På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Love is all [16]

Hallå där! Nu är del sexton äntligen ute! Måste nog varna känsliga läsare lite kanske. Hursomhelst... hoppas som vanligt att ni gillar det! Puss o kram, skumbanan!

Tack för era kommentarer, guld värt vet ni!

Kapitel 16 – Dagen innan

29e juni

Allt var klart. Några klänningar hade packats – trots att Ian insisterat på att de kunde köpa nya när de väl var i Karibien – och Alicia hade snott kläder från Richard som skulle vara mer praktiska på däck. Det hade varit några omtumlande dagar, men även om Vanessa trodde att hon skulle vara trött och sliten, hade hon fått mer energi än hon först trott att hon skulle få när planerna väl satts i verket. I natt skulle det ske. Långsamt satte hon sig upp i sängen och såg sig omkring i sitt rum. Här hade hon bott sedan hon föddes, men i natt skulle hon lämna det. Hon ruskade lite på huvudet och drog fingrarna genom det mjuka håret. Imorgon var det sista dagen i juni och det var dagen för bröllopet. Den stora dagen. Hennes stora dag. Det bar lite emot att förstöra den, men samtidigt kunde hon inte föreställa sig ett liv med Valentino som sin man. Hon suckade lite. Livet var sannerligen inte lätt. Långsamt drog hon några hårslingor bakom örat, betraktade sig i spegeln och slog sig sedan ner i stolen som stod vid det lilla sminkbordet. Dörren öppnades bakom henne och stängdes sedan igen. Vanessa, som såg att det var Alicia genom spegeln framför sig, log svagt och slöt ögonen när Alicia kom fram till henne och långsamt började borsta hennes hår.
Tankarna flög omkring i Vanessas huvud utan att hon riktigt kunde hindra dem eller styra dem medvetet, och snart kom hon in på banor hon inte hade räknat med. Att hon skulle behöva lämna Alicia var svårt, det var jobbig och gjorde henne ärligt talat väldigt rädd. Hur skulle hon kunna möta allt där ute utan att kunna prata med Alicia om det? Under dagarna som följde hade hon spenderat så mycket tid som möjligt med Alicia, fått tillstånd att ta med henne på massor med saker utan att någon egentligen förstod varför, och försökt få henne att förstå hur mycket hon uppskattades. Det var inte så att hon bara uppskattades för att hon passade upp på Vanessa, det var snarare så att Vanessa såg henne som sin absolut bästa vän någonsin, och det var nästan konstigt. Borde det inte vara någon av societetstjejerna i hennes ålder som gick på samma baler, intresserade sig för samma skvaller och jagade efter samma män? Hon insåg direkt att det var hennes syster som hade levt det livet. Hennes syster… Helen. Vanessa rynkade pannan lite medan hon pressade ihop ögonlocken ännu mer. Hon visste inte om hon skulle sakna Helen egentligen. Det lät kanske hemskt, men samtidigt var Helen ingen stor del av hennes liv. Det var faktiskt något som kändes lite hemskt. Hennes storasyster, hennes kött och blod, betydde inte lika mycket som Alicia. Helen hade aldrig varit där för Vanessa, aldrig. Hon kunde inte komma ihåg när hon faktiskt varit det. Med en suck öppnade hon ögonen och var tvungen att kisa lite på grund av det ljust upplysta rummet. Alicia hade lagt ner borsten och hade börjat fläta Vanessas hår i en lång fiskbensfläta, och när hon var klar lade hon den över ena axeln. Vanessa log lite, reste långsamt på sig och ställde sig bredvid Alicia.
”Nu är det din tur” sade hon lugnt, och Alicia gav henne en oförstående blick.
”Ursäkta… men jag förstår inte” sade hon lite förvirrat.
”Alicia, sätt dig ner i stolen är du snäll” sade Vanessa lite roat, och Alicia gjorde chockat som hon sagt.
”Varför…” började hon, men Vanessa skakade på huvudet och drog loss den strikta knuten som Alicias hår alltid var uppsatt i.
”Wow…” andades Vanessa och drog fingrarna genom det tjocka håret.
Alicia verkade förstå vad det var som hände, och slappnade av mer och mer för varje gång Vanessa drog borsten genom det mörka hårsvallet. Vanessa såg att Alicia snart slöt ögonen precis som hon själv gjort, och undrade vart hennes sextonåriga tankar förde henne. Kanske till pojken hon nämnt förut? Hon log svagt, nästan omedvetet, och började dra fingrarna genom hennes hår igen. Det var oundvikligt att lägga märke till hur söt Alicia var med utsläppt hår. Hon såg så fri ut. Hennes mörka hy fick en nästan gyllene ton i solljuset som letade sig in genom glasdörrarna, hennes kindben var höga och framhävde hennes stora, djupa ögon. Vanessa märkte snart att hon stannat upp och bara stirrade på Alicias spegelbild, och började snart göra en inbakad fläta som hon sedan elegant satte upp som en lite finare version av den strikta knut Alicia annars gick runt med. Alicia reste sig långsamt från stolen, och så stod de bara och stirrade på varandra i några sekunder.
”Åh herregud” utbrast Vanessa när hon kände hur hennes ögon började tåras – igen. Det hände ganska ofta nu på senaste tiden när hon insåg att hon var tvungen att lämna Alicia.
”Det är ingen fara” försäkrade Alicia henne som vanligt, men Vanessa skakade på huvudet och tog hennes händer i sina.
”Alicia, jag kommer sakna dig så mycket. Du är som en syster för mig” sade Vanessa långsamt, med en intensiv blick och låg röst.
Plötsligt såg hon hur Alicias blick blev lite glansigare, och så slog hon armarna om henne. För första gången någonsin var hon med om att Alicia grät i hennes närhet, och det var då hon verkligen, verkligen insåg att det här skulle bli det svåraste hon gjort i hela sitt liv.
”Lova att du skriver” mumlade Vanessa när de släppte varandra igen, och Alicia nickade medan hon strök bort några av tårarna på ena kinden.
”Även om du inte hinner svara” lovade hon.
”Det kommer jag. Flera brev. Du kommer inte kunna skriva till mig förrän vi är framme i Karibien, men jag vet att jag kan skicka brev från hamnarna, det har Ian sagt. Jag kommer skriva” försäkrade hon Alicia som faktiskt såg lättad ut innan hon samlade sig och log svagt.
”Nu är det dags för frukost” erkände hon, och Vanessa stålsatte sig för den kommande dagen som skulle vara fylld av bröllopsförberedelser.

Dagen passerade utan att Vanessa fick något nämnvärt sammanbrott, förutom ett som fick henne att bli lite fundersam.
Hon hade precis flytt från kaoset som gällde bröllopsutsmyckningarna och hittat en plats på bortre delen av trädgården som var försänkt i skugga. Med andan i halsen hade hon lyckats sjunka ner på en bänk och försökt andas ut. Dessvärre hade hon inte lyckats smita undan obemärkt, utan någon hade slagit sig ner bredvid henne nästan direkt. När hon hade kollat upp och fått se Helen hade hon blivit förvånad, men inte chockad. Förmodligen skulle hon tvinga henne tillbaka.
”Jag förstår att allt det här är jobbigt” hade Helen plötsligt sagt, utan att se på henne, och då hade Vanessa faktiskt fått något av en chock. Det hade blivit så allvarligt att hon inte fått ur sig ett endaste ord. Helt mållös hade hon blivit.
”Jag vet hur det är, jag har gjort det jag också” hade hon sagt, och mött Vanessas omtumlade blick.
”Se inte så förvånad ut, jag kan också känna mig stressad” hade Helen sagt och skrattat lite bittert åt Vanessas fortfarande förvirrade blick.
”Även om det kanske inte känns helt rätt nu, så kommer det ordna sig. Valentino är en bra man, och han kommer förmodligen bli en väldigt bra far. Du har inget att oroa dig för” hade hon sagt i något som hon trodde var en lugnande ton. Vanessa hade bara nickat stumt och stirrat fundersamt på sin syster. Vad var det här? Någon slags intervention? Plötsligt hade Helen suckat och sett lite sorgsen ut.
”Jag börjar tro… Richard. Det känns som om vi glider bort från varandra. Jag tror att han kanske… har… någon…” hade hon mumlat försjunken i tankar, men så hade hon plötsligt samlat sig och rest sig upp.
”Det kommer bli bra, det lovar jag. Du kommer kunna älska honom, det vet jag” och med de orden hade hon lämnat Vanessa i skuggan av träden och återgått till att hjälpa till inför bröllopet. Det enda som hade gått in i Vanessas huvud var att hennes syster faktiskt hade försökt säga något tröstande till henne, men eftersom alla känslor och tankar hade blivit för mycket för henne, hade hon trängt bort dem och gått tillbaka till de andra hon också.

Nu på kvällen, efter middagen, hade hon gått raka vägen upp till sitt rum. Med extra hårda kramar hade hon sagt god natt till sina föräldrar, men ingen av dem tänkte på den känslofyllda beröringen mer än vad de borde gjort. Vad de inte visste, men som Vanessa och Alicia visste, var att det hade varit deras enda ”hej då” som de skulle få. Alla i huset skulle gå och lägga sig tidigt, och även om Vanessa velat sitta uppe halva natten och pratat med Alicia insisterade hon på att hon skulle få några timmars sömn innan de skulle ge sig iväg. Vanessa hade motvilligt gått med på det och bytt om till ett svalt nattlinne som räckte henne till mitten av låren. Det var mörkblått, och gick i tydlig kontrast mot hennes blonda hår som hon släppte ut. Precis när hon satte sig ner på sängkanten och studerade sitt rum, som på morgonen, hörde hon ett svagt ljud som påminde om knackningar. Hon spetsade öronen och riktade blicken mot balkongdörrarna, men när hon hörde det igen förvånades hon över att de kom från den vanliga dörren. Vem kunde det vara? Alla hade gått och lagt sig, till och med betjänterna borde sova vid det här laget. Det var en stor dag imorgon, och alla behövde vara pigga. Långsamt gick hon mot dörren och sköt upp den på glänt. Förvånat öppnade hon den helt när hon såg vem det var, och generades lite över det lilla hon hade på sig. Han hade på sig en dåligt knäppt skjorta och samma byxor som han haft hela dagen. Hennes klädsel hindrade personen framför henne att prata i några sekunder, men så öppnade han munnen och mumlade några låga ord som Vanessa inte kunde urskilja.
”Du har undvikit mig” upprepade han lågt.
Vanessa såg lite besvärat upp på honom, och kastade sedan en blick över hans axel. Huset låg tomt och omfamnades av ett svalt mörker.
”Det har varit så mycket med bröllopet…” ljög hon försiktigt, och såg upp igen.
”Jag vet. Men det är inte bara det. Jag har undvikit dig också” mumlade han lågt, och Vanessa såg förvånat på honom.
Dock insåg hon att det var sant, medan hon varit upptagen att undvika honom hade han varit upptagen med att göra detsamma mot henne. Plötsligt insåg hon att hon blev lite sårad, vilket återspeglades i hennes blick.
”Det var inte… jag tänkte att det var bäst för oss båda. Med tanke på allt…” förklarade han lågt, och Vanessa nickade medan hon försökte klara ut alla tankar och känslor som irrade omkring inom henne.
”Men jag kan inte göra det längre. Inte nu när det bara är en natt kvar” viskade han lågt, och Vanessa såg lite misstänksamt på honom när han mötte hennes blick. Plötsligt kände hon hur hans ena hand fingrade lite på hennes bara överarm, och innan hon visste ordet av kysste han henne. Det var ingen mjuk och öm kyss, det var en explosionsartad kyss som direkt lade alla hennes tankar i en tjock dimma och fick hennes kropp att instinktivt reagera. Utan att kunna tänka efter besvarade hon kyssen, och han tog det som att hon bjöd in honom i hennes rum. Så fort han närmade sig henne tog hon tag i hans halvknäppta skjorta och drog in honom över tröskeln. Att han lyckades stänga dörren tyst efter dem förblev ett mysterium som hon inte funderade mer än en sekund över, och så kysstes dem igen. Hon visst inte vad det var, men varje gång Richard rörde henne sattes något nästan djuriskt igång och en tjock dimma verkade tysta alla hennes tankar och känslor. Allt hon visste var att hon ville ha mer. Mer mer mer. Hans händer hade ett fast tag om hennes midja, och hon hade ett stadigt grepp om hans nacke. De snurrade runt medan de kysstes, och plötsligt slog Vanessas rygg in i väggen. Han tryckte henne mot den med sin egen kropp medan han kysste hennes hals, och hon bet sig svagt i underläppen när hans ena hand gled upp längs insidan av hennes lår. Ett fjäderlätt, kort andetag rann ut genom hennes läppar när han nådde hennes trosor, och plötsligt kände hon hans varma andedräkt mot sina läppar. Deras läppar pressades samman och hans händer gled upp över hennes midja igen. Medan hon försökte trycka sig mot honom pressade han tillbaks henne mot väggen, och plötsligt vände han henne snabbt om. Hon stod nu med magen mot väggen och kände hur hans läppar rörde sig över hennes nacke medan hans händer letade sig in mellan väggen och hennes bröst. Hon kvävde ett lågt stön mot väggen och slöt halvt ögonen medan han ganska hårdhänt tog för sig av hennes kropp, och hon kunde känna hur han växte mot hennes svank. Plötsligt vände hon sig om och tog honom med överraskning då hon tryckte sig mot honom och kysste honom hårt. Han backade lite med händerna om hennes midja, och såg på henne i någon sekund innan han återupptog kyssen samtidigt som han backade mot sängen. Otåligt ökade Vanessa på farten, och fick honom att baklänges snubbla ner i sängen. Förvånansvärt snabbt knäppte hon upp de knappar på hans skjorta som inte var uppknäppte, hjälpte honom av med den och var snabb med att röra sig till byxorna. Han verkade förvånad över hennes framfusighet, men klagade inte. När hans byxor var uppknäppta drog han av sig dem, och Vanessa satte sig gränsle över hans mage. Han hade fortfarande kalsonger på sig, och hennes nattlinne var kvar, men det gled avslöjande upp över hennes lår när hon lutade sig mot honom. Hans händer gled snabbt upp över hennes ben och rumpa, och han tryckte henne mot sig för att kyssa henne hårt. En sprudlande känsla av upphetsning for genom Vanessas kropp, men hon hann inte känna några skuldkänslor när Richards händer gled över hennes ben igen och tog tag i nattlinnet. Snabbt drog han det uppåt och över hennes huvud. Det hamnade på golvet bredvid sängen, och nu hade hon bara på sig trosorna. Hans något kalla händer greppade om hennes bara bröst, och hon drog efter andan när han kysste hennes hals igen. Utan förvarning rullade de runt så att han låg över henne, och snabbt slet han bort hennes trosor. En ilning for upp längs hennes ryggrad när hon insåg att hon låg helt naken inför honom, men hon trängde bort tanken och hängav sig istället åt hans hetsiga kyssar som placerades lite överallt på hennes kropp. Hon behövde inte dra av honom hans kalsonger, det gjorde han själv, och hon kunde känna hur upphetsad han var när han pressade sig mot hennes kropp. När hon upptäckte hur snabbt hon andades försökte hon lugna ner sig, men när hans fingrar letade sig ner till hennes kön drog hon häftigt efter andan och vred sig lite i hans grepp. Utan att bry sig om hennes reaktion fortsatte han, och kysste henne hetsigt och lite slarvigt. Plötsligt slöts hans fingrar om hennes hand istället, och han kupade den över sitt kön. Efter en stund verkade Richard inte kunna hålla sig längre, utan drog bort hennes hand och lade sig över henne.
”Är du oskuld?” viskade han med en mörk, rosslig röst, och Vanessa nickade lite nervöst till svar.
Ett leende letade sig upp på hans läppar, och han kysste henne innan han särade på hennes ben och lade sig tillrätta. Vanessa bet sig hårt i läppen för att inte jämra sig när han trängde sig in i henne, men Richard verkade inte märka det. När han drog sig ur lite vågade hon andas ut igen, men när han sedan stötte till och gav henne beskedet att han inte kommit in med hela sin längd först kunde hon inte hindra ett högt stön av förvåning och smärta. Hans händer letade sig upp mot hennes bröst medan han börjar röra sig rytmiskt i henne, och hon bet sig i underläppen medan några enstaka stön rymde ut mellan hennes läppar. Det var dock inga stön för att hon njöt av det. Allt gjorde ont. Det gjorde så jävla ont.
Plötsligt kände hon hur han saktade på farten och sedan stannade helt. Var han klar? När han lindade armarna runt henne och bar upp henne samtidigt som han stannade i henne förstod hon att han inte var det. Hon kände hur han tryckte upp henne mot väggen samtidigt som han lindade hennes ben runt sig. Hans händer låg under hennes rumpa för att hålla henne uppe, och han flåsade med läpparna mot hennes axel. Själv var Vanessa tvungen att borra in ansiktet i hans hår för att kväva de smärtade flämtningarna. Vanessa undrade hur hon skulle märka att han snart var klar, men allt för lång tid gick innan hon fick reda på det. Dock var hon inte gladare för den sakens skull. När han närmade sig klimax rörde han sig snabbare och hårdare, och då var det inte bara flämtningarna som Vanessa var tvungen att gömma, utan snyftningar som försvann in i hans fuktiga hår. Han tog det som att hon gillade det, och stönade mot hennes hals innan han drog sig ut precis innan han skulle komma.

”Du måste gå” viskade Vanessa med ryggen vänd mot honom.
Hon hade fått på sig nattlinnet igen. Richard verkade tro att det var för att hon var tvungen att sova inför bröllopet, och klädde sig därför snabbt innan han kysste henne på pannan och ljudlöst försvann ur hennes rum. När han var borta lät hon tårarna rinna ner över kinderna, och trots den molande värken lyckades hon ta sig till sängen och lade sig ner. Hur hon än lade sig var det inte bekvämt, vilket gjorde att ännu fler tårar rann över hennes kinder på grund av den förtvivlade känslan som uppstod. Plötsligt kom hon och tänka på det hennes syster sagt tidigare under dagen.
”Jag börjar tro… Richard. Det känns som om vi glider bort från varandra. Jag tror att han kanske… har… någon…”
Plötsligt förstod Vanessa att Helen försökt säga att hon trodde att Richard hade någon annan. Hon misstänkte att han kanske var otrogen. Att han låg med någon annan. Någon. Vanessa. Det var hon som var den andra. En plötslig känsla av att vilja spy tog över hela hennes kropp, och hon var tvungen att skynda sig upp ur sängen och rusa mot badrummet. I precis rätt stund hukade hon sig över handfatet, och så spydde hon upp middagen. Hon var inte säker på när, men någon gång hade Alicia kommit in och tagit hand om henne. Allt verkade röra sig som i ett töcken när hon åter igen fick lägga sig i sängen, och värken i mellangärdet fick henne nästan att se i kors. När hon somnade visste hon inte, men plötsligt var det någon som väckte henne ur ett behagligt mörker.
”Vanessa, det är dags nu” viskade Alicia.

Drop a comment (:<3

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

susanna_89 - 21 feb 12 - 22:42- Betyg: