Såpbubblor och luftskepp, del 2 |
Jag sätter försiktigt handen på golvet i gondolen och lägger prövande tyngd på den. Jag beslutar att den håller och kryper försiktigt in genom den lilla öppningen.
- Vem är du? frågar jag medan luftskeppet sakta börjar röra sig framåt och uppåt. Det är en märklig känsla att knappt kunna se det som håller en uppe. Jag litar dock på att den inte kommer gå sönder. Varelsen måste styra på något sätt, men jag kan inte urskilja hur den gör.
- Mitt namn är Nemo, säger varelsen. Jag är upptäckare!
- Trevligt att träffas, jag heter Amanda, säger jag. Så du är upptäckare? Vad har du upptäckt hittills?
Nemo verkar finna frågan besvärande och flackar lite med blicken en stund innan han svarar:
- Inget... Än så länge! Efter min nästa upptäckt kommer jag bli känd i hela världen!
- Och du ska hitta världens slut? frågar jag.
- Ja.
Vi flyger i tystnad en stund en stund. Jag tittar på utsikten som är synlig åt alla håll. Under oss syns vägen tydligt, omgiven av den vita dimman som verkar lite tunnare nu. Himlen ovanför oss är ljusare. Mer blå, och vid horisonten lyser molnen rosa och orange.
- Så, vart kom du ifrån och vart var du på väg? frågar Nemo.
- Jag kommer från andra ändan av vägen. Där allt är grått, trist och tråkigt. Jag ska till slutet av vägen, för jag hoppades att det skulle finnas något annat... Jag visste inte att världen också tog slut där.
- Men det gör den. Och vi ska hitta dit!
- Vad tror du finns bortom världens slut då?
- Men det är ju det vi ska ta reda på, säger han och himlar med ögonen.
Framför oss verkar dimman tätna. Vägen syns inte längre allra längst bort vid horisonten.
- Vi närmar oss! Vi är snart där! ropar Nemo ivrigt och hoppar upp och ner igen. Jag känner det på hur gondolen skakar lätt under mig och jag känner mig för första gången lite orolig för ballongens säkerhet. Den är ju trots allt bara gjord av såpbubblor. Den täta vita dimman vid slutet av vägen kommer närmare och närmare tills vi seglar rakt in i den.
- Hur ser du vart du styr? frågar jag lite ängsligt.
- Det gör jag inte, svarar Nemo. Vi förlitar oss mer på tur än skicklighet. Men det gör inget, för det är inte så stor skillnad från hur jag kör när det är klart väder.
Jag känner mig inte så lugnad av detta svar. Men dimman verkar inte gömma några dolda faror. I alla fall inte än så länge...
|
|
|
|
