Himmelska Väktare [del 7] |
Jag hann inte ens vända mig om, så var han borta. Jag stod vingelkantigt kvar delvis vänd mot skogen, med vattnets brusande som mitt enda sällskap. Inte ens fåglarna verkade kvittra längre. Eller var det bara jag som inte kunde urskilja dem längre? Kanske var jag så omtumlad att det helt enkelt blev för mycket att sålla ut. Promenaden tillbaka blev därför en entonig upplevelse. Jag gick över mina egna fotspår, utan minsta tanke på vad som kunde ske runtomkring mig. Och när jag väl steg ut ur skogen och tog mina första steg i solljuset igen var det som om jag aldrig upplevt det tidigare. Det var en underbar känsla att värmas ända in i själen. Tanken på att samma strålar hade varit ett irritationsmoment för mig tidigare var helt otänkbart. Jag njöt av varje sekund som gick förbi när jag tog mig fram till bilen. Även den glänste som ny när små strålar letade sig in mellan de skyddande löven.
Bilturen hem var lika monoton som promenaden. När jag väl kommit fram parkerade jag som alltid bilen på uppfarten och gick in utan skillnad. Väl inne var min första anhalt köket där jag tungt satt mig ner på en stol för en stund. Klockan tickade plikttroget på i bakgrunden och drog sakta min blick till sig. Den föll på de två utsnidade visarna i ekträ som stod på slaget kvart över fyra, och jag insåg vad som kunde låta mitt sinne vila medans jag väntade på min mamma Caroline. Jag reste mig upp och gick fram till telefonstället ute i hallen, där jag plockade upp luren och slog samma nummer som tidigare. Tre signaler hann gå innan jag fick ett svar.
”Caroline Jones!”
Hennes röst hade alltid passat till telefonsamtal. Den var alltid stark och klar.
”Hej mamma! Det är jag.” svarade jag entusiastiskt.
”Hej gumman! Har du kommit fram?” frågade hon snabbt tillbaka.
”Ja då mamma! Jag kom fram för någon timme sen. Jag funderade på vad du hade tänkt laga till middag. Det är inte alla dagar man kan få maten lagad åt sig.”
”Nämen, inte ska du laga mat nu när du är på besök! Låt det vara gumman. Jag hade inga klara planer ändå. Jag är lite osäker på om det är behov av handling än eller inte.”
”Det är ingen fara mamma! Jag vill laga mat. Låt mig skämma bort dig lite nu när jag kan. Pappa skulle ha uppskattat det utan minsta motstånd.” inflikade jag lurigt och började samtidigt fundera över möjliga alternativ.
”Det må vara så, men din kära far tänkte inte längre än till magen.” muttrade hon sarkastiskt. ”Du gör som du vill, men känn dig inte tvingad. Vi ses snart!”
”Okey! Det gör vi. Hej då!”
Jag placerade tillbaka telefonen i laddningsstället och gick direkt fram till kylskåpet. Carolines aningar hade varit riktiga. Det fanns ett behov av handling, men efter en noga rannsakning av både kylskåp, frys och skafferi hittade jag tillslut ingredienser till en god pastasås på kyckling. Den parades ihop med lite fullkornspasta som stod gömd bakom hennes mängder av bakningsingredienser.
Det tog inte lång tid för mig att fylla rummet med dundrande musik och doften av mat. För en stund var mitt sinne helt fokuserat på uppgiften. Det var en av de skönaste känslorna på länge. Jag dansade mellan min kastrull och stekpanna, och nynnade samtidigt med i melodin. Jag har aldrig förstått mig på de som tycker att musik är ett störande moment. Visst har det funnits dagar då jag försökt att utestänga den, men jag har aldrig kunnat komma ifrån känslan av att någonting saknats. Jag passade på att duka medans jag väntade på att pastan och såsen skulle bli klara, och för att göra stunden lite mysigare gick jag in i vardagsrummet och hämtade de fina servettringarna som mina föräldrar fått i bröllopspresent. Det var så många år sen nu. Det knöt sig lite i magen när jag såg den översta metallringen som enkelt formats i ett hjärta.
”Du önskar att du var här nu va pappa!” viskade jag sarkastiskt ut i det tomma rummet. ”Det känns faktiskt lite fel att du inte är det.., fysiskt i alla fall.”
Det hade nu gått fem år sen vi fick samtalet som Caroline fortfarande inte kan yttra sig om. Det var en helt vanlig dag. Närmare bestämt en onsdag. Han var på väg hem när han blev påkörd från sidan. Utan en chans att klara sig. I efterhand visade det sig att den skyldige föraren varit både berusad och drogpåverkad. Han hade varit så borta att han inte ens insett vad som hänt förrän nästa dag, när han i ett förhör fått se bilderna från olycksplatsen. Det tog Caroline ett halvår att ens kunna sätta sig i en bil efter det, men nu var vi äntligen tillbaka i vardagen igen. Även om det fortfarande var fruktansvärt tomt ibland.
Jag väcktes ur mina tankar av en bilmotor som närmade sig. Jag gick i lagom fart tillbaka ut i köket och slog för en stund blicken ut igenom fönstret, för att sen återvända till dukningen där jag försiktigt trädde ett par servetter i ringarna. Det var Caroline som kom. Hon parkerade bilen bredvid min och krånglade sen med att få med sig både sin handväska och en stor mapp dokument in. För att avlasta hennes kamp lite gick jag fram och öppnade dörren åt henne, och återvände sen till min ursprungliga plats för att hälla över pastan och såsen i skålar och ställa ner dem mitt på bordet.
”Åh gumman! Du är otrolig!” hörde jag Caroline utbrista från hallen när hon i en lättnadens suck släppte all sin last, tog av sig ytterkläderna och trippade in till mig med en kram. ”Jag önskar att du kunde veta exakt hur skönt det är att ha dig här efter en sådan här dag.”
”Det var så lite. Jag kände för det.” svarade jag enkelt och kramade henne tillbaka. ”Det är skönt att vara hemma. Har dagen varit jobbig?” fortsatte jag sedan.
”Du skulle bara veta…” mumlade hon vidare. ”Ibland undrar jag var den här världen är på väg någonstans. Ju längre jag kommer desto mer problem möter jag, men det ska väl inte vara enkelt. Var finns meningen då?”
Carolines jobb som socialarbetare hade även den förändrats över åren. Hon var nu ansedd en av de bästa i staten eftersom hon aldrig lämnade någonting åt slumpen. Ingenting hade hittills undgått hennes känsla och intuition.
”Ska jag vara ärlig så har jag funderat på samma sak...” svarade jag försiktigt, medans vi båda studerade varandra där vi stod.
Jag ville berätta allt. Lätta mitt hjärta och få de svar som jag så desperat sökte, men vad skulle hon tro om mig? En förstaklassbiljett till psykmottagningen var en alltför trolig reaktion för att jag skulle kunna dela med mig av det som hänt. Istället gav jag henne en till kram och såg till att hon satte sig till rätta vid bordet. Måltiden som följde ackompanjerades av småprat, skvaller och alla de senaste nyheterna i våra liv. Det var som om vi aldrig hade varit åtskilda, men ändå hade så mycket att dela med oss av. Även om det sista jag ville var att försöka förklara allt det som skett, så visste jag att jag aldrig skulle komma undan genom att vara tyst. Förvirringen skulle leda henne på rätt spår redan vid en mils avstånd. Men det fanns ett annat val. Efter en samlande suck försökte jag frenetiskt att lyfta fram allting utan att försäga mig. Jag lindade in orden i sidenband och försökte hitta passande synonymer och plattityder. Allt för att komma undan med prestigen i behåll. I början verkade jag faktiskt komma undan, men som alltid var mamma allt för observant.
”Men gumman… Vad är det du försöker berätta?” frågade hon oroligt och la försiktigt handen över min på köksbordet.
Mitt oroliga skruvande hade avslöjat mig tydligt. Att minnas situationen är fortfarande omskakande för mig. Oron och ångesten som sjöd under ytan är fortfarande ytterst påtaglig. Det enda jag kunde göra var att i ren desperation, leda undan tankarna.
”Jag vet inte mamma… Jag är nog bara förvirrad. Nu fårstår jag hur Henry känner sig.”
”Henry?” frågade hon vilset.
”Ja, han har det inte lätt just nu.” fortsatte jag och berättade om allt jag fått veta.
Det var skönt att i alla fall inte behöva smussla med det. En hemlighet mindre att hålla reda på, och möjligheten att få utomstående råd var väldigt uppskattad.
”Usch! Ja, det måste vara riktigt jobbigt. Hur verkar han hantera det då? Jag antar att eftersom du märkt av det så starkt, så måste det vara värre än vanligt.” poängterade Caroline och funderade synligt vidare.
”Det verkar så, men han vill inte visa det så jag kan inte riktigt svara på det. Även om jag vet att han litar fullständigt på både mig och Abby så ska det mycket till innan han faktiskt släpper in oss helt.”
”Så vad tänker du göra? Är det bäst att låta honom vara eller behöver han dig?”
”Jag… Mm. Jag vet inte.” stammade jag uppgivet.
”Mitt råd, om du väljer att ta det, är att ni tre alltid kommer att vara starkare tillsammans. I slutändan kommer ni alltid att vinna mer på att finnas vid varandras sida. Ni har alltid varit menade att vara det.”
Orden var som dränkta i ren vishet. Även om jag alltid varit den första att tala väl om Caroline, så kunde hon allt överraska mig ibland. Med objektivitet och öppenhet gick hon i stort sett alltid efter det som kändes rätt, och det ledde henne oftast till den bästa slutpunkten.
”Varför passar du inte på att ta hit dem, nu när du äntligen är på hemmaplan igen. Om inte annat så skulle jag tycka att det var jätteroligt att få träffa dem igen” fortsatte hon när hon lugnt reste sig upp från bordet och började duka av. ”Det var så längesen nu.”
För en stund stod hon helt stilla och avslappnad, i lutande ställning mot diskbänken. Hennes blick stirrade tomt framåt. Ett tydligt tecken på att ett minne seglade förbi hennes blick.
”Kanske det! Det skulle kännas konstigt att inte träffa dem nu, när jag träffar dem nästa varje dag annars.” fnissade jag fram till mig själv.
Det var ironiskt, men ändå sant. Utan dem blev jag antingen uttråkad eller extremt nyfiken på vad de hade för sig. Vi var verkligen inte menade att vara åtskilda. Med Carolines hjälp blev allting på bordet snabbt bortplockat, även om vi småtjuvades med varandra om vem som skulle få chansen att ta det lugnt och lämna arbetet till den andra. Efter det skingrades vi åt och tog oss för egna sysslor. Jag själv passade på att plocka fram passande sängkläder inför kvällen, och gjorde sen i ordning mig för en välbehövd dusch. Innan jag dock tillät mig att lämna sovrummet, lindade jag in mig i en av mina morgonrockar och satt mig ner mitt på sängen. Jag hade inte haft en tanke på att kolla av mobilen under dagen, så jag blev inte direkt förvånad när jag såg ett meddelande om tre missade samtal lysa upp skärmen. Det var Abby som försökt nå mig. Jag kände ett litet styng i hjärtat när jag blev påmind om hur tråkigt det var att jag inte kunnat svara, och samtidigt svor jag inombords åt det faktum att jag glömt sätta på ljudet tidigare. Som tur var så visste jag så väl att det inte tar lång stund att nå henne. Bara ett mobilnummer bort. Exakt tio siffror och tre signaler var det vanliga.
”Abby! Förlåt för att jag ignorerat dig totalt idag. Det var inte menat ska du veta. Jag skyller det på teknikens under.” nästan sluddrade jag ur mig så fort jag fick svar.
”Sammy! Det har du verkligen, men tro inte att du blir av med mig så lätt. Mig kan du inte rubba.” kvittrade Abby till svar lika snabbt som jag hade börjat. ”Det var tur för dig att jag inte hade någonting livsviktigt att avslöja, när du var som bortblåst. Jag tänkte faktiskt mest se så att du fortfarande lever och har din mentala nivå i behåll.” fortsatte hon sen retandes.
”haha, ja du.., efter den här dagen så behövs det nog en utredning för det.” skrattade jag ironiskt fram.
”Vad då?! Nu måste du berätta allt. Man får inte säga någonting sådant till mig och sen sluta, bara sådär.” utbrast hon innan jag ens hunnit avsluta meningen helt.
”Jag ska berätta för dig! Tro mig, men först tänkte jag höra om en sak. Jag tog en spontantripp till mamma på förmiddagen, och vi undrar båda två om du och Henry har lust att göra oss sällskap?”
Jag drog mig lite för att berätta om min biltur för redan då kunde jag se alla kommentarer som skulle komma flygande så fort jag yttrat orden.
”Va! Skojar du med mig?! Är det någonting du vill berätta för mig? Är det så att du är dödligt sjuk eller så? Eller vänta… Jag har inte tid att förhöra dig nu! Självklart kommer jag, och jag kör i ljusets hastighet så det finns inte en chans för dig att gömma dig.”
Inom ett par sekunder hade hon slängt luren i örat på mig, och jag kan med full säkerhet anta att hon slängde sig över en möjlig packning och sen rusade ut till bilen. Jag försökte även få tag i Henry, men varje gång kopplades samtalet till hans mobilsvar. Efter ett flertal misslyckade försök så valde jag att tala in ett meddelande. På så vis skulle han i alla fall veta att det inte var någonting alltför viktigt.
”Hej Henry! Det är Samara! Jag har försökt ringa dig flera gånger nu. Jag hoppas att allt är bra. Hum.., jag tänkte bara säga att är hos min mamma nu, och jag kommer stanna här över helgen. Vi vill gärna att du kommer förbi. Abby sitter förmodligen redan i bilen. Jag antar att det var allt. Ha det bra! Hejdå!”
Efter det fick jag äntligen återgå till min planerade dusch. Den tog upp större delen av min väntan på Abbys ankomst. Resten av minuterna försvann när jag tillsammans med Caroline gjorde i ordning lite grönsaker och dipp till senare. Jag tillät mig att återgå till det stadium som infunnits när jag fortfarande bodde kvar hemma. När man inte behövde tänka på allt själv utan kunde lita fullständigt på att man redan var beskyddad och säker. Som ett bevis på det faktumet väntade vi på Abby genom att mysa i soffan framför en film, precis som vi alltid gjort på helgerna när jag var mindre.
Abby dundrade in genom dörren med samma styrka som en murbräcka. Med samma leende och varma energi som alltid gjorde hon oss genast sällskap framför tv:n. Hon hade dock lite svårt att vara lugn och koncentrera sig på filmen eftersom hela hon var onekligt nyfiken på mina dagliga äventyr. När eftertexterna äntligen började rulla, sa hon en snabbt ursäktande fras till Caroline och praktiskt taget drog mig uppför trappan till vårt tillhåll. Väl inne på vårt rum tvärvände hon dock och rusade ner på nedervåningen igen där jag hörde några snabba frågor som åtföljdes av att någon vände upp och ner på vårt kylskåp. Inom en halvminut var hon hos mig igen. Med famnen full av både dricka, glas och grönsakerna och dippen som vi gjort i ordning tidigare satt hon sig smidigt ner mitt på golvet och började placera ut allt. Självklart räckte det inte med det, så för en stund stod jag och betraktade henne där hon arrangerade kuddar och ljushållare runt vår plats. Ingenting skulle vara halvgjort i hennes närhet. När hon var klar såg platsen ut som en blandning mellan en lägereldsplats och en picknick. Perfekt planerad för ett mysterium. Jag kunde inte annat än le mot henne när jag satt mig ner bland kuddarna.
”Ibland vet jag inte hur du lyckas, men allt blir så hemtrevligt när du får rota runt på eget bevåg för en stund.” sa jag mjukt och tacksamt till henne.
”Det är klart! Allt annat skulle vara tråkigt.” svarade hon retsamt tillbaka, men jag kunde se att hon uppskattade orden. ”Men du kommer inte undan genom att linda in mig i smicker, men det är alltid trevligt att höra dig försöka.” fortsatte hon sen direkt och blinkade mot mig.
”Jag försökte faktiskt inte komma undan. Den här gången. Hade det varit möjligt så kanske jag hade försökt, men jag känner dig för väl för det.”
Jag försökte le lite smålurigt, men allt dränktes i uppgivenhet. Hur förklarar man någonting, när man känner sig förvirrad själv?
”Jag vet inte vad jag ska säga Abby… Vad jag än säger kommer du tro att jag har blivit galen.., och det är det sista jag vill.”
”Du menar det verkligen, eller hur?” frågade Abby lite försiktigt.
Jag tror att uppgivenheten skrämde henne lite. För första gången på länge satt hon blickstilla, utan att säga ett ord. Efter en stund hördes en djup suck som följdes av att hon satt sig bredvid mig och la ena armen runt min rygg.
”Jag lovar att vad du än säger, så kommer jag tro på dig! Du har aldrig ljugit för mig än. Varför skulle du börja nu. Jag finns här! Alltid!”
Det tog en lång stund innan hennes ord sjönk in och ytterligare tid innan jag vågade försöka ta mig igenom en förklaring, men precis när jag var redo avbröts jag av att det ringde på dörren. Tre signaler hördes. Försiktiga och kraftlösa ringanden som tvetydligt bevisade någons existens. Det jag varit så nära att öppna mig om var nu som låst igen. Istället valde jag att tyst lyssna efter ljuden som kom nerifrån. Jag hörde med glasklar säkerhet hur Caroline ställde sitt vinglas på soffbordet, reste sig ur soffan och rörde sig mot ytterdörren. Jag väntade på hennes varma hälsning som skulle berätta vem som var på besök, men min väntan blev obesvarad. Istället förblev hon tyst. Jag tittade oförstående på Abbys som speglade den obekväma situationen.
”Samara! Abby! Kom ner hit är ni snälla.” hörde vi Caroline ropa tillslut.
Vi gav varandra en sista blick fylld av nyfikenhet, reste oss sakta upp och tog oss ut i hallen. Jag gick först, med Abby tätt bakom mig. Allt för att hon inte skulle missa minsta detalj. Trappan gick som en halvcirkel utefter den ena väggen, och när man kommit tillräckligt långt så kunde man vanligtvis se ytterdörren. Till vår besvikelse var sikten den här gången skymd av Caroline som fortfarande stod mitt framför ingången med handen på det inre dörrhandtaget. När hon hörde att vi närmade oss vände hon sig försiktigt åt vårt håll.
”Jag ska ge er en stund.” viskade hon försiktigt, gav mig ett lätt tryck på höger axel och återvände snabbt till vardagsrummet.
Det var som om ett spöke uppenbarat sig framför våra fötter. För en stund stod vi som förstenade och stirrade på varelsen på andra sidan tröskeln. Var det verkligen? var den enda tanken som for igenom mitt huvud. Kroppen såg helt orkeslös ut. Armarna hängde utefter sidorna, och det syntes att benen kämpade för att vara upprätta. Håret var tillrufsat, ansiktet sargat och den grönögda blicken som hopplöst tittade åt vårt håll var rödsprängd och glansig. Ändå gick det inte att missta sig på vem det var. Henry.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | r_osa - 17 feb 12 - 14:48- Betyg:  | | Wow! Du är helt amazing girl! <3 | | martobicat - 16 feb 12 - 02:22- Betyg: | | Du har det. Jag ser en författare i dig! |
|
|
|
