Sarah (hp-ff) kap 11, hem igen |
Kap 11 Hemma igen
Framåt lunch så åt jag ett äpple till och den här gången var jag fast besluten att inte kräkas upp det igen. Jag lyckades och la även märke till att det smakade lite också. Jag ställde mig upp, och gick ut ur vid-behov-rummet, nerför några trappor och bort till uppehållsrummet. Jag satte mig i en fåtölj framför brasan och tänkte.
Jag var långt bort i drömmarnas värld när jag plötsligt kände en hand på min axel. Jag ryckte till och tittade upp. Där stod Cedric med ett bekymrat uttryck i ansiktet
”Vad gör du här?” frågade jag . ”Borde inte du vara på dina lektioner?”
”Jag letade efter dig. Vi har en lunch nu!”
Jag nickade.
”Vill du följa med och äta?” frågade han.
Jag nickade igen och ställde mig upp och följde efter Cedric till stora salen. Jag satte mig ner vid hufflepuffs bord och tog för mig av maten.
Jag åt men det smakade fortfarande inte särskilt mycket.
Dagen efter gick jag på lektionerna igen. Men jag varken hörde eller såg mycket av det lärarna eller mina klasskamrater gjorde eller sa. Jag gick runt som i en dimma. På kvällen så var jag vid-behov-rummet och försökte lära Cedric att framkalla en patronus. Det slutade med att jag grät igen, eftersom jag visste hur lycklig jag hade varit, första gången jag hade lyckats framkalla en patronus, och nu kändes det bara som att jag aldrig skulle bli glad igen.
Cedric kom och satte sig bredvid mig och la sin arm om mina axlar.
”Såja” sa han medan han sakta vaggade mig fram och tillbaka. ”Det kommer att ordna sig.”
Kvällen efteråt begav jag mig till Dumbledores kontor. När jag kom upp så satt Dumbledore bakom skrivbordet med en fjäderpenna och ett pergament liggande på skrivbordet.
”Jag stör väl inte?” Frågade jag osäkert.
Dumbledore tittade upp och svarade
”Nejdå, Inte alls.”
Han rullade ihop pergamentet och gav det till mig.
”Ge det här till din bror” sa han och la det i handen på mig.
Jag nickade.
Dumbledore vände sig om och tog upp något som liknade en trasig fotboll ur en låda. Sedan gav han den till mig.
”Lycka till miss Vollen” sa han.
Dumbledore räknade till tre och när han hade sagt "tre" kändes det som att jag drogs upp i luften.
Med en duns landade jag på gräsmattan utanför mitt hus.
Jag hörde steg där inifrån huset och min tio år äldre bror Nick kom ut tillsammans med Remus Lupin.
”Sarah” sa Nick och kom fram till mig.
Jag kastade mig upp i hans famn och begravde ansiktet i hans tröja.
”Såja Sarah” viskade medan han bar mig in i huset. ”Det kommer att ordna sig!”
|
|
|
|
