lillasyster. |
Berättelsen är helt påhittat, inget utav detta har hänt mig.
Lillasyster låg i koma. Hon hade legat där länge nu, snön som hade legat tjock på marken började nu sakta försvinna, och lillasyster var inte där, kunde inget se. Allt hon gjorde var att ligga på sjukhussängen med ögonen stängda. Det såg ut som om hon sov.
Det hade hänt innan jul, lillasyster så nyfiken, så djärv och äventyrslysten hade sprungit ut för att leka i snön, vantarna hade hon glömt, mössan likaså. Overallen var slarvigt knäppt och halduken hade hon inte fått på sig ordenligt. Ingen hade tänkt på att lillasyster sprungit ut själv, för hon brukade ju göra så. Brukade gå ut och leka och komma hem lagom till middagen. Men när mamma stod redo med mat på bordet, var var du då lillasyster? Det hade ju börjat mörkna ute, till och med gatlyktorna hade tänts. Mamma hade tittat ut genom fönstret men ingen lillasyster sett. Hon ropade då på pappa, som hastigt drog på sig sina ytterkläder, ingen tänkte på att det fanns en till i rummet. Ingen tänkte på storasyster. Mamma och pappa hade hastat ut, hade till och med glömt stänga dörren efter sig. De var borta länge, nästan för länge. Luften var spänd och kvav. Storasyster kunde inget annat göra, än vänta på vad som komma skulle.
Mamma och pappa hade återvänt någon timme senare. Mamma hade gråtit och omedelbart gått in på sitt och pappas rum, hon hade låst dörren och svarade inte då en förtvivlad storasyster knackat och sagt ”Mamma” genom dörren.
Pappas jacka var något blodfläckad. Han förklarade att han var tvungen att åka iväg, att det var viktigt, och försvann lika hastigt som innan. Kvar stod storasyster, kände sig ynklig och vek. Varför fick hon inget veta? Varför fick hon inga svar? Hon ville ju veta – var var hennes syster? Var var lillasyster med det gyllenblonda håret och de alltid alerta ögonen? Varför var det som om ingen såg storasyster som kände sig alldeles förtvivlad?
Lillasyster hade åkt pulka, hade inte kunnat styra rätt och åkt in i en hög full utav hårt packad snö och is. Hon hade slungats bakåt, slagit sitt lilla huvud i den hårda, frusna marken. Ingen mössa hade funnits där för att skydda det lilla huvudet, ingen mamma hade funnits där för att hjälpa lillasyster. Läkarna misstänkte att lillasyster inte svimmat med en gång – att hon försökt hitta hjälp men sen inte lyckats. Läkarna hade sagt att mamma och pappa hade tur – lite längre och lillasyster hade inte kunnat räddas.
Men så hade lillasyster sjunkit in i ett koma och läkarna var osäker om lillasyster alls skulle vakna.
Mamma hade blivit okontaktbar, hon ville längre ingenting, hon ville inte hjälpa till, hon slutade prata. Slutade vara mamma helt och hållet.
Det var som att hon inte brydde sig, inte märkte att storasyster försökte kämpa, att pappa försökte göra livet bättre, försökte få sin fru på fötter igen.
En dag i senare februari, hade pappa och storasyster åkt till sjukhuset för att hälsa på lillasyster. Storasyster flätade det gyllenblonda håret och pappa läste lillasysters favoritsagor.
Mamma var med för en gångskull. Hon satt i hörnet, satt på en stol och grät. Läkarna hade förklarat att det inte gick att rädda lillasyster. Att lillasyster aldrig mer skulle vakna. Hela familjen var där för att säga hejdå, tacka och krama om lillasyster en sista gång. Pappa och storasyster hade gått ut ur rummet, mamma fick säga hejdå ifred.
Genom dörren kunde pappa höra sin fru prata, för första gången på länge. Orden var sträva, men det var hans frus stämma. Mamma sjöng en sång för lillasyster, en sång om ett evigt grönt land, där ingen dog och alla mådde bra. Mamma berättade att ”Vi kommer snart, vänta bara. Snart kommer mamma och pappa och storasyster. Vi kommer snart. Älskade lillasyster.”
Mamma, pappa och storasyster hade sedan tittat till det sovandes barnet, den sista bilden de fick utav henne var fridfull, och tänk, det såg nästan ut som om hon log där hon låg, när läkaren drog ur sladden.
Hejdå, älskade lillasyster. Vi ses snart, i ett grönskande land, där ingen dör och alla mår bra. Vi ses snart.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | emki - 20 feb 12 - 20:36- Betyg:  | Jätte fin, började typ gråta!!!!
Hoppas på en fortsättning, hojta till om det
blir en!:) |
|
|
|
