Ett oväntat möte - del 3 |
Sida vid sida hade vi promenerat runt på alla stigar i den nästan oupplysta parken. Gryningsljuset hade börjat skymta fram på den orange- och rosafärgade himlen. Solen var på väg att gå upp. Nattens timmar hade bara flugit iväg. Aldrig hade jag upplevt att de gått så fort. Allt hade varit enkelt. Det kändes som vi känt varandra sen barnsben, trots att vi bara tillbringat fem timmar tillsammans. En sådan känsla hade jag inte upplevt förut. Han var så naturlig i sin framtoning att jag kunde vara mig själv hela tiden. Det var skönt att slippa bevisa sig värdig, låtsas vara bättre än den man är och bättre än alla andra. Att vara överlägsen och sätta sig själv främst, var inte min grej. Jag försökte se varje person för den han eller hon var. Tim hade också samma livsinställning. Alla människors lika värde diskuterade vi en lång stund. Samtalet flöt på utan några problem och vi hann prata om en massa olika ämnen som båda två fann intressanta. Vi kom fram till att vi hade ganska många saker gemensamt. Båda gillade att skriva och skrev mycket, både dikter och prosa. Musik visade sig också vara ett ömsesidigt intresse, och vi hade ungefär samma smak. Allt kändes bra. Ju längre tiden gick, desto säkrare blev jag på vad det där pirret i magen betydde. Jag vågade inte tro på att något jag saknat så länge var på väg in i mitt liv igen. Det hela hade gått så snabbt. Hjärtat hade inte hunnit med, men när det hann ikapp visste jag att det skulle hända stora saker.
Båda två var trötta i benen och därför satte vi oss ner på en träbänk under en stor ek. Det nakna, spretande grenverket sträckte sig långt över bänken och våra huvuden, så pass att det blev som att sitta i en koja. Stillsamt begrundande över det som hänt under det senaste dygnet satt jag och tittade ut över det dunkla landskapet. Jag kände mig överväldigad. Detta var min park. Här fanns min ande, och kommer alltid att finnas. Allt var så vackert fast det var så ödsligt. Någonting gjorde att jag såg färger som mörkret gömt. Bilden i huvudet gjorde allt tydligt, och jag såg alla nyanser hösten frammanat på träden. Långt borta hördes den lilla bäcken brusa och porla. Luften var sval och luktade morgondagg. Jag tog ett djupt andetag och slappnade av i hela kroppen. Det fanns inget mer att oroa sig för. Allt var fridfullt. Ändå trängdes känslorna i mitt inre. Explosionen var snart nära. Samtidigt var jag helt lugn. Ingenting i världen skulle kunnat förstöra den här stunden, just när den underbart genuina sanningen börjat ta verklig skepnad i mitt hjärta. Tänk att en man kunde dyka upp från ingenstans och påverka en kvinnas liv och vardag på det sätt som hänt här nu. Vad än fortsättningen blev, visste jag att inget någonsin skulle bli detsamma igen. Två öden som korsade varandras väg. Det måste finnas en alldeles speciell mening med det.
Jag kände hans mjuka hand varsamt ta min och hur våra fingrar flätades samman. Vi såg på varandra i ett intensivt och tillgivet samförstånd. Det pirrade i hela kroppen då vi båda sakta böjde oss mot varandra och lät våra läppar mötas i en varsam kärleksförklaring. Hans läppar rörde försiktigt mina med sådan ömhet att alla känslor jag någonsin känt vällde upp inom mig. Med slutna ögon lät jag mig uppfyllas av den befriande känsla av lycka som strömmade fram genom kroppen och stannade i den innersta maggropen och mitt hjärta. Förståelse, gemenskap, tillgivenhet, ömhet, närhet och passion, ja, allt som inryms i ordet kärlek visade han mig. I den stunden visste jag vad äkta kärlek var och hur det kändes. Jag var säker på att jag skulle våga följa mitt hjärta vart det än förde mig. Min livsväg var utstakad och mitt öde på väg att fullbordas.
|
| Kommentarer | | NeelyNelly - 20 jan 07 - 02:02 | | Jättebra!!!Jag läste alla stycken,när det första var slut så ville jag genast läsa det andra stycket!!!=) |
|
|
|
