En kärlek |
Det gjorde ont,
jag vet.
Det var jag som sa nej,
det var jag som sa stopp.
Det var jag som stack kniven
i din rygg och log samtidigt.
Det var jag som inte kan säga förlåt
för ett brott jag inte begått.
Det var jag som skrattade och ljög
och sa som det var.
Det var du som inget sa,
det var du som inte längre ville vara med.
Det var inte meningen med du och jag,
inte efter det där röda och rinnande.
Det fanns aldrig nåt du och jag,
för det gick itu.
Vi slet och rev på varsitt håll,
köttstycket fick aldrig bli bådas.
Det blev endast mitt,
och nu går jag här och släpar det efter mig.
|
|
|
|
