När jag var yngre så var jag djup deprimerad. Ville inte se längre än en dag framåt. Hade inte ens tänkt att jag skulle hinna fylla 18 år. Det var en helt overklig tanke, för innan dess skulle jag helt enkelt ha dött. Men se på den, så blev det inte. Då jag fyller 21 i år och fortfarande lever. Kom som över ett steg där allt blev lite lättare. Observera lite!
Mår fortfarande inte bra, och går fortfarande in i depressioner. Mina föräldrar och pojkvän blir som oroliga och försöker göra så gått det går. För när jag bara sitter och ser helt tom ut i soffan eller börjar gråta så fort någon säger något åt mig. Det är inte normalt. Inte heller när inte något känns roligt. Att åka till min underbara häst bara känns som en börda bland annat.
Vad gör man och hur kommer man ur detta?
För att få gå till en kurator/psykolog här i stan så måste man få en remiss från en vanlig läkare. Och jag tänker inte gå till en vanlig läkare för att sitta där och gråta. Nej!
Så snälla, även fast det är svårt och det "inte går", så försök.
|
| Kommentarer |
| WhyJustMe - 24 feb 12 - 19:28 |
| svampar: Det är så långt! Fan 12 mil till närmsta kommun :/ och sedan 30 till nästa :( |
| svampar - 21 feb 12 - 17:53 |
| Testa åka iväg till en annan läkare i ett annat län. Det kan ju kosta lite tid och pengar, men det är det säkert värt. |
| WhyJustMe - 20 feb 12 - 20:29 |
Tack alla!
Men jag ville verkligen inte gå till en läkare. Vi har urkassa läkare här och allt dom kommer säga är något i form med "Ta en alvedon så blir du frisk, eller vila ett tag". Det botar dom allt med, och tro mig! Har stått där med magkatarr, körtelfeber, inflammation i handleden och en låsning i bröstryggen, till det skulle visst en eller två alvedon funka. Men måste kanske prova ändå. |
| strangetown - 19 feb 12 - 22:44 |
| Håller med xuvetyn. Gå dit och gråt. Det stör mig faktiskt att någon annan måste kolla om man är deprimerad. Om man känner sig kass är ju något fel, då borde man ha rätt till en kurator utan att någon annan ska säga "ja jag tror du är tillräckligt deprimerad". Då kan de ju lika gärna ställa fram en skål, har man fyllt den med tårar inom en halvtimme är man deprimerad, annars inte. |
| bluesky - 19 feb 12 - 01:42 |
Sånt där är svårt. Känner igen mig lite faktiskt... Fast på en mindre skala. De enda förslagen jag har är just kurator/psykolog och att fajtas genom det och hoppas på bättre dagar. Själv tror jag att jag har "sad" men osäker...
Ska tänka på det och försöka komma på något :) |
| MimmiKitmiri - 19 feb 12 - 01:34 |
Hm, när man bygger en pyramid som man har lagt tid och kärlek på, och den sedan rasar ner. Ja, då orkar man liksom inte bygga en ny.
Ungefär så känns det i alla fall för mig.
Varför är livet så jäkla märkvärdigt egentligen?
*Random* |
