Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Existera

Spegelns blankputsade glasyta reflekterar allt. Den vägrar se förbi skavankerna, utan skickar varenda detalj tillbaka in i hennes gröna ögon. Hon försöker vända bort blicken, vill inte se, vill inte vara den människan som står där inne i spegelvärlden. Röda streck avtecknar sig tydligt på hennes bleka vader, vissa svagare än andra. Solens klara fingrar letar sig in i springan mellan dörrkarmen och rullgardinen och rör sig över hennes kropp, letar sig in överallt och förstör. De lyser upp alla felen spegeln återkastar, och plötsligt känns det som om de tänt eld på hennes hud och som om hela hon brinner trots vintervärlden på andra sidan rullgardinen. Hon tänker att det vore väl lika bra om hon brann upp, ingen skulle ändå sakna henne. Troligen skulle ingen ens upptäcka att hon var borta. När hon inser att hennes kropp dock fortfarande finns kvar och inte blivit en hög förkolnat kött suckar hon och öppnar garderoben. Högar med välstrukna kläder tornar upp sig på hyllorna, och hennes blick glider över plaggen. Sakta drar hon på sig ett par randiga byxor och en illgul tröja. Spegeln ger henne resultatet, en klick färg i den gråa världen. Ett leende sprids över hennes läppar innan verkligheten återvänder och hon inser att det inte vore möjligt. Några minuter senare ligger färgerna inskjutna under sängen och en femtonårig flicka i jeans och grå munkjacka tassar in i köket för att äta frukost.

Korridorerna känns lika milslånga som vanligt, blicken stirrar ner i det gråa golvet innan den för ett ögonblick far upp för att nyckeln utan problem ska glida in i nyckelhålet. Snabbt plockar hon ut matteböckerna för att sedan, ständigt undersökande golvets vita skarvar, bege sig till klassrummet. Lektionen är som vanligt, liksom resten av skoldagen. Korridorernas beiga väggar slukar hela hennes existens och hon önskar att morgonens solfingrar lyckats bränna ner henne till ett ingenting för då hade hennes skugga inte snuddat vid de andras fötter.

Solens strålar har slutigt sig in i sig själva för istället ge sken åt andra flickors speglar i andra delar av världen. Istället täcks den klara himlen av en handfull millimeterbreda glitterkorn, och en stor gyllene måne. Hennes vinterbleka hand drar ner rullgardinen, och en lampa får lysa upp spegelytan i rummets kompakta mörker. Spegeln dömer henne liksom alla andra nätter och det skarpa ljusskenet från lampan får allt att bli värre än någonsin. Vanligheten drar henne ner i spegelbilden djupaste vrå, den slukar henne helt. För hon är ju ingen alls, hon är vanlig och tråkig, osynlig men normal. Hon flyter in i massan av gråa flickor, går inte att skilja från mängden, blir en del av skolkorridorernas beiga väggar. Hon böjer sig ner på alla fyra, sträcker sina smala armar in under sängen och får fram den gula tröjan och tar den på sig. Den lyser upp henne på ett annat sätt, får henne att verka mer levande. Hon drar med handen genom det bröstlånga, råttfärgade håret och tänker på vilka färger hon skulle kunna färga det till, försöker föreställa sig att hon kom till skolan i turkost hår och hur folk skulle se på henne då. De skulle nog tycka att hon var knäpp i huvudet, men hon skulle inte vara osynlig, hon skulle inte längre vara en del av väggen, och hennes skugga skulle uppmärksammas när den snuddade de andras skor. Hon kastar bort tanken, ut på andra sidan rullgardinen flyger den, och kanske fångar någon annan upp den och spinner vidare på synlighetsfantasierna. Hopplösheten kryper in under hennes hud och kalla fötter springer längs hennes ryggrad. Hon orkar inte med det här, det här är ett ingenting, ett vakuum hon inte klarar av. Sakta går hon bort till sängen för att trycka ner ansiktet så djupt ner i kudden så tårarna inte ska kunna anas genom rummets tunna väggar. Trots det tjocka täcket skakar hon av kyla. Ångesten viner längs väggarna, letar sig över hennes kropp och skriker i hennes öron. Hennes huvud håller på att explodera av alla tankar som snurrar runt och blir till en röra av panik. Du är ingen alls. Du duger inte. Kommer aldrig att bli någon. Du är ingen. Ingen ingen ingen ingen ingen. Hon kastar sig upp ur sängen med våta kinder och hennes darrande händer öppnar en av den vita ikeabyråns lådor. Händerna skakar nästan för mycket för att hon ska kunna hitta det hon söker under högar av underkläder, men tillslut sluter sig de kritvita fingrarna om det kalla stålet. Någon form av tillfredsställelse sprids i henne när hon för det mot de ärriga vaderna.

Nästa morgon kommer som alla andra morgnar, men inga solfingrar lyser upp spegelbilden för ute har molnen blivit synliga och solen har drunknat i dem. Hon tänker att hon är misslyckad, för till och med molnen har lyckats göra verklighet av synlighetstankarna. Ett nytt illande rött streck lyser mot henne i spegelbilden. Den gula tröjan hon somnat i har skrynklat till sig och långsamt kränger hon den över huvudet. Garderobens högar verkar hotfulla och en impuls får henne att dra med handen över dem så de välter och tippar ut på golvet. Hon sparkar på högen av svarta tröjor, munkjackor och vanliga jeans och blir så oerhört trött på sig själv. En glimt av önskan flyter ut i hennes kropp och häftigt sliter hon ut den enda klick av färg som skymtas i högen av kläder. Hon drar den över huvudet och ser som alltid in i spegeln. Den grönprickiga klänningen hon aldrig använt sitter perfekt och hon ler svagt. Önskan tvingar omöjligheterna att glida undan och efter att ha slitit åt sig ett par strumpbyxor skyndar hon ut till köket. När hon tio minuter senare sitter på bussen till skolan vet hon att det är för sent att ångra sig. Om det är positivt eller inte kan hennes nervösa tankar inte avgöra. Förväntan och förfäran vävs samman till en rörig bild av en femtonårig flicka som sitter fullt synlig på en buss.

En blick, en dömande fruktansvärd blick borrar sig genom det prickiga klänningstyget och äter sig in i hennes kropp. Hon ser deras tankar. Den flickan? Jag visste inte ens att hon fanns. Klänning? Har hon blivit sinnessjuk? Något är fel. Hon är ju störd i huvudet. Vem tror hon att hon är? Blicken som sett rakt in i deras vänds ner mot skorna och skuggan som inte borde nudda deras fötter. Hon kopplar bort deras ord, deras blickar och upprepar ett mantra i huvudet gång på gång, de har fel, de har fel, de har fel, men hur många gånger hon än upprepar det så går det inte riktigt in. Kanske har blickarna rätt, kanske är osynlig bättre än synlig, och kanske är vanligt ändå allra bäst. Mantrat hon inte ens tror på överröstar världen och de beiga väggarna och plötsligt landar en hand på hennes axel. Hon hoppar till och vänder sig om och då möter en annan flickas blåa ögon hennes.
”Fin klänning”, säger den färgglatt klädda flickan och ler stort.
Hon kommer sig inte för att svara innan flickan med regnbågsfärgat hår går sin väg. Flickan är en sådan hon beundrat i smyg, en färgklick längs de beiga korridorerna. Hennes leende letar sig in och läker hålen från blickarna och smeker huden under klänningstyget. Ögonens vänds uppåt igen, och nu är mantrat plötsligt verkligt. Synlig är bättre än osynlig. De andras blickar kan inte nå henne när hon nu är på väg till skåpet. Bara glada blickar kan nå henne nu, för hon är modigare än molnen. Grönprickigt klänningstyg virvlar längs hennes ben och ett steg på den milslånga vägen till något nytt är taget. Men detta steg var längre än alla andra som ska komma och just nu känns det som hon lätt skulle kunna springa resten. Lätta fötter går mot första lektionen. För en stund förblir hon onåbar.

Återigen är det natt och lampan lyser upp spegeln. En tunn flickgestalt bakom glaset ser tillbaka på den verkliga. Den verkliga avbilden av spegelflickan lyfter långsamt långfingret och sträcker upp det framför spegelflickans ansikte. De är inte samma människa, och den verkliga har förstått det nu. Hennes hand trycker bestämt på strömbrytaren och mörkret sprider sig i rummet. Inatt sover hon med ansiktet upp mot taket, för inga tårar behöver dämpas i kudden.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
Yasminblomma
22 feb 12 - 12:15
(Har blivit läst 170 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord