Flickorna |
Vinddraget strömmar likt en vild fors kring de unga flickornas bara ben och sliter våldsamt i deras lössläppta blonda hår som sticker fram under de plastiga cykelhjälmarna. Glittrandet i barnens ögon skvallrar om stor iver och förväntan inför den allra första lediga sommardagen. I full fart cyklar de uppför toppiga krön och nedför mjuka backar tills de når sitt efterlängtade mål.
Vattenytan vilar fridfullt utan en krusning på den lilla insjön och reflekterar varma solstrålars gyllene kvällsljus. Flickornas sorglösa miner skiftar till osäkerhet när de upptäcker att stranden för ovanlighetens skull är helt folktom. Uppmaningen hemifrån ekar i barnens öron; de fick absolut inte bada i sjön om det inte fanns vuxna människor i närheten som skulle kunna ingripa om en allvarlig situation skulle uppstå.
Flickorna ger varandra blickar och utbyter några meningar, innan ett leende återigen sprider sig över deras unga ansikten. Orden handlade om att man borde ha rätt att åtminstone få doppa sig i det inbjudande vattnet om man är så pass gammal som nio år.
Under bubblande skrattsalvor byter barnen om till badkläder. De stora badlakanen viks omsorgsfullt ihop och placeras på en bänk i väntan på att ta emot och torka två små barnkroppar, drypandes och droppandes av det söta insjövattnet.
Snart rusar flickorna barfota över vassa kottar och tallbarr ner till strandkanten. Den stilla vattenytan klyvs av deras jäktande fötter, samtidigt som hundratals små vattendroppar stänker högt upp över deras huvuden.
Barnen märker inte hur solen går i moln på den molnfria himlen. De ser inte att åskan tornar upp sig på himlavalvet ovanför dem och hur de mörka molnen bär på regn som snart ska ösa ned. Allt barnen tänker på är det ljumna vattnet som sköljer deras sinnen svala och rena efter den ansträngande cykelturen.
En av flickorna vill simma ut till den solvarma flotten i mitten av sjön. Den andra flickan är till en början tveksam, men låter sig till slut övertalas. Sjön är allt annat än långgrund och snart stupar sandbottnen rakt ner i det kolsvarta djupet. De simmar över mörkret så kvickt de förmår med sina ännu outvecklade kroppar och hivar sig med gemensamma krafter upp på träflotten.
Som två flämtade fiskar ligger barnen sedan utsträckta och kippar efter syre för att återställa balansen i kroppen. Flotten gungar mjukt en stund i efterdyningarna från barnens plaskande. En av flickorna sätter sig upp och säger med ett sorglöst ansiktsuttryck någonting till den andra flickan. De skrattar högt båda två.
Barnen leker en stund tillsammans på flotten, på det där viset som bara barn kan leka. Nöjda och trötta lovar de högtidligt varandra att aldrig berätta om sitt hyss för någon utomstående. Det är en hemlighet flickorna emellan som ingen annan någonsin ska få ta del av.
Det hade lika gärna kunnat vara ett löfte skrivet i blod, barnen är gravallvarliga när de tar i hand och lovar att ingenting säga. Sådär uppriktigt allvarsamma som bara barn kan vara.
Den ena flickan utmanar sin vän på en simtävling in till stranden. Utmaningen antas direkt. Ett ögonblick senare viker vattnet undan inför de simmande barnen. Kämparglöden har flammat upp ordentligt hos dem båda två och ingen tänker ge sig utan kamp.
Den ena flickan tänker på hur oändligt långt ner det är till botten av sjön. Hon föreställer sig att det bor ett monster där nere, ett fult och vårtigt vidunder som sover rofyllt i djupet. Tanken får henne att simma ännu snabbare, snabbare än hon någonsin simmat förr. Rädslan inför monstret är en inbillad känsla, men flickan håller kvar vid fantasin eftersom hon har skapat sig ett stort försprång gentemot den andra flickan.
När hon känner hur sanden skrapar mot hennes sprattlande ben inser hon att hon har vunnit en överlägsen seger. Triumferande vänder hon sig om för att ropa någonting hånfull, men inte illa menat, till sin vän.
Vännen syns inte till. Förvirrat söker hon med blicken över vattenytan. Den redan rusande pulsen slår frivolter i bröstkorgen av rädsla. I samma ögonblick som flickan skriker sin väns namn med sprucken röst bryter vännens huvud genom vattenytan och med ett väsande ljud drar hon in ny luft för att fylla de tomma lungorna.
När vännen ännu en gång försvinner ner i djupet under våldsamt motstånd tror flickan att det är monstret som har fått tag på henne, men hon förstår snart att så inte är fallet, monstret var ju bara en fantasi.
Flickan tar ett par instinktiva simtag tillbaka mot platsen där hennes väns luftbubblor spricker vid vattenytan. Hon är lamslagen i kroppens alla muskler men försöker desperat att skingra dovheten i huvudet för att kunna tänka klart.
Kramp. Hennes vän har drabbats av kramp och försvinner nu ner i djupet, helt oförmögen till att kunna göra motstånd mer än några spasmiska, förtvivlade rörelser då och då. Flickan tänker att hon måste dyka efter, hon måste simma ner och rädda sin väns liv.
I samma ögonblick dyker vännen upp ännu en gång, precis bredvid flickan. Ljudet av hennes rosslande lungor som drar in ett skrikande andetag av frisk luft är fruktansvärt. Flickan är panikslagen men försöker ändå ta tag i sin vän och dra henne in mot stranden. Vännens ögon är blodsprängda av ren skräck och hennes ansikte förvridet i en fasansfull grimas.
Total oförmögen om att förstå vad hon egentligen gör, trycker vännen ner flickan under vattenytan för att försöka hålla sig själv uppe på egen hand. Hennes hjärna agerar inte som den brukar utan allt hon kan tänka på är att hon själv inte vill dras ner i det bottenlösa djupet igen.
Flickan, som bara velat hjälpa sin vän men nu själv befinner sig under ytan förstår först inte vad som händer, tills hon dragit in ett djupt andetag av smutsigt insjövatten. Lungorna känns förgiftade av någonting som inte borde vara där, vattnet tränger rakt ner i hennes unga bröst och har ingen nåd mot hennes hjälplösa kropp. Helt tom på luft känner hon hur hennes vän fortsätter att trycka ner henne tills det verkar som om de båda sjunker.
Ögonen är uppspärrade, men de ser ingenting. De är förblindade och själviska i striden om att vara den som får andas. De drar, sliter och river frenetiskt i varandra för att vara den första som får hosta upp vattnet och åter andas. De hostar och drar in vatten, hostar igen och fylls upp mer och mer, hostar en tredje gång och nu är allt snart över. Det dånar och dundrar i deras kroppar när de träffar botten och allt liv i deras själar rinner ut i vattnet som omger dem.
En gemensam död som är lika vacker som två förtvivlade mammors gråt. Lika behaglig som två berövade pappors näst intill galna klagovrål. Lika underbar som en hel bygds upprivna frustration. Lika skön som sorg.
|
|
|
|
