Tur i Oturen del 7 Slutet och en början |
Ännu en gång kommentera inte felen är ni snälla, jag vet vilka det är och allt det där, bara att den raderas när jag ändra. Men ja, här har ni slut delen och början på en ny historia ;)
-----
Jag låg på marken när jag hörde oljudet. Ljudet kom ifrån en gigantisk svart flygande maskin. En helikopter! Jag reste mig mödosamt upp och vände mig om mot mina vänner. De bråkade fortfarande, så de hade inte lagt märket till den gigantiska flugan.
"Käft!" skrek jag och de vände sig tvärt mot mig. Dave skrattade. Jag pekade. "Kolla!" Alla vände sig upp mot flugan. Den landade nära vattent. De kraftfulla bladen rörde upp sand och vatten som kom mot oss i en höghastighet. Någonting förändrades när den tog i marken, något som väckte oss ifrån öns hypnos. Ön hade påverkat oss, och det lade jag märket till nu.
Jag tog mig mödosamt mot den surrande flugan. Clayton kom ifatt och stöttade mig. Jag lade tacksamt ena armen om hans axlar, lättade lite på vikten.
Ur helikopten kom en mörkklädd man. Han sade något. Han försökte igen.
"Vad?!" frågade jag tillbaka. Han kom närmare.
"Does you guys speak English?!" frågade han. Vi nickade.
"Yes!"
"What are you guys doing on this island?!"
"We are stuck!"
"How long have you been here?!"
"Tre to four weeks!" svarade jag. Ju längre vi stog där ju värre blev helikoptens surrande.
"Yeeze, thats a long time. Hey, time to you guys to get into land!" Någonting lättade ifrån mig. Jag skulle äntligen få komma hem. "Get your friends. Time to go!" Clayton släppte mig och sprang tillbaka till våra vänner.
"What is your name?!"
"Nina!"
"Hey you, Nina, what has happend to you?!" Han nickade mot mitt ben. Jag tänkte efter.
"I did fall on some stones!" Han nickade igen.
"It does not look broken, because you can walk. But that is a bad damnage you got!" Jag visste inte redigt vad han ville komma med det men jag nickade i alla fall. Clayton kom tillbaka igen. Men själv.
"They just need to gets some stuff. They are comming back soon!" ropade han till helikoptermannen.
"Släcker dem elden också?!" frågade jag honom. Han nickade.
"Det också!" Helikoptermannen vände sig mot Clayton.
"What is your name?!"
"Clayton!" Han nickade.
"Clayton, can you help me to get Nina in the helicopter?!" Clay nickade. Jag haltade mot helikopten med hjälp av Clay. När jag skulle klättra in så tog mannen emot mig och hjälpte mig till ena sätet. När jag väl satt ner så sade han något till föraren. Innan han kom tillbaka för att hjälpa de andra. De hade lite lättare att ta sig in helikopten än vad jag hade. När vi alla satt ner så fick vi hörselskydd, med en radio så att vi kunde prata med varandra. Och så att det värsta av oljudet stängdes ute. Fast just detta oljudet skulle jag aldrig glömma. Ljudet som räddade våra liv.
"Nina, I dose not know what kind of damnage you got, so I want you to but up you leg." Jag nickade och lyfte upp benet och grimaserade. "If it is okey with you Clayton, can she have her foot on your leg." Clayton nickade. Mannen hjälpte mig med mitt ben så att min fot var på Clays knä. Vi satt nämligen mitt emot varandra. Alla var med Issac, Adrian, Jeremy, Dave, Joel, Jonathan, Kyle, Leo, Cornelia, jag och Clayton "Nina where does it most hurt?" Jag satte handen vid skenbenet.
"Here." Han nickade. Jag lutade mig bakåt mot helikoptens vägg. Jag var påväg mot fastlandet. Vi var påväg till fastlandet. Vi skulle hem
Efter ett tag kom vi fram till en militär liknaden plats. Helikoptens blad slutade snurra och vi kunde ta av oss hörselskydden.
"Welcome to the Military. You Nina I know that you can walk and all, but you leg has svollen up. I do not want you to walk on it. Because we don nott know what kind of damnage you got." Jag nickade mot mannen.
"Okey."
"Clayton can you help her out after I helpt her to the way out."
"Sure." Alla de andra tog sig ut innan Clayton gick ut. Efter det hjälpte mannen mig till utgången. Jag satt med benen utåt, det var en bit ner. Clayton kom fram till mig, tog ena armen under knävecken och den andra vid ryggen. Jag lade min arm närmast honom, runt hans nacke. Mitt skadade ben var ifrån honom. Clay lyfte upp mig så att han höll hela min vikt. Han backade ifrån helikoptern, och vände sig mot våra kompisar. Helikoptermannen kom fram till oss.
"If you need to, you can leave her to one of your friends." Mannen log.
"It is okey. But I keep that in my mind."
"Hey, I think you guys should call to your parents. I think they are very worried about you guys", sade mannen. Jag blundade, jag kände tårarna som ran ner för min kind. Men jag var tyst. Jag torkade bort dem. Vände mig mot mannen. Men kunde inte svara honom. Clayton harklade sig så att mannen tittade upp.
"Her dad was in the airplane", sade han.
"Airplane?"
"Yeah, the airplan did crasch into the water. That is why we was on the island." Mannen nickade.
"Okey, we talk more about it later. Time to move", sade han och började gå. Han log först mot oss innan han gick. Clayton log tillbaka, och mannen började gå. Clayton gick längst bak, bärandes på mig.
"Allvarligt, jag kan gå själv", sade jag. Clayton tittade ner på mig. Han log.
"Det kan du säkert, men han vet sina saker. Så jag tycker vi kan göra som han säger. Plus vi vet inte vad för sorts skada du har." Han skrattade åt mig när jag himlade med ögonen.
Jeremy saktade ner så han hamnade bredvid mig och Clayton.
"Nå låt mig höra", sade Jeremy. Jag vände på huvudet så att jag såg honom.
"Höra vad?" Han log mot mig.
"Vad har du döpt din räddare i nöden?" Jag höjde ögonbrynen.
"Min vad?" Han skrattade.
"Helikoptern. Vad ska du kalla den?"
"Jaha den." Jag funderade lite. "Den räddade oss ifrån döden. Ifrån ön." Jeremy nickade. Clayton tittade fundersamt på mig. "Det var mörkt när den hämtade oss."
"Vi hörde den inte", lade Clayton.
"Du märkte den". sade Jeremy. Jag nickade.
"Just då var den en tyst fluga. En stor gigantisk svart flygande sak."
"En väldigt stor fluga isåfall."
Jag log mot killarna. De ökade takten så att vi kom fram till de andra. Vi alla hade förändrats på ön, men nu när vi var hemma, eller ja på fastlandet, så var allt det som borta. Alla hade kvar bilderna, men bråken och uppdelningen var just nu borta. Som om den aldrig hade funnits. Så fort helikopten hade kommit så förändrades allt igen.
Mannen ledde oss in i en byggnad, men jag kastade en sista blick mot våran räddare den svartgröna helikoptern. Då jag började tänka på Flugornas Herre.
Jag heter Nina och jag har överlevt över tre veckor på en öde ö.
|
| Kommentarer | | Carrre - 17 feb 12 - 00:04 | | :) Yes! | | martobicat - 16 feb 12 - 21:25 | | helt okej! |
|
|
|
