den, går du runt hörnet och inuti den vita tegelbyggnaden jobbar jag.
Frizson är namnet på den tidning jag jobbar för.
Åtta timmar om dagen från måndag till fredag arbetar jag som journalist och skriver krönikor till nöjessidan.
”God morgon!” Säger jag, men det hörs inte eftersom jag samtidigt försöker hämta andan efter att gått i trapporna.
”God morgon” säger jag igen.
”God morgon Annie!” hörs det i olika tonstyrkor samt från olika håll.
Annie sätter sig ner vid hennes stökiga skrivbord som igår var städat, lapparna som igår satt på hennes Mac dator har ramlat ner på golvet.
Golvet har en gräslig matta, den är stor och täcker hela arbetsytan i alla rum.
Det är en stor arbetsplats med ett rum plus ett stort rum, där det finns massor av skrivbord, datorer och skiljeväggar som ska ge lugn och trivsam arbetsplats.
Annie hinner inte sätta sig ner för en hon hör en röst från det stora kontorsrummet.
”Annie kan du komma hit” Säger självaste Frizson.
Annie tar med sig två pennor och går genom den trånga korridoren.
Hon möter olika blickar, varför det vet hon inte och hon får en känsla av att hon spelar med i någon film, precis som om hon har gjort någonting fel och får sparken.
Dörren går igen och, där står hon framför ett vitt skrivbord.
”God morgon och hej, slå dig ner. Jag går rak på sak, det är lika svårt för mig som för dig” säger en kvinnlig röst.
”… Kan du ge mig dina lila glittrande pennor?”
”Åh, du menar de här” säger Annie, hennes röst låter inte lika darrig längre och hon känner sig lättad och förvånad.
Fru Frizson har en otrolig unik smak när det kommer till inredning.
Fruns rum är fyllt av lila möbler och prydnadssaker.
En sak som Annies ögon alltid fastnar på är det lilla, rosa limegröna armbandet.
Det är så litetatt bara ett finger går igenom.
”Annie ?” Frun knäpper till med fingrarna och försöker hitta Annies uppmärksamhet.” Vad ska du skriva om i veckan, jag måste få in dig krönika på onsdag”
Annie svarar henne, med ögonen tittandes på armbandet.
” Jag tänkte skriva om Londons alla turistattraktioner, jag kommer att hinna klart tills på onsdag.
”TRÅKIGT! Varför ska du skriva om olika se värdigheter när du har bott här i snart fyra år?” Suckar Frizson.
” I så fall har jag inget att skriva om, men jag kan lova dig att det blir en bra krönika och den är klar på onsdag.”
Annie visste inte vad hon just sa, när hon stänger dörren bakom sig har hon lust att gå in igen och säga att hon behöver mer tid.
Men det skulle inte frun uppskatta, frun är inte den lättaste att övertala hon har mer makt än lila små prylar, frun har många.
Måndagens timmar, minuter och sekunder står på noll, Annie slutar för dagen.
Hon har inte skrivit något på sin krönika men det får bli morgondagens problem.
|
|
|
|
