Ett ögonblick blev en stund. |
Deras ögon har dess lyster förlorat,
deras ansikten är förvridna i bittra leenden;
sedd av ingen.
Själar,
övergivna och sårade,
hjärtan fyllda av ensamhetens ärr
är vad de gömmer.
Ödets nyck ledde dem,
genom kalla vintrar
och brännande somrar
gentemot ett möte mellan två.
Ett ögonblick blev en stund,
där de kunde glömma
trasiga barndomar,
krossade familjer.
Från två skilda världar,
två motsatser möter varann,
deras ögonblick endast en stund.
En stund lång nog för att minnas,
för att få nya sår att läka.
Barndomen förstörde,
ödet mötte,
viljan försökte,
samhället skiljde,
men kärleken levde vidare.
|
| Kommentarer | | martobicat - 22 feb 12 - 17:00 | | mycket fin! |
|
|
|
