Såpbubblor och luftskepp, del 3 |
Jag hoppas verkligen att det finns något vid vägens och, tydligen, världens slut. Något annat än det jag kom ifrån: Grå vardag, grå människor som bara tittar. Tittar men inget ser. Bokstäver, siffror som inget betyder och obegripliga ord som kastas fram och tillbaka. Utan mening. Jag sitter på golvet i ett luftskepp av såpbubblor och väntar spänt på att dimman som omger oss på alla sidor ska lätta. Väntar. Med stor förväntan på det som kommer. Eller inte kommer. Tänk om dimman aldrig tar slut? Om det här är världens slut och vi bara kommer fortsätta i all evighet... Jag drar upp knäna framför mig och kramar dem. Det börjar nästan bli kallt. Jag huttrar till.
- Vi är snart framme. Vi måste vara framme snart... mumlar jag halvt för mig själv.
Då ser jag det. Långt bort fast ändå nära. En liten, liten ljusning i dimman. En fläck med ljust gult ljus istället för vitt.
- Där! ropar jag och pekar. Ser du?
- Jag ser! säger Nemo triumferande. Jag sa ju att jag skulle hitta!
Den lysande fläcken växer sig större ju närmare vi kommer. Dimman ser ut att blir tunnare och jag kan urskilja färgglada former genom diset, men jag kan inte avgöra vad de är för något.
Och så, helt plötsligt, tar dimman slut. Vi seglar in över en enorm stad, full av höga torn, lustigt formade tak och gator fulla av folk. Allt är olika färger. Som en miljon regnbågar. Människorna är så långt ner att det inte går att urskilja hur de ser ut, om de ens är människor, men också de ser färgglada ut. Rakt framför oss i väster har solen gått upp och lyser orange-gul ner över hustaken och får dem att glöda i kanterna. Dimman som vi nyss tagit oss igenom breder ut sig bakom oss som en vit vägg.
Jag jublar av glädje inombords. Det här var mer än jag vågat hoppas på! Nemo däremot verkar modfälld.
- Vad är det som är fel? undrar jag när jag ser besvikelsen i hans ögon.
- Det är så mycket folk, säger han buttert. Folk som redan vet vad som finns här. Här finns inget att upptäcka som ingen redan har upptäckt!
- Det gör väl inget? säger jag. Du fick ju upptäcka det för dig själv. Och för mig.
- Ja, det förstås, muttrar han. Vi går in för landning...
Skeppet sänker sig långsamt ner mot ett av taken. Ett smaragdgrönt tak. Nemo landar smidigt i mitten, öppnar dörren och hoppar ut, och jag får genast en mindre chock. Nemo är inte genomskinlig längre! Så fort han landar på marken antar han samma färg som taket han står på. Så för första gången ser jag ordentligt hur han ser ut: Han är ungefär femtio centimeter hög, har stora fötter och stora kattöron. Han är klädd i kängor, byxor och en skjorta som också de antagit samma färg som underlaget. Han ser mitt förbluffade ansiktsuttryck och förklarar:
- Jag ändrar färg beroende på det jag står på...
- Varför då? undrar jag skeptiskt.
- Varför då och varför då... Det bara är så.
Jag bestämmer mig för att acceptera detta och övergår till nästa problem.
- Hur ska vi komma ner? undrar jag och tittar ner över kanten. Det är långt ner till gatan under som verkar vara belagd med hallonröda och azurblå ädelstenar. Här och där syns små varelser som skyndar omkring.
Kolla, säger Nemo. Det finns en hiss!
Jag tittar dit han pekar och mycket riktigt så finns det en liten glaskonstruktion som ser ut att vara en hiss. Vi går bort dit, trycker på en knapp och väntar.
- Du, Amanda, vem är det du letar efter här egentligen?
- Min mamma. Hon har inte varit hemma på flera veckor, och ingen har sett henne.
- Okej, jag kanske kan hjälpa dig. Jag är bra på att hitta folk.
- Hur då? Jag vet inte ens vart jag ska börja leta.
- Hm... Tyckte din mamma om något speciellt? frågar Nemo.
- Speciellt? Böcker, musik... sånt där. Vi brukade alltid gå till biblioteket där hemma varje torsdag.
- Då skulle vi kunna börja titta efter ett bibliotek och se om hon varit där!
- Bra ide! säger jag och ler. Och för första gången på väldigt länge känner jag mig riktigt hoppfull.
|
|
|
|
