Såpbubblor och luftskepp, del 4 (epilog) |
I samma stund i den grå, trista och tråkiga världen:
Tre dystra knackningar på den gamla ekdörren.
- Hej, har allt gått bra? Mår Amanda bra? frågar Magnus när den gamla damen öppnar dörren. Han låter trött på rösten och han ser trött ut på ögonen också.
- Ja då, det har gått jättebra, säger Ingrid och ler lite sorgset. Hon har mest stått ute på balkongen och blåst såpbubblor hela dagen. Kom in!
Magnus kliver på och tar av sig skorna. Han kan se Amandas smala figur på balkongen, fortfarande blåser hon såpbubblor.
- Tur att det har hunnit bli så varmt ute nu, fortsätter Ingrid. Men jag var lite orolig för att det skulle bli kallt i dimman i alla fall, så jag gav henne jackan.
- Vad bra... Har hon ätit något?
- Jag lyckades få i henne lite makaroner och några köttbullar. Hon har ju varit så extra frånvarande sedan Madeleine... gick bort. Man vet som inte säkert om hon ens hör vad man säger till henne längre.
- Jag vet, suckar Magnus. Hon stod ju så nära sin mor... Jag får inte kontakt med Amanda på samma sätt som hon hade.
Ingrid öppnar balkongdörren och säger ömt:
- Amanda? Din pappa är här nu. Kom in!
- Amanda svarar inte utan fortsätter stå med ryggen mot sin farmor. Ingrid tar försiktigt tag om Amandas axlar och leder henne in. Amanda följer med utan att protestera. Hon ser så frånvarande ut, med blicken fäst på en såpbubbla som hon lyckats hålla kvar i den lilla, rosa plastcirkeln, ett svagt leende syns på hennes läppar. Ingrid ser milt på henne.
Ibland undrar man verkligen vad som egentligen försiggår i hennes fantasi...
|
|
|
|
